Den bästa roman som ­skrivits på engelska

George Eliots Middlemarch – som utsetts till den bästa engelska
romanen någonsin – kommer nu i en efterlängtad svensk nyöversättning. Martin Gelin återvänder till ett underhållande mästerverk som blev en ljuspunkt under en ovanligt mörk tid.  

Under några av de mörkaste månaderna av pandemin tillbringade jag så många efter­middagar jag kunde under ett magnoliaträd i Brooklyns botaniska trädgård.

Där satt jag och min fru, omgivna av högsommarens grönska och surrande humlor, och turades om att läsa George Eliots Middlemarch för varandra. 

Nyheterna var enbart död och hopplöshet, världen omkring oss en dystopi, men vi skapade en egen liten utopi, av litteratur och kaprifol. Nästan varje dag gick vi till trädgården och läste Middlemarch i en ritual som blev så regelbunden att vi sedan dess kallar den lilla kullen där vi satt för Middlemarch-berget. ­Kanske var det där vi bestämde oss för att vi faktiskt vill ha ett barn – om inte annat för att ytterligare en människa i världen ska få läsa Middlemarch.

Kvinnliga författare som åstadkom stor litteratur på 1800-talet fick inte alltid ett rättmätigt erkännande när de levde. Men George Eliot och hennes Middlemarch var ett undantag. Romanen togs emot som en sensation när den först gavs ut 1871. Eliot var då redan etablerad som en av Englands mest beundrade författare och kritiker, men med Middlemarch skapade hon sitt mästerverk. Drottning Victoria och Charles Darwin bad om tebjudningar. Henry James och Harriet Beecher Stowe skrev beundrarbrev. Senare skulle Emily Dickinson och Marcel Proust beskriva hur mycket de dyrkade henne. Häromåret utsågs Middlemarch av BBC till den bästa roman som ­skrivits på engelska. 

När den nu kommer i svensk nyöversättning för första gången på 2000-talet pryds den, som de flesta av bokens moderna utgåvor, av ett berömt citat från Virginia Woolf, som kallade Middlemarch ”en av de få engelska romanerna som är skrivna för vuxna.” Omdömet är oemotståndligt brittiskt och skulle lika gärna ha kunnat komma från Eliots egen vassa litteraturkritik. Men frågan är om omdömet inte skrämt bort fler läsare än det lockat, för det får ­romanen att framstå som mer högtravande än den faktiskt är.

Det som ofta glöms bort i alla de hundratals böcker och avhandlingar som försökt gå på djupet med Middlemarch och dess litterära och sociopolitiska betydelser, är att det även är en charmig och framför allt fruktansvärt rolig bok. Det finns ingen annan viktoriansk roman där jag vikt sönder så många hörn för att kunna citera den för andra. Den är även outsägligt sorglig, med ett persongalleri som bjuder på en så stor mångfald av psykologiska nyanser att romanen är outtömlig som själslig resurs. Det går att betrakta den som ett slags uppslagsverk över mänskliga ­tillkortakommanden, med små glimtar av den anständighet som får ett samhälle att fungera.

När jag nu läser den svenska nyutgåvan är det en lättnad att upptäcka att Eliots humor och skärpa överlevt i Hans-Jacob Nilssons eleganta översättning. Eliot skriver fruktansvärt brittiskt, så det är nästan omöjligt att byta språk utan att något väsentligt går förlorat. Samtidigt gömmer sig de komiska effekterna på ett djupare plan än enbart i meningsbyggnaderna, mellan raderna.  

Middlemarch är en roman där Eliot ständigt skapar kontraster mellan den mänskliga själens potential och vardagens olidliga medelmåttighet. Om det inte är ett unikt brittiskt tema så är det i alla fall ett ämne som brittiska författare är ovanligt bra på. 

Så vad handlar Middlemarch om? Mycket kretsar kring två av litteraturhistoriens sämsta äktenskap. Vi möter dels den idealistiska men korrupta doktorn Lydgate, som kommer till byn för att göra nytta och skapa stora medicinska framsteg, men gifter sig med den narcissistiska Rosamond som nästan tar kål på honom. Sedan har vi bokens huvudperson Dorothea Brooke, som vill förkovra sig i samtidens stora ­tänkare och drömmer om att drabbas av en kärlek lika vidunderligt stor som i dikterna av Goethe. I stället gifter hon sig, allt för ivrigt, med en man som är oförmögen att ge henne någotdera: en pseudointellektuell surkart vars inre känsloliv är så fattigt att det förvandlas till bokens mest konsekvent komiska sidospår. Edward Casaubon, en pompös dilettant som helt obefogat fått för sig att han är 1800-talets John Milton, är förmodligen den viktorianska litteraturens mest oförglömliga monster.

I sämre händer hade Casaubons öde förvandlats till banal satir, men här blir det något mer mångfacetterat. Läsaren avskyr förstås Casaubon, men Eliot åstadkommer ändå det anmärkningsvärda att hon till slut får oss att känna något som nästan liknar sympati för honom. Casaubon vill så gärna känna någonting, trots att han tycks sakna ett nervsystem. Hans-Jacob Nilssons översättning lyckas oftast med det kluriga uppdraget att fånga Eliots tonläge i några av de klassiska partierna om Casaubon: ”Hans själ var känslig utan att vara lidelsefull – den var alltför passiv för att kunna lämna självmedvetenheten bakom sig och färdas uppåt till passionerad hänryckning. Den fortsatte bara att flaxa på den sumpiga mark där den var kläckt och tänkte på sina vingar utan att någonsin flyga.”

Det är två meningar som framkallar en reaktion som jag bara får när jag läser George Eliot: ett skratt som liksom halvvägs förvandlas till ett slags inre snyftning över människans tillstånd. Formuleringen beskriver inte bara Casaubon, utan summerar nog många av invånarna i Middlemarch, och varför inte resten av världen, som till så stor del består av varelser som drömmer om att höja sig över tillvarons triviala futtigheter men aldrig lyckas mer än att flaxa omkring på sumpmarken.

Geografiskt ligger nog Middlemarch just i det kroniska avståndet mellan själens längtan och ­verklighetens duggregn. 

Det är en fåfäng tro att en översättning ska stå utanför tiden

I den angloamerikanska litteratursfären har det i år, efter utgivningen av Emily Wilsons modernisering av Iliaden, pågått en intensiv debatt om nyöversättningar av klassiska verk. Wilsons tolkning har blivit en vattendelare. Hon har moderniserat boken så att den är enklare att läsa, men vissa kritiker menar att bokens originalitet därmed går förlorad, att kanterna svarvats bort till något mer strömlinjeformat. 

Det är en fåfäng tro att en översättning ska stå utanför tiden. Precis som att varje pianist som framför Goldbergvariationerna gör sin egen tolkning, präglad av samtidens värderingar, avslöjar varje översättning de sammanhang där författaren skapat den. Det betyder inte att språket bör gå vilse i trender som snabbt blir daterade (de flesta svenska roman­läsare i min generation har nog uthärdat otaliga översättningar av amerikansk beat-litteratur, där alla pratar som en korvförsäljare från Hökarängen).

Hans-Jacob Nilsson har däremot funnit en fin balansgång och lyckats med konststycket att få boken att kännas både viktoriansk och samtida. Långt från det föråldrade språket i den första svenska utgåvan från 1887, då rädslan för engelska ord var så stark att själva titeln byttes ut till Ur landsortslifvet (ursprungligen en del av den engelska undertiteln). I enstaka fall kan jag inte låta bli att sakna Eliots ursprungliga formuleringar, som när hon beskriver en jobbig malteservalp som ”one of nature’s most naive toys”, vilket på svenska blir det lamare: ”en av naturens mest rörande små leksaker”. 

Jag kontaktar Hans-Jacob Nilsson för att höra hans tankar om översättningen. Han svarar:

–Jag har inte velat göra språket ålderdomligt eller pastischartat utan strävat efter att återge hennes på många sätt väldigt moderna tankar och psykologiska insikter på ett språk som förhoppningsvis öppnar hennes text för nutida läsare.

I den brittiska litteraturkritikern Jenny Uglows biografi över Eliot beskriver hon Middlemarch som en bok där empatin sprider sig som ett slags ringar på vattnet, inte bara från författaren till romanfigurerna, utan även mellan de olika personerna i berättelsen, där varje anständig gärning bildar koncentriska cirklar som sprider sig till resten av byn. Kanske var det därför boken betydde så mycket för mig under pandemiåret 2020, då en miljon amerikaner dog omkring mig, och det blev så uppenbart att det inte går att leva i en värld där vi inte tar ansvar för våra grannar.

I Middlemarch letar åtminstone tre av roman­figurerna – Dorothea, Lydgate och Farebrother – ­efter mening inte bara i kärlekens intima relationer, utan även i en strävan efter att göra världen lite mer uthärdlig för medmänniskorna. Att försöka leva som en anständig människa är ingen garanti för att belönas, visar Eliot, men det rymmer en egen lycka.

Det är kanske talande, och lite komiskt, att Middlemarch utsattes för en backlash av psykoanalytiskt präglade män på 1970-talet, som tyckte att Eliots huvudpersoner ”förnekade sig själva”; poängen med mycket av bokens psykologiska och själsliga sökande är just att hitta en mening i det vi gör för andra. 

Jenny Uglow kallar sitt kapitel om Middlemarch för ”Against simplicity”, i opposition till det förenklade. Till en början kanske karaktärerna i Middlemarch framstår just som arketyper, men under bokens gång växer de och får allt fler nyanser. Att många viktorianska romaner är så fruktansvärt långa förklarades ofta av ekonomiska snarare än estetiska skäl (de publicerades som följetonger i tidskrifter). Men för Middlemarch är längden konstnärligt motiverad. Eliot behöver de 838 sidorna på sig för att inte bara människorna, utan även banden mellan dem, ska få växa sig starka.

”Den mest fängslande aspekten av Middlemarch är sättet på vilket berättelserna kopplas samman så att olika synvinklar får betydelse för varandra och separata liv blir oupplösligt samman­flätade”, skriver Uglow.

Våren 2021 blev jag vaccinerad. Ritualen hade något filmiskt över sig. Vi köade till enorma hangarer där hundratals sjuksköterskor satt på rad i den mest effektiva process av mänskligt välgörande jag någonsin utsatts för. Alla stod i samma kö, gamla och unga, ”livsnödvändiga” arbetare och lite mindre viktiga journalister. Vi hade överlevt, det var vår igen, krokusarna blommade försiktigt i jorden under BQE-motorvägen. 

Jag blev vaccinerad av en karibisk sjuksköterska som hette Happiness. Hon berättade att hon dagligen vaccinerade åtminstone 40 personer. Efteråt bad hon mig att sitta kvar i en kvart, för att se till att vaccinet inte gav biverkningar. 

Där, i en liten vänthall där plaststolarna stod tre meter från varandra, återvände jag till de sista sidorna i Middlemarch, där Eliot skriver de berömda raderna om Dorothea, om att ”mycket av det goda i världen beror på gärningar som förblivit okända i historien” men som ”likafullt sprider sig som ringar på vattnet.” 

Den som läst en viktoriansk roman vet vad det innebär när någon börjar hosta

När Eliot var 58 år gammal dog hennes livs kärlek George Henry Lewes plötsligt av en tumör som upptäcktes för sent. Hon ägnade ett år åt att resa runt mellan gungstolar i olika alpbyar där hon ”skrämde de andra turisterna genom att gråta oavbrutet”, som Jenny Uglow formulerar det. Två år senare gifte hon sig med John Walter Cross, en förmögen, tjugo år yngre man som dyrkade henne. En oktoberdag strax därpå, när Eliot stod på kulmen av litterär prestige och berömmelse skrev hon i sin dagbok: ”En torr hosta smyger sig på.” Den som läst en viktoriansk roman vet vad det innebär när någon börjar hosta. Hon dog två dagar senare.

Virginia Woolf, som sällan blev sentimental, tycks förlora sin distans när hon hyllar George Eliot i en berömd essä, publicerad i The Times Literary Supplement 1919, på hundraårsdagen av Eliots födelsedag. Där tycks Woolf på ett rörande sätt ha smittats av Eliots eget känslostarka tonläge och syntax. Hon beskriver hur Eliots litterära liv sträckte sig bortom alla de sociala trösklar som stod i hennes väg, så att hon själv kunde ”plocka konstens och kunskapens märkliga, ljusa frukter”. Mot slutet av texten låter Virginia Woolf nästan som Eliot gör på de sista sidorna av Middlemarch:

”När vi minns allt som Eliot vågade och uppnådde, hur hon med varje hinder mot sig
– kön, hälsa och konventioner – sökte mer kunskap och mer frihet tills kroppen, tyngd av sin dubbla börda, sjönk ihop utsliten, måste vi lägga på hennes grav allt vi har i vår makt att ge av lagerkrans och rosor”.

Ur Vi Läser #1 2024.

Läs mer:

Läs ett utdrag ur Åsa Beckmans bok Kulturbarn

Johan Hilton skriver om Benny Fredrikssons liv