Vad dokumentären om Cornelis missar

Nya dokumentärfilmen om Cornelis Vreeswijk visar en delvis ny och mörkare bild av musikern. Men det mest spännande med Cornelis finns inte med i filmen, menar Vi:s musikskribent Johan Norberg.

I dokumentärfilmen Somliga går med trasiga skor presenteras en delvis ny bild av visdiktaren Cornelis Vreeswijk. Det är dokumentärfilmaren Magnus Gertten som har hittat bilder och filmmaterial vi inte sett förr och blandat med nygjorda intervjuer. Jag tycker om filmen. Den är fint berättad med en mild ton av sorg, precis som jag upplevde Cornelis. Jag jobbade med honom som gitarrist några gånger, på skivinspelningar och konserter, och känner igen det mesta av hur han framställs i filmen. Det som vänner och fruar berättar känns trovärdigt och stämmer med mina minnesbilder.

Det är ett märkligt levnadsöde: En lite blyg ung man utan några utseendemässiga utförsgåvor studerar på socialhögskolan, gifter sig med en av de första flickvännerna, knåpar ihop några visor, släpper en skiva utan några större förväntningar och plötsligt över en natt handlar livet om massor av pengar, beundrande kvinnor och en enorm mediabevakning. Det kan ju få vem som helst att tappa fotfästet, och det gjorde Cornelis.

Det finns händelser i filmen som förmodligen inte hade lyfts fram utan den metoo-rörelse som briserade för några år sedan, men detaljerna som redovisas säger kanske mer om sin tid än om Cornelis. Det är knappast någon överraskning att hans alkoholintag ibland resulterade i våldsamheter. Vi får veta att han vid ett tillfälle slog sin fru så illa att blåtiran tvingade henne att ställa in ett tv-framträdande men vänner och media täckte upp för honom och det hittades på en lögn om ”sminkallergi”. En tid när våld mot kvinnor sorterades in under ”stökiga äktenskap”.

Biopics är en närliggande genre, alltså där en persons historia dramatiseras med skådespelare. Cornelis presenterades 2010 i en spelfilm med den norske artisten Hank-Erik Dyvik Husby i huvudrollen, och filmerna om Zlatan Ibrahimovic och Ted Gärdestad fick stor framgång. I efterdyningarna följer alltid en debatt om vad som är sant, vad hände egentligen? Det är exempelvis rimligt att en sådan som jazzmusikern Georg Riedel blir lite stött när man i filmen om Monica Zetterlund (Monica Z, 2013) låter henne hitta på det geniala storbandsarrangemanget till Sakta vi gå genom stan, det som Georg skrev och med rätta är mycket stolt över.

Men det är snarare regel än undantag att manusförfattare i sin iver över att få ihop historien hittar på saker och förolämpar bifigurer som blir en slags dramaturgins kanonmat. Det studsar rikoschetter lite hur som helst på folk som råkat befinna sig i samma historia. Men det vore ju samtidigt omöjligt att göra en film med korrekt levnadskronologi och exakt återgivande av verkligheten. För att beskriva en persons väsen måste tidpunkter, platser och personer blandas lite hur som helst. I sluttexterna brukar det stå ”baserad på en sann historia” och det är ju en smula lömskt eftersom det lämnar fältet fritt att hitta på i princip vad som helst.

Det är viktigt att handskas varsamt med manus eftersom biopublikens reaktion alltid är: ”Å fan det visste jag inte, att det var så det gick till”, och det gäller ju alla sådana filmer, från JFK, om mordet på John F Kennedy till Bohemian Rhapsody – filmen om Freddie Mercury, och alla andra biosuccéer om kända artister. Till slut skapas en berättelse som lever ett eget liv som viskleken på dagis, eller bibeln för den delen, en sanning som gäller tills det kommer en ny film och folk säger ”Å fan, nu vet jag hur det verkligen gick till”, och det är väl en risk att det blir så även med Magnus Gerttens film om Cornelis.

Dokumentärfilm är en helt annan sak, som till skillnad från Biopics består av dokumentärt bild- och ljudmaterial och gör genom själva genreindelningen anspråk på att vara sann. Men inte ens då kan en regissör hävda att de visar hur det gick till, blicken är ju alltid subjektiv precis som att barn uppvuxna i samma familj kan ha helt olika minnen av föräldrar och uppväxt. När författaren Jan Myrdal kritiserades av sin syster för att ha fått platser och kronologi fel i sin självbiografiska bok Barndom svarade han att hon mycket väl kunde ha rätt, men underströk att allt han skrivit var sant. Han var trogen sin upplevelse som barn, och det var hans sanning.

Det mest spännande med Cornelis finns inte förklarat i filmen, och det går inte heller att förstå: hans oemotståndliga behov av att skriva några rader varje dag. Ett inre tryck som är den medfödda begåvningens välsignelse och förbannelse. Den talangen för språk, melodi och eleganta rim, som bara rann ur honom. Helt utan ansträngning var det naturligtvis inte alltid, men det låter så; det snabba handlagets skenbara lätthet.

Jag som hört hans låtar ett otal gånger upptäcker i filmen för mig helt nya, sådana som spelades in under senare delen av hans karriär, när det var som mest stökigt. Inspelningar som aldrig nådde en större publik men som innehöll mängder av mästerverk bestående av tre-fyra verser med en knorr i slutet av varje, och rim, ibland på gränsen till nöd – nära pekoral – där man måste befinna sig för att en text ska få liv.

Slutar jag gilla hans visor nu efter de trista sidor som lyfts fram i filmen? Nej, det tror jag knappast. Dömande överlämnar jag till domstol eller de med personliga oförrätter. Jag tänker att hans visor är som barn som flyttat hemifrån, det går inte att applicera guilt by association på dem, och när jag lämnar biosalongen är det med en känsla av milt vemod inför det som var Cornelis, både det vackra och det fula.