Bokslut över Benny Fredrikssons liv

”Det otäcka är ju raset, att en människa som varit så oerhört kraftfull förlorar allt på så kort tid”, säger Johan Hilton. Nu kommer hans bok om teaterchefen Benny Fredriksson som tog sitt liv 2018.

Drabba. Det är ett verb som Benny Fredriksson själv ofta använder sig av längre fram, när han berättar om sin barndom. Om hur det kommer sig att han, av alla människor, en arbetarkille från Midsommarkransen, slutade på en av de tyngsta posterna i svenskt kulturliv. Hur han ville drabba världen, i stället för att drabbas av den.

Ovanstående citat är hämtat ur en bok som det kommer att talas om. Den ska säkert lovordas men lika säkert kritiseras. På drygt 300 sidor skildras nämligen inte bara en enormt sårig period i svenskt teaterliv utan också en människas uppgång och fall. 

Författaren heter Johan Hilton, sedan 2023 kulturchef på Göteborgs-Posten. Han har arbetat på Dagens Nyheter som teaterkritiker, varit biträdande kulturchef på Expressen, men är för den breda allmänheten nog mest känd från På spåret, som han deltagit i tre gånger och vunnit en, tillsammans med Kristin Lundell. 

– Jag inledde arbetet med boken under pandemin, det hade gått ett par år sedan Benny Fredrikssons självmord 2018 och jag kände starkt att jag ville göra något.

Göra vad?

– Även om konflikten kring honom fortfarande var ett öppet sår tänkte jag att tiden kanske var mogen för en förändrad bild av Benny Fredriksson.

Hur var bilden då, menar du?

– En av de stora tragedierna i berättelsen om honom är entydigheten. Hans tid som chef blev, inte minst i Aftonbladet, synonymt med ett hårt och gränslöst ledarskap. Där fanns vettlösa och helt osanna övertoner, färgade av metoo. Paradoxen för mig var att Benny Fredriksson, som under 16 år fyllt Stadsteatern och senare också Kulturhuset med så mycket liv, antingen skulle bli en presshistorisk sorglig parentes eller sluta i denna drevbild av ett monstrum.

När drevet mot Benny Fredriksson startade var han till en början stridslysten, men med tiden maldes både självförtroende och självkänsla ner. I boken Den siste teaterdirektören varvas två händelseförlopp, där yttre krafter får det innersta hos en människa att implodera. Den 17 mars 2018 begår Benny Fredriksson självmord i Sydney.

– Värst var nog orättfärdigheterna. De geggades samman med anklagelser om sexuella övergrepp och tafsande som, enligt alla, inte var sanna. Men de kletade sig fast.

Men han var väl omstridd? 

­– Under hans långa tid som chef blev han ibland hårt kritiserad. Han var en tung makthavare, och skulle klara kritik menade han. Men det här var något annat.

Johan Hilton säger att det fanns personer som kände sig illa behandlade av Benny Fredriksson, men som ändå såg hans kvaliteter som teatermänniska. Och det fanns personer inom teatern som älskade honom trots problematiska sidor som att han ibland lovade för mycket, hade svårt att hantera konflikter vilket gjorde att han ghostade människor och att arbetstempot var skyhögt.

– Debattklimatet under metoo var ibland så hårt att det… paradoxalt nog skapade en väldig försiktighet hos dem som ville försvara honom. 

Du menar att man såg överdrifterna i anklagelserna men inte vågade säga något?

– Allt blev så svart och vitt i det här fallet. Antingen var man för eller emot. 

Hundratals intervjuer ligger till grund för boken. 

– Jag hade aldrig kunnat skriva om inte Bennys Fredrikssons änka Anne Sofie von Otter och deras två söner sagt ja. Ett annat bokprojekt, som jag inte kände till, var på planeringsstadiet men Anne Sofie gav mig förtroendet att fortsätta. Benny hade sparat så mycket: anteckningar, brev, gamla vykort. Allt det fick jag tillgång till.

Men alla övriga du talat med, var människor verkligen beredda att kliva tillbaka till den såriga tid som varit? 

– En del var mycket skeptiska när jag först kontaktade dem, men när vi väl sågs sattes något i rörelse. Många, liksom jag, hade ett stort behov av att ventilera. En del hade levt med en väldigt svart sorg efter Bennys död.

Johan Hilton fortsätter:

– Flera på Aftonbladet, som ju stod för en extremt hård linje mot Benny Fredriksson, har dock inte velat medverka. Det kan jag tycka är värt att notera.

Benny Fredrikssons liv var till del en berättelse om en ensam pojkes uppväxt under påvra – både pengamässiga och kulturella – förhållanden i en stockholmsk förort. Pappan var taxichaufför, mamman städerska. Teater, film, böcker var inget man diskuterade i familjen.

Var det revanschism som drev honom?

– Man kan naturligtvis tala om hans bakgrund, men i grund och botten tror jag att hans livsval handlade om en oerhörd kärlek till teatern. Som mycket ung biljettrivare på Stadsteatern upptäckte han att det fanns ett annat, större, intressantare och vackrare liv inom teatern. Han ville vara där! Med tiden, både som skådespelare, regissör och sedan chef, ville han ge andra människor samma möjlighet. Under hans ledarskap startades bland annat filialer till Stadsteatern i Vällingby och Skärholmen. Kretsteatern återuppstod under hans ledning.

Benny Fredriksson ville ”sprida ordet” säger Johan Hilton.

­– På många sätt var han en missionerande teaterchef. Andra, fattiga på kulturella upplevelser som han varit under barndomen, skulle också få ta del av det som förändrat hans liv.

Att ge den komplexa Benny Fredriksson rättvisa

I början av 2018 mår Benny Fredriksson allt sämre. Han har sagt upp sig, men ångrat sig. Han får svårt att vara ute bland människor, svårt att stilla sin rastlösa oro. Terapisamtal hjälper inte, inte heller de ytterst små mängder av ett milt ångestdämpande mediciner han tar.

I boken står bland annat om den här tiden:

Han är redan en helt annan, förändrad i grunden. Varje dag har blivit en kamp för att inte förlora fotfästet. Han rör sig inte i närheten av Sergels torg, där det hus som han ägnat nästan tre decennier av sitt liv åt ligger. Undviker alla platser i staden där han kan få syn på det, undviker innerstan överhuvudtaget. Har låtit håret växa.

När hustrun och operasångerskan Anne Sofie von Otter ska på turné i utlandet följer han med för att slippa vara ensam med tankarna. 

Bokens sista avsnitt handlar om hur sjukdomen accelererar.

­– Jag ville försöka att inte förklara utan mer skildra händelseförloppet utifrån, i den mån det gick. Det otäcka är ju raset, att en människa som varit så oerhört kraftfull förlorar allt på så kort tid. Teatern hade blivit Benny Fredrikssons liv, han hade vuxit samman med sin uppgift. Nu var han som en fisk på torra land, totalt hjälplös.

Vilket mottagande tror du boken får?

– Jag vågar inte spekulera i det. För mig blev det väldigt viktigt att skriva den här boken och det som drivit mig mest var att försöka ge den komplexa Benny Fredriksson rättvisa, att skildra honom i sin helhet. Där tycker jag att jag har landat rätt bra.