Merete Mazzarella: ”Hög tid att njuta av livet”

I närmare ett halvt sekel har Merete Mazzarella ägnat sig åt att nysta i de stora känslornas fina maskor. I februari fyller hon 80 år och nu har hon siktet inställt på att återfinna läsglädjen.

Det finns författare som aldrig läser vad recensenterna skriver om deras böcker.

Så har en del av dem i alla fall sagt, men finlandssvenska Merete Mazzarella har svårt att tro att det är sant.

Hon läser allt som skrivs om det hon skriver, också då det kan hända att det är något av en kalldusch som väntar. Såsom då kritikern Christoffer Steffansson i skiftet mellan sommar och höst valde att sabla ner hennes senaste bok Att lära sig falla: Om kärlek och andra känslor i Hufvudstadsbladet: 

”Mazzarella skriver vitt och brett och med ett myller av exempel, vilket skulle kunna vara en stor styrka. För det mesta känns ändå hennes reflektioner lösryckta på ett sätt som inte skapar överblick, samtidigt som hennes exempel sällan fördjupar min förståelse för sakerna hon diskuterar. När det är som värst får man intrycket av att Mazzarella på ett slirande och slutet sätt associerar fritt kring sitt eget liv.”

Hans text publicerades en tisdag i slutet av augusti. Hon delade samma dag den svidande kritiken på sin Facebook-sida, med följeorden: ”När man har blivit sågad av en recensent skulle man vilja kunna intala sig att recensenten är dum eller elak. Men Christoffer S. är långtifrån dum och inte var han elak heller. Han tyckte helt enkelt inte om boken och det får jag leva med.”

Några dagar tidigare har vi suttit kring ett lågt gammalt bord i det trähus i utkanten av Ekenäs där hon och maken Lars Hertzberg brukar tillbringa sina somrar. Hon har dukat fram fruktsallad och vi har tyst tassat till köket för att hämta kaffe.

Försiktigheten har inte bara berott på att Merete Mazzarella som person kan framstå som lågmäld, rentav spröd. Den har i första hand berott på att Lars tagit en tupplur bakom dörren intill. Och man ska inte störa den som vilar. 

Samma kväll ska den lilla staden fyllas med folk som ska lyssna på Tomas Ledins konsert. Det blir, tror Merete, en hel del oväsen både i kvarteret och över den lummiga innergården som de delar med sina grannar.

Kring det låga bordet har vi fört ett samtal om tidigare böcker, om nya böcker, om livet, om åldrandet. Och vi har pratat om detta med att bli utvärderad för det man gjort. Hon har sagt att det är något av en nödvändighet att läsa recensionerna. Vänner och bekanta läser dem. Då måste hon också göra det.

–Jag behöver ju veta vad de pratar om. Sedan är det alltid så att det är det negativa man kommer ihåg.

Å andra sidan: en sensommardag kan man tillåta sig att utvärdera dem som utvärderar.

–I Sverige finns recensenter som verkar ägna mer tid åt att skriva om vad den själv håller på med, nästan så att den lästa boken blir en bisak i förhållande till recensentens eget resonemang. Det är kanske lite karikerat, men de här recensenterna – ofta kvinnor ­– tycker att det är deras tänkande som är det intressanta. Inte så att jag klagar; jag har genom åren fått riktigt goda recensioner också.

Merete Mazzarella debuterade 1979 med boken Först sålde de pianot. Då var hon 34 år.

Nästa år fyller hon 80, och kan räkna till 34 utgivna böcker, samt en under arbete.

Hennes produktion har rört sig mellan olika genrer: allt från biografier och memoarer till skönlitteratur och återkommande – samt i allt högre grad –essäer. Vid sidan av sitt författarskap har hon i tiotals år varit en flitig kolumnist i bland annat Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

I sina essäistiska verk har hon under årens lopp generöst öst ur det egna privatlivet – komplicerade och kärleksfulla relationer till den egna familjen, vådan av att bli gammal, otrohet, inflammerade relationer med en svärdotter – och blandat upp sina reflektioner med ett ofta häpnadsväckande antal djupdykningar i annan litteratur.

”Att dela med sig av den litteratur som förskjutit perspektivet på ens eget liv en smula utan att bli föreläsande är en konst som Mazzarella behärskar väl. Den utan lärda åthävor förmedlade läslusten gör henne till en inbjudande och engagerande essäist. Det är en essäkonst som i mer än en mening är inklusiv”, har Håkan Möller skrivit om henne i Biografiskt lexikon.

Under många år producerade hon alla dessa texter samtidigt som hon gjorde en framgångsrik akademisk karriär: 35 år inom litteraturvetenskap, mer än ett decennium av de här åren professor (sedan 2008 emerita) för nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

–Ja, men jag har nog alltid tagit vägen där stängslet varit lågt. Att jag ens började studera litteratur berodde exempelvis på att jag var dålig på finska och det var ett ämne man kunde studera på svenska, säger hon.

För honom var det alltid plågsamt att byta skolor, lämna vänner och börja på nytt i ett annat land

Läst, och skrivit – det har Merete Mazzarella alltid gjort.

–Ett av de första ordentliga breven som finns bevarat har jag skrivit då jag var ungefär åtta år gammal. Pappa befann sig då i Peking och brevet till honom börjar med orden ”Det är så roligt att skriva.” Det fortsätter med en lång och detaljerad redogörelse av en rullgardin som trillat ner i vårt Finlandshem. Den här berättelsen om den nedfallna rullgardinen var så utförlig att min pappa måste ha trott att hela vårt hem höll på att rasa ihop då han läste brevet.

Hennes barndom var ­­­äventyrlig också utan rull­gardiner som trillade ner.

Hon var bara två år gammal när ambassadörpappan ­Wilhelm Schrecks arbete förde familjen – Merete, två år yngre lillebrodern Martin och danskfödda mamma Annamarie – ­utomlands. Stora delar av hennes tidiga barndom levde hon i Schweiz, Kina, Indien och Turkiet.

Pappas jobb innebar, på gott och ont, många starter och flera uppbrott för den lilla Merete.

–Barn som nu för tiden flyttar runt kan ju hålla kontakt med kamrater i andra länder via sociala medier, men på den tiden var det ju brev som gällde. Och om man är sådär åtta, nio, tio så är det ganska begränsat hur länge man orkar hålla kontakt med vännerna i andra länder. De äldsta vänner jag har, har jag hittat vid universitetet, säger hon.

Att vara diplomatbarn passar inte alla personlig­heter, men det passade Merete Mazzarella. 

–Min lillebror Martin var annorlunda. För honom var det alltid plågsamt att byta skolor, lämna vänner och börja på nytt i ett annat land.

Brodern Martin Schreck, och deras komplicerade syskonrelation, är temat i hennes bok Den violetta timmen från 2022. Brodern var en av de första öppet homosexuella i Finland och en av dem som grundade föreningen för sexuell jämställdhet, Seta. Han valde tidigt att flytta sitt liv utomlands, och relationen mellan honom och ­Merete förblev komplicerad ända fram till hans sista år i livet.

Martin avled på ett sjukhus i Danmark 2021. I boken om honom söker Merete svar på hurdant liv han levt, och sörjer att de kom varandra nära först under de fyra månader de fick tillsammans under pandemin, mindre än ett år innan han dog.

Som elvaåring beslöt sig Merete för att hon ville bosätta sig i England och gå i en internatskola för flickor. Det var ett liv hon läst mycket om i sina böcker. Hennes motvilliga föräldrar lät sig övertalas och så flyttade hon till en konservativ flickskola i Wispers, Sussex. 

–När jag då kom dit insåg jag hastigt att jag egentligen var väldigt liten och ensam. Det var ett förfärligt misstag att flytta dit och jag längtade hem något oerhört. Men jag hade min stolthet så det ville jag inte medge. Jag stannade tills jag var 15 år, då jag började gymnasiet i Finland.

Hennes mest äventyrliga livsfas tog i princip slut efter internat­skolan.

Hon har sagt det i tidigare intervjuer: ”Den sommar jag fyllt 15 beslöt jag att jag ville ha ett vuxenliv utan resor.” Och inte bara det. ”I ett par och sjuttio år har jag fortsatt att ta mycket små risker.”

Merparten av vuxenlivet har hon därför levt en utifrån sett stabilt finlandssvensk akademisk vardag – läst, undervisat, skrivit, utbildat, skrivit, föreläst och läst ännu mer.

Hon gifte sig med sin första man, ­Silvester Mazzarella, 1968 och bytte samtidigt sitt efternamn. De fick sonen Ville. Vid sidan av den konventionella familjebildningen gjorde hon karriär inom den finlandssvenska universitetsvärlden. Samtidigt skrev hon, först recensioner
och texter till dagstidningar, sedan egna böcker. Och hon skötte sin pojke.

–Jag tror nog att jag var en ganska självupptagen mamma, men det är en skillnad i hur mammor var då. Mycket är bättre nu, men det här med att få barn har blivit ett så stort projekt för kvinnor. Jag levde med den nyvaknade feministiska upplevelsen om att nu lever vi kvinnor våra egna liv och så får barnen hänga med.

Äktenskapet slutade i skilsmässa. Ville blev kvar hos henne.

År 1998 gifte hon sig på nytt. Den nya mannen, litteraturprofessorn Lars Gustafsson, var lika fast förankrad i Sverige som hon var i Finland. 

Hon tillbringade långa tider i Sverige, men flyttade aldrig adressen från Helsingfors. 

–Under 13 år levde vi i en stabil, och också lycklig, relation.

Så mötte hon den man som i böckerna kallas L –Lars Hertzberg.

Ingendera av dem var längre unga – hon var då lite över 60 år gammal, han lite äldre. Dragningskraften mellan dem var ändå omöjlig att motstå och så blev det som det blev.

Otrohet, skilsmässa, ett tredje äktenskap.

De gifte sig 2012 och delar sedan dess sin inrutade vardag mellan en gemensam rymlig bostad med utsikt över en lummig park i stadsdelen Tölö i ­Helsingfors och den idylliska bostaden i trähuslängan i Ekenäs, nio mil väster om huvudstaden.

–15 goda år tillsammans, det är ju ändå väldigt mycket. Vi har en insikt om att det inte kommer att fortsätta för evigt så det är viktigt att vara medveten om och njuta av det här förhållandet nu, säger hon.

Ibland tänker man att i de här känslorna finns också ett riktigt kvinnohat

Hennes senaste bok Att lära sig falla: Om kärlek och andra känslor är inte minst en uppgörelse med den för henne centrala frågan om att läsa, eller snarare hur och vad hon – och omvärlden – läser.

Den första recensionen av boken kanske var en kalldusch, men kort senare visade det sig att kolumnisten Jaakko Lyytinen på Helsingin Sanomat läst Merete med andra glasögon än Steffansson.  

Det känns, skrev han, ”som om man dök ner i en klar ödemarkssjö efter att i månader ha flutit omkring i den algblommiga Finska viken. Mazzarella förkunnar inte. Hon söker upp intressanta källor och tänker högt. Hon frågar och reflekterar.”

I de litterära finrummen har det inte funnits plats för de genrer hon väljer att ta sig an i sin nya bok: romance- och självhjälpsböcker. Eller som många väljer att se på genren: låglitteratur, populärlitteratur, kiosklitteratur.

–Efter många hundra år av kvinnors läsande, ses det på något sätt som en suspekt aktivitet. Det finns så många former av populärlitteratur, så varför är det fortfarande så att den populärlitteratur som kvinnor läser är skamligare än den som män läser? Jag blev faktiskt riktigt upprörd medan jag arbetade med den här boken. Man talar om ”tantsnusk” – det signalerar förakt för de där böckerna, men det är ju också ett väldigt tydligt förakt för de kvinnor som läser det.

För ett ögonblick lägger sig en inte alls obekväm tystnad kring det låga bordet i det ljusa vardags­rummet i trähuset i utkanterna av Ekenäs. Hon är sådan, Merete Mazzarella. Fundersam, öppen för att låta tanken vandra fritt, tar ibland en paus medan hon formulerar nästa tanke.

Den här typen av litteratur, säger hon, hör till den som läses mest i världen, men är också den genre som mest sågats ner som ingenting värd. Det gör henne arg.

–Att det väcker så starka negativa känslor. Ibland tänker man att i de här känslorna finns också ett riktigt kvinnohat.

I merparten av sitt vuxna liv – fem decennier insluten i den trygga akademiska litteraturvärlden där det kretsar kring att dissekera texterna, vända och vrida, analysera – vill hon gärna hitta glädjen i att läsa.

–Jag vill åt kontakten till de direkt fysiska känslor som kan omge läsandet, säger hon. 

Hon är 79 år gammal. Den 4 februari fyller hon 80.

Processen med att åldras har hon vänt på i både böcker och kolumner under många år.

”Hur ska man egentligen bäst förhålla sig till ­åldrandet? Ännu för tre-fyra decennier sedan var det eländesperspektivet som dominerade: man tänkte sig de äldre som allmänt nedsatta och sårbara, som räddhågsna, ensamma och dessutom fattiga” skrev hon i Svenska Dagbladet 2011. ”Sedan kom plötsligt hopplaperspektivet: åldrandets problem har överdrivits kraftigt, hette det, det är fullt möjligt att bekämpa åldrandet, dagens åldringar är annorlunda än åldringar förr, de kan vara hur friska och aktiva som helst bara de förstår att sköta sig.” 

Hon säger att 80 väl är en milstolpe, som alla inte når. Man får därför vara tacksam över att leva, och över att vara frisk. Hon känner sig yngre, men inser att hon är så pass till åren kommen att hon oundvikligen behöver förhålla sig till livet, döden och det som finns kvar framför.

​​Exempelvis: tiden att läsa är begränsad. Då vill man inte lägga tid på sådant som inte ger njutning. Likaså är tiden att skriva begränsad. De senaste åren har hon varit produktiv och skrivit i snitt en bok per år.

–Jag tror att det kanske skulle vara dags att hålla en lite längre paus, men jag hoppas att jag ändå skulle hinna leva och se någon till bok komma ut.

En ny bok är redan under arbete. Den ska bland annat handla om de här frågorna.

I ett upprop på Facebook nyligen – hon är mycket aktiv på sociala medier – frågar hon vad folk i hennes krets har för tankar kring detta med att åldras. Hon har några själv, eller många.

Man får anta att hon sin vana trogen även i den boken har för avsikt att röra sig mellan det personliga, samt mellan de djupaste och de ytligaste källorna.

Det har blivit något av hennes varumärke: att hon som oerhört beläst och akademiskt kunnig ändå skriver så att en mindre påläst läsare aldrig känner sig korkad eller utanför.

Såsom i Att lära sig falla där Merete ena stunden fördjupar sig i 1600-talsfilosofen Descartes och Flauberts Madame Bovary för att i nästa hänge sig åt triviala diskussioner med ChatGPT: ”Har du någonsin älskat? Svar: Även om jag kan förstå och diskutera begreppet kärlek, kan jag personligen inte uppleva det.”

För mig är essäistiken ett demokratiskt projekt

Två dagar efter att vi setts hör hon av sig via ­Messenger och tackar för besöket i Ekenäs. 

”Jag var särskilt glad när du noterade att jag gärna blandar högt och lågt, forskning med Google eller veckotidningar. För mig är essäistiken ett demokratiskt projekt, jag vill uppmuntra mina läsare till att inse att var och en har rätt att formulera sig också om svåra frågor, till exempel livets mening”, skriver hon.

Vad var det hennes Lars sade, då han sent omsider vaknade och för en stund sällade sig till oss kring det där låga bordet i trähuset? Hans Merete är genuint intresserad av andra, nyfiken på samhället, på vad andra tänker. Han pratade om henne med värme, frågade hur lång tid det finns att berätta allt som är
så fint med henne.

Också hon har skrivit vackert om honom, sin L, som dyker upp här och där i hennes texter, så även i den senaste boken. För när hon tänker kring att falla handlar det inte bara om litteratur, eller att läsa:

”För mig tog det nästan ett helt liv att hitta en man att skratta med, att dela våglängd med. (…) Jag tänker på att min älskade och jag driver, vi också, vi driver med tidens ström, vi har redan drivit långt, men också vi vill hålla fast vid varandra så länge det bara går.”

Så kan kärlek också formuleras.

Ur Vi Läsers Finlandsnummer 2024.

Läs mer:

Sally Rooney: ”Jag förstod mig inte på det sociala förrän i 20-årsåldern”

Vad kan Finland lära Sverige om lycka?