”Ny” musik med vinglig Monica Z

”Ny” musik med Monica Zetterlund har precis kommit ut, 19 år efter sångerskans död. Monica var inte i toppform, så välj hellre en annan skiva när hon inte var lika vinglig, skriver Vi:s musikkrönikör Johan Norberg.

Att ge ut en skiva efter artistens död kan vara vanskligt, men i vissa fall okomplicerat. Det beror på hur bra skivan är. Några av musikhistoriens mästerverk har varit postuma utgåvor. Janis Joplins största framgång Pearl kom ut 1971, fyra månader efter hennes bortgång, och detsamma gällde för Jimi Hendrix med skivan Cry of Love.

Det var ingen tvekan om att artisterna själva hade för avsikt att musiken skulle släppas, men så råkade de gå och dö, och det var det ju ingen som hade förutsett. Det är när skivbolagen ger ut ratade inspelningar som inte hållit måttet, och valts bort av artister och producenter, som det kan bli problematiskt.

Vad hade John Lennon sagt om det som hände förra året, när man tog hans gamla demo-kassettinspelning, skojade upp rösten med AI-teknik och släppte Now and Then som ny singel med The Beatles? Wolfgang Amadeus Mozart avled under komponerandet av sitt Requiem, och vad han hade tyckt om att det publicerades efter att Franz Xaver Süssmayr skrivit klart mässan, det får vi heller aldrig veta.

I dagarna kom en skiva med Monica Zetterlund, Here´s to Life, nio utvalda låtar från tre skivor på svenska hon gjorde för drygt 30 år sedan. Låtarna spelades in i separata versioner med engelsk text, tänkta för en internationell publik, men dessa har aldrig givits ut, förrän nu.

Jag har egentligen inga misstankar mot skivbolagets uppsåt.

Skivbolaget gjorde i samband med releasen en liten grej av att inspelningarna legat bortglömda i studion för att trissa upp förväntningarna en smula, och recensenter gav den ett vänligt mottagande, så där som man gör när en älskad nationalklenod ska recenseras. Men, de flesta påpekar att sången är lite vinglig.

Jag var med och spelade gitarr på några spår på de här skivorna, då för drygt 30 år sedan, och i den mån hon dök upp i studion, så sjöng hon precis lika vingligt då, men hon var hyfsat nöjd och tyckte att inspelningarna kunde ges ut. Så om Monica var nöjd då, tror jag knappast hon hade protesterat nu. Dessutom finns det mikroskopiska möjligheter att tjäna pengar på en sådan här postum utgåva, så jag har egentligen inga misstankar mot skivbolagets uppsåt.

Det finns dock en inspelning med Monica som verkligen var försvunnen: The Lost Tapes, inspelad i New York 1960.Den är ett av få fantastiska exempel på när bortglömda inspelningar är enastående bra och adderar en dimension till en artist. Hon är 22 år gammal och backas upp av den tidens främsta jazzmusiker. Några alternativa tagningar togs med när skivan släpptes 1996, och det är ljuvligt att höra Monicas små kommentarer på försiktig engelska när de måste bryta och ta om från början. Hon levde fortfarande när den skivan släpptes, och var mycket stolt.

Tyvärr påminner nya Here´s to Life oss om att rösten svek henne de sista åren, och det är ju tråkigt om en yngre generation råkar ramla över just de här versionerna. De fungerar ju bara med ett förlåtande skimmer i relief mot hennes tidigare storhet, och har man inte hört den blir nya skivan obegriplig.

Det finns många fina inspelningar med Monica Zetterlund, och de ska helst njutas i rätt ordning, tycker jag. Börja gärna med just The Lost Tapes @ Bell Studios NY.

Läs mer av Johan Norberg:

Det kan inte vara Monica Zetterlund som dött

Vad dokumentären om Cornelis missar