När Olof Palme medlade mellan Iran och Irak

Allan Larsson har varit journalist, ekonom, riksdagsledamot och chefredaktör för Tidningen Vi. I en ny bok bjuder han på 51 nedslag ur sitt liv – från barndomen i småländska Bredaryd till den absoluta EU-toppen i Bryssel. En av händelserna handlar om när han som ende journalist fick följa med Olof Palme på uppdrag för FN.

I juni 1981 fick jag som chefredaktör för Tidningen Vi – och som ende journalist – möjlighet att under fem dagar följa Olof Palme och Jan Eliasson på deras medlingsresa till Teheran och Bagdad. Det var femte förhandlingsresan. ”Har freden en chans, när kriget är heligt” satte jag som rubrik på mitt reportage. Det började med presskonferens på Teherans flygplats, där Olof Palme intervjuades av en radiojournalist och en skrivande journalist, allt övervakat av ledaren för mottagningskommittén.

Här kommer reportaget så som det publicerades i Tidningen Vi.

Fotnot: StängDet här ett utdrag ur Allan Larssons bok Minnesbilder – i stället för memoarer som kommer ut den 14 maj på Isaberg förlag. Allan Larsson är född 1938 och var chefredaktör för Vi under åren 1979–83.

Solen steker Teheran, när FN-flygplanet med Olof Palmes fredsmission landar på Mehrabad-flygplatsen i den iranska huvudstaden. Detta är Olof Palmes sjätte besök i Teheran på ett år, hans femte besök som FN-medlare, hans andra besök på en vecka.

Det finns en särskild spänning inför det här besöket. Olof Palme har aviserat att han tänker lägga fram ett ramförslag till en fredsuppgörelse för att få slut på kriget, det nio månader långa kriget mellan Irak och Iran.

Inför detta har båda sidorna skärpt tonen i propagandakriget. Så här säger en talesman för regeringen i Teheran till mig några timmar innan Palme anländer: ”Irak startade kriget och bedriver ett angreppskrig mot våra hem och våra islamska ideal.

Vi kämpar inte för vår jord (soil) utan för våra själar (souls). Vi kämpar ett heligt krig, ty Koranen säger att man ska försvara sina ideal”.

Lyssnar man till rösterna från den motsatta sidan, från Bagdad, så hör man också där ett hotfullt tonfall:

”Iran har hotat oss och beskjutit våra gränsbyar. Vi för en kamp för Iraks självständighet och vi vill hindra Iran från att sprida sin islamska revolution till de arabiska staterna”.

Det finns många som har frågat sig om Olof Palme har någon chans att få två krigförande stater, som har så oförenliga ståndpunkter, att nå en fredlig överenskommelse. Har freden en chans, när kriget är heligt?

Palme tas emot av en delegation från det iranska utrikesdepartementet, ledd av en kabinettssekreterare i grönbrun kakidress och grova skor. 1978 deltog denne man i revolutionen, 1979 var han med och ockuperade den amerikanska ambassaden. Nu är han en av dem som bestämmer den iranska utrikespolitiken.

I vip-rummet på flygplatsen börjar överläggningarna – om hur överläggningarna ska gå till. Den iranska regeringen vill ha Palmes skrivna förslag för översättning och studium. Först därefter vill regeringen ha en direkt överläggning med Palme. Men Palme själv vill överlämna sitt ”underlag för fortsatta fredsdiskussioner” som han kallar det och ge sin presentation av innehållet. Sedan vill han återkomma än en gång och inhämta den iranska reaktionen.

På hotell Esteghlal, förr i världen hette det Hilton, upprättar FN-kommissionen sitt högkvarter, väl skyddat av iranska säkerhetsmän. Från sitt fönster kan Palme se ut över den iranska huvudstaden, som nu har en befolkning nästan lika stor som Sveriges, över åtta miljoner människor.

Härifrån ser jag tjugo, trettio kanske fyrtio stora byggen: hotell, kontorshus, nya stadsdelar med bostadshus. Men nästan all byggnadsverksamhet ligger nere sedan några år tillbaka. Byggena är ofullbordade och lyftkranarna står som jättelika stålfåglar i samma avvaktande ställning som de stått i månader.

I flygplanet på väg till Teheran har Palme och hans medarbetare gjort de sista formuleringsändringarna i det sju sidor långa fredsdokumentet. Nu ska det renskrivas, sedan ska det översättas till persiska innan det kan bli några överläggningar.

Under tiden tar generalsekreterarens speciella sändebud – så kallas Palme – på sig ett par urblekta träningsoverallbyxor, drar sockarna utanpå byxorna och sätter på sig gymnastikskorna. Följd av två säkerhetsmän, båda korrekt klädda i kavaj för att dölja pistolhölstren, ger sig Palme ut på en motionsrunda längs gatorna upp mot bergen ovanför hotellet. FN:s närvaro kan som bekant ta sig många uttryck, men denna form står i en klass för sig. Folk vänder sig om och tittar förvånat. En del känner igen Palme och hejar på honom. En och en halv timme senare är han tillbaka vid hotellet, följd av två säkerhetsmän på något stumma ben, men fortfarande med kavajerna på.

Förra gången Palme var i Teheran – för fyra dagar sedan – pågick oroligheter. Det som en följd av att parlamentet hade beslutat att avsätta president Banisadr. Stora människomassor var i rörelse. Vapen kom till användning. Skottlossning pågick runt regeringsbyggnaderna, medan FN-kommissionen satt i överläggningar med den iranska regeringschefen.

Palme befinner sig nu nära den punkt där han kan få till stånd ett genombrott i diskussionerna och en reell förhandling om fred

Den här gången rapporteras allt vara lugnt i de centrala delarna av stan. Men på kvällen bryts tystnaden på hotellet av ljudet från en våldsam skottlossning nere i trädgården. Jag ser en beväpnad man dra av en kulsprutesalva mot en folkmassa.

De som träffas av skotten faller som käglor. Men denna gång är skjutandet och dödandet inte verklighet. Det hela utspelar sig på en bioduk, uppspänd i trädgården. Just denna kväll visas en amerikansk våldsfilm av grövsta slag. Detta är en av de mer bisarra kulturyttringarna i ett land, som på alla sätt försökt frigöra sig från det amerikanska inflytandet under den gamla regimen, ett land som har mer än nog av skottlossning.

FN-representanterna får vänta länge för att få till stånd ett möte med de iranska ledarna. Premiärminister Rajai är på resa till Tabriz. Det är han som är ordförande i det tre man starka presidentrådet, som leder landet fram till dess en ny president har valts i slutet av juli. Det är med honom som Palme ska förhandla.

Beskedet dröjer och under tiden kan Palme hämta moraliskt stöd i ett islamskt tänkespråk som han hittar på en tavla i hotellvestibulen: ”Det största modet är tålamodet”.

Palme befinner sig nu nära den punkt, där han kan få till stånd ett genombrott i diskussionerna och en reell förhandling om fred. Därför vill han understryka att det dokument som han har arbetat fram inte är ett formellt förslag till fredsuppgörelse, utan ett underlag för fortsatta diskussioner. Men risken är stor att de iranska ledarna säger blankt nej och därmed blockerar eller omöjliggör kommissionens arbete.

Vad ska egentligen hända de närmaste timmarna och dagarna?

Bakom det här sju sidor långa dokumentet, som nu ska studeras av statsledningarna i Teheran och Bagdad, ligger åtta månaders intensivt arbete, en serie förhandlingar i de båda huvudstäderna, möte i New York, där Palme avlägger rapport för generalsekreteraren efter varje förhandlingsrunda, kontakter med ledarna för de alliansfria staterna och för de islamska staterna, eftersom dessa båda grupperingar också har upprättat fredsmissioner i den här konflikten.

Det hela började i oktober i fjol när FN:s säkerhetsråd diskuterade hur man skulle förhålla sig till kriget mellan Iran och Irak. FN beslutade att utse en representant med uppgift att undersöka förutsättningarna för en fredlig uppgörelse. Olof Palmes namn kom upp. Han var godtagbar både i Teheran och Bagdad, tack vare hans ställningstaganden i en rad internationella frågor. De nio medlemsländerna i säkerhetsrådet enades snabbt om att be honom åta sig uppdraget.

Han tackade ja och tre dagar därefter kom han till New York och FN för att utse sina medarbetare, en grupp på fem personer med stor erfarenhet av FN-arbetet, med biträdande generalsekreterare Cordovez i spetsen. Med sig från Sverige hade han Jan Eliasson, 40 år och departementsråd i utrikesdepartementet. Omedelbart därefter reste gruppen till Teheran och Bagdad för att lyssna på de iranska och irakiska ledarnas uppfattning om kriget.

I Teheran träffade han Banisadr, som var president och överbefälhavare. Men han träffade också Rajai, Beheshti och Rafsanjani, de tre mest framstående politiska ledarna vid sidan av presidenten. Med Banisadr, som hade levt i exil i Paris, fördes förhandlingarna på franska, med Beheshti, som varit ”mulla”, dvs religiös ledare i Hamburg, fördes samtalen på tyska och med Rajai, premiärministern, via tolk på engelska.

I Bagdad träffade han på samma sätt presidenten Saddam Hussein, vice premiärministern Tareq Aziz, utrikesminister Sadoun Hammadi och statssekreterare Ismet Kittani. Här pågick samtalen till långt frampå kvällarna och avslutades med jättelika middagar, allt i enlighet med landets tradition av stor gästfrihet.

Vid första besöket i november i fjol ägnade sig FN-representanterna åt att lyssna på uppfattningarna i de båda länderna. Ett nytt besök kom till stånd i januari i år. Då började man tala om vissa principer, som borde ligga till grund för en uppgörelse.

Nästa mötesomgång genomfördes i februari. Då diskuterades tänkbara lösningar på olika tvistefrågor i konflikten, bl a den centrala frågan om gränsfloden Shatt-al-Arab.

Det fjärde mötet planerades att komma till stånd i juni. Men i Teheran pågick maktkampen i den högsta ledningen. Banisadr blev avsatt som överbefälhavare och hans kompetens som president var ifrågasatt. Skulle FN-kommissionen resa till Teheran eller inte? Palme fattade beslutet att genomföra resan som planerat.

Samtalen om förutsättningarna för en fredlig lösning måste fortsätta, oavsett vilka personer som utgör statsledning, hävdade han. För övrigt var kontakterna med den nya ledartrion redan etablerade.

Vid det fjärde mötet handlade diskussionerna bland annat om de militära aspekterna på ett vapenstillestånd och hur ett tillbakadragande av trupperna ska genomföras.

Nu visste båda sidorna att Palme arbetade på ett dokument, som de skulle få ta ställning till. Detta var inte ett tillfälle när parterna visade någon beredskap till eftergifter.

Nu står Palme inför det femte mötet i Teheran och ett efterföljande möte av samma slag i Bagdad, där förslaget ska presenteras och reaktionerna ska inhämtas. Ska det bli ett genombrott i samtalen? Ska freden verkligen ha en chans, trots att kriget är heligt?

Efter en och en halv dags väntan får Palme träffa premiärminister Rajai och dennes ställföreträdare, Rafsanjani jr, yngre broder till talmannen. Då har försvarsrådet redan diskuterat förslaget och gjort ett uttalande. I det sägs att den viktigaste punkten, kravet på att de irakiska trupperna omedelbart ska dras tillbaka från Iran, inte finns med. Men trots det vill man fortsätta att studera dokumentet för att se om det finns något positivt i det. Nervositeten minskar något bland Palmes medarbetare.

Svaret innebär inte något nej, och det är tillräckligt.

Efter en och en halv timme kommer Palme och hans fyra experter ut. Tystnaden och ansiktsuttrycken talar sitt tydliga språk. Reaktionerna har varit hårdare än väntat. Inget har ändrats i den iranska hållningen. Men FN:s representant får visst fortsätta försöken, om han kan komma fram med något bättre.

Nu gäller det att snabbt hinna till Bagdad och presentera förslaget för den irakiska regeringen, innan några uppgifter läcker ut om förslaget och når fram via massmedia.

Bagdad ligger bara en timmes flygresa från Teheran. Men nu går en krigszon mellan de båda länderna och den enda möjliga flygkorridoren går norrut i Iran, genom Turkiet, ner genom Syrien och in i Irak, en flygning som tar oss 4-5 timmar.

När skymningen faller över Bagdad och temperaturen kryper ner mot 40 grader, ger sig Palme i väg till mötet med vice premiärministern Tareq Aziz och utrikesminister Sadoun Hammadi.

Palme får presentera sitt förslag, men får inga omedelbara reaktioner. Först ska dokumentet studeras av den irakiska regeringen, sen vill man ha en ny diskussion.

Efter ytterligare en dags väntan, är det dags för nya förhandlingar, först med regeringen, sedan med president Saddam Hussein själv. Iraks starke man, en av dem som gjorde revolution i Irak 1968 och som sedan dess befunnit sig i ledningen för landet. Ska han acceptera att dra tillbaka sina trupper från Iran, för att möjliggöra förhandlingar om Shatt-al-Arab och de övriga frågorna i konflikten? Eller tänker han fortsätta kriget i förhoppningen att maktkampen i Iran ska leda till ytterligare försvagning av fienden och en förmånligare uppgörelse?

Även de irakiska ledarna intar mycket bestämda positioner. De är mycket väl förberedda och de utvecklar sina ståndpunkter med stor skicklighet. Men slutsatsen av samtalen i Bagdad är ändå att FN-kommissionens förslag till fredsuppgörelse kan fungera som underlag för fortsatta förhandlingar.

Innan FN-planet lyfter från Bagdads flygplats hinner Palme få de senaste nyheterna från Teheran. En bomb har sprängts i det iranska revolutionspartiets högkvarter. Över 70 personer har dödats. Bland dem partiledaren och Irans starke man Beheshti, en av dem med vilka Palme fått mycket god kontakt.

Några timmar senare är vi framme i Genève. På den elfte dagen av denna långa fredsresa kan Palme rapportera till sin uppdragsgivare, FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim, att ramen för en fredsuppgörelse har lagts fram, att ingendera sidan har accepterat den, men att båda sidorna är beredda att fortsätta diskussionerna på grundval av dokumentet.

En smal och bräcklig spång har lagts ut i den minerade terräng, som en förhandling med två krigförande stater innebär. Men ännu är en fredlig lösning av konflikten långt borta.

Vid presskonferensen i Genève efter mötet med Waldheim frågar en engelsk journalist:

”Hur länge tänker ni hålla på med det här uppdraget, Mr Palme. Ni har ju en del inrikespolitiska uppgifter också?”

Olof Palme: ”Jovisst, men som ni vet är jag rätt envis!”

Ur tidningen Vi nr 29, 1981

Läs mer:

Vad gick snett med allmännyttan?

De strider för public service framtid?