Om konsten kunde tala: Misär i Karlskrona

Tänk om tavlan kunde få liv, om karaktärerna på duken kunde berätta sin historia. Vad skulle de säga då? Klas Östergren hör vittnesmål från en stad drabbad av sjukdom. Inte helt olika vår egen situation.

Det lät inte bra. Inte alls. Nyheterna var oroväckande. Vilket missgynnade kungen. Så Munck, erkänt skicklig i att vända kappan efter vinden, valde att förhålla sig lika kritisk till dessa negativa rapporter som han nyss förhållit sig till kungens krigsplaner. Han vädrade högt och ljudligt sina misstankar om sabotage och förräderi, om förgiftade matvaror och medikamenter, om inbillningssjuka, om simulanter, om indelta som var lata och fega. Han drog sig inte för att peka ut odugliga officerare.

Munck uppförde sig som kungatrogen intill förblindelse. Tills han själv anlände till Karlskrona.

Det som mötte honom där överträffade alla depescher. Staden var ett Inferno. Ett kaotiskt helvete. En krets som fått till och med Dante att resignera.

Även om sändebudet hyst farhågor och förberett sig på hårda tag var läget så pass allvarligt att han först hade svårt att sätta ord på vad han egentligen fick bevittna. Munck var hårdhudad, härdad av livet i Stockholm, denna steniga ö i en sjö av träck, befolkad av lusbitna, tandlösa trashankar som ständigt dukade under för olika epidemier. Men det som försiggick i Karlskrona, rikets tredje stad, stred mot all mänsklig anständighet.

Nu var det bara att anbefalla sig åt Guds nåd.

Hans ledsagare på platsen var läkaren Faxe – en Vergilius som utan att skygga eller förtröttas ägnade sina dagar åt att vada bland lik nersmetade med uppstötningar, diarré, galla, blod, slem, var, urin, alla tänkbara kroppsvätskor. En karl med stort mod, öppen blick och klart förstånd. Han ingav den djupaste respekt. Munck gjorde mannens tankar om eländet och dess möjliga lindrande till sina egna.

Han fick bevittna typhus recurrens i alla dess faser, från första tecken till sista sucken. Han såg hur ångesten fick blicken att stelna hos en ung man som genomfors av den initiala rysningen. När den strax upphört kom en stund av bedrägligt hopp och inbillningen att det hela bara varit något tillfälligt obehag. Men snart skulle han tas ur den villfarelsen och känna stor trötthet, och värk, överallt i kroppen. Åtföljt av kraftigt illamående. Varpå livsmodet sjönk. Saken var klar. Hoppet släckt. Nu var det bara att anbefalla sig åt Guds nåd.

Hos näste man hade sjukdomen gått längre. Han hade hög feber, stark huvudvärk, kräkningar med galla. Tungan var stelnad, torr och belagd. Han led som andra sjuka av drypande svett och brännande svallningar, febertoppar med frossa som varvades med våldsamma konvulsioner. Någon låg dubbelvikt i magsmärtor, en annan klagade över kväljande smak i munnen.

Så kunde det pågå i en veckas tid. Varpå inträdde en ny fas, tillståndet förbättrades, den sjuke fick en frist i ett par dagar. Så till den grad att det kunde tas för tillfrisknande. Men sjukdomen var lömsk, förloppet förvirrande och förbättringen skenbar. Den unge mannen hade så när återgått till sitt vanliga liv när ögonvitorna plötsligt blev gula, varpå hela kroppen antog denna färg. Fläckar uppträdde på extremiteterna. Färgerna blev dovare. Gick från gult till brunt till svart. Hudröta. Nådastöten utdelad. Kroppen tömdes på sina återstående krafter, förtorkade i en sista stinkande utsöndring av svett och tarminnehåll.

Medan förloppet pågått hade patienten, som i många fall aldrig ens hunnit bli någon patient, eftersom det varken fanns sjuksängar lediga eller läkare till hands, rört sig runt i staden för att efter bästa förmåga hitta ett sjukläger, någonstans att vila, en säng, ett golv, eller till slut var som helst, en plats på marken, under bar himmel.

Där han i många fall fick ligga och dö, helt sonika. Det var den omständighet som kanske verkade mest förskräcklig av alla, att staden och krigsmakten så helt saknade förmågan att erbjuda de sjuka en rimlig omsorg. Det gällde alla, bofasta och ditkallade. Hela familjer insjuknade och dog, en efter en i sina nedsölade sängar.

Tygstycken som skulle föreställa lakan.

Kyrkogårdarna blev överfulla. Ingen kunde ta sig tid att gräva gravar, kistor lämnades till hälften ovan jord. Varma sommardagar var stanken ohygglig.

Sjukhus, matsalar, lador och stall, överallt låg folk och led. Vartenda utrymme togs i anspråk. När byggnaderna inte förslog reste man tält och strödde halm på marken och bredde ut tygstycken som skulle föreställa lakan som snart var styva och blanka som läder av de döendes utsöndringar. När en död släpats ut hann redet inte torka förrän näste man tog den lediga platsen. Om de inte var två, som fick ligga skaföttes i sörjan bland valkar av kryllande löss.

Febersjuka och förvirrade människor som inte kunde stå upp krälade omkring i leran, utan skaffning, hänvisade till att tugga rötter och sörpla i sig vattenskvättar ur smutsiga pölar.

Munck förundrades över att inte fler ändå strök med. Chansen att tillfriskna under sådana omständigheter verkade obefintlig.

Den rapport som han författade blev, när han funnit ord för det han sett, uppriktig och kritisk. Han beskrev det rådande tillståndet i hela dess förfärlighet och föreslog hur det lämpligen kunde avhjälpas. Han vände sig mot underlåtenhet och vanstyre, påtalade förödande missförhållanden, uppkomna på grund av nonchalans och bristande ansvarstagande från såväl krigsmaktens som de lokala myndigheternas håll. Han tog till de allra skarpaste ordalag. Och löpte med denna uppriktighet betydande risker för egen del.

Det var ju inte alls vad kungen ville höra. Munck kunde bli beskylld för överdrifter och svartmålande, med underminerad stridsmoral till följd. Men inför detta stora lidande fanns inget annat att göra än att åberopa vanlig anständighet och medmänsklighet.

Som hos en brottsling, tyngd av samvetskval.

Han skulle med tiden erhålla både erkännande och respekt för sitt sätt att hantera frågan. Men det hade sitt pris. Han gjorde sig ovän med folk, ådrog sig klander från dem som funnit sig utpekade. De föll och gjorde vad de kunde för att dra honom med sig ner i fallet. Bakdanteriet tog fart igen.

Muncks förhållande till kungen skulle aldrig mer bli vad det varit. Han hade anledning att vara orolig, att se om sitt hus. Men tidiga morgontimmar, när det svaga gryningsljuset tycktes fördjupa nattens mörker och stunder infann sig när vankelmodet började gnaga, och en uppriktig självrannsakan gjorde sig påkallad, som hos en brottsling, tyngd av samvetskval, kunde engagemanget i Karlskrona och dess efterspel ge upphov till allt annat än ånger och missmod. Tvärtom. När allt summerades kunde författaren känna tröst och i någon mån också ett vagt hopp. Rapportens rättframhet och de åtgärder som där föreslogs – för vård av sjuka och begränsningen av smittans spridande, åtgärder som han också satte i verket och som med all säkerhet skonade många människoliv – var ett av de uppdrag som han verkställt i en lika sant patriotisk som sant kristen anda, en gärning som han kunde framhålla till sin fördel när han skulle stå inför det stora skranket och den högste domaren skulle fälla sitt utslag om hans göranden och låtanden i jordelivet. Och därmed också om hans själs vidare befordran.

I sin kommande roman Två pistoler skriver Klas Östergren om Adolf Fredrik Munck. En man som stammade ur den finländska knapadeln och hamnade som gunstling i Gustav III:s hov. Blev ett redskap för makten, var bångstyrig och ägde ett temperament som gjorde honom till ovän med många. Munch gjorde viktiga insatser i ett Karlskrona drabbat av tyfus-epidemi, och den känsla varmed Munck bevittnade farsoten var, enligt Östergren, av allt att döma precis densamma som Courbet några år senare skulle uttrycka i sin målning Le Désespéré.

Detta är ett stycke ur den kommande romanen.