Sally Rooney: ”Jag förstod mig inte på det sociala förrän i 20-årsåldern”

Den hett efterlängtade Intermezzo innebär ett stilbyte för irländskan som dubbats till ”the first great ­millennial novelist”. Vi möter den nya litterära superstjärnan Sally Rooney för ett samtal om ­psykisk ohälsa och svårdefinierade kärleksrelationer.

Sally Rooney debuterade 2017 med Samtal med vänner. I romanen möter vi Frances, som pluggar på universitetet, skriver, festar och hänger runt på Dublins livepoesiscen. Boken blev ett omedelbart genombrott för den då 26-åriga författaren. Mindre känt är att ­Rooney fem år tidigare publicerat Tírghrái (”patriotism” på irländska), i vilken dikt­jaget lyssnar på när mormodern berättar om sin barndom:

”I am dreaming of industry, art galleries / of fashion, sex and cocaine / and the distance between you and I / east across the colourless Irish Sea …. My grandmother is talking of carrying turf / how the weight of this land almost killed her.«

I diktens tre sista rader kommer vändningen:  

”How can I say: I know. It kills me too.”

Kanske kan man se det som att Rooney låter Frances i Samtal med vänner leva ut de drömmar, som mor­modern hade gett uttryck för i Tírghrái? 

Denna fråga var dock inget som upptog kultur­etablissemanget. De hade fullt upp med att försöka lista ut vilken författare som debutanten Rooney hade mest gemensamt med. Var hon ”Irlands svar på Lena Dunham”? Eller var hon snarare ”en Salinger för Snap­chat-generationen”? Inte långt senare dubbades hon hur som helst till ”the first great millennial novelist”.

När Vi Läser intervjuade henne våren 2017, i samband med att Samtal med vänner utkom på svenska, sa hon:

–Hur smickrande jämförelserna med andra författare än är skulle jag gärna undvika dem. Ofta är komplimangen som de innebär alldeles för stor för att över huvud taget ta på allvar. Det händer också rätt ofta att jag jämförs med författare som jag inte gillar eller känner till – det är minst lika obekvämt.

Nyligen släpptes Sally Rooneys fjärde roman, Intermezzo. Och den här gången var det helt andra författare som kritikerna och läsarna jämförde med. I stället för Lena Dunham – James Joyce. 

Vi ska återkomma till det.  

Sally Rooneys nya roman Intermezzo inleds med att en till synes världsvan och driven ung man, Peter, anmärker på hur hans kuf till lillebror, Ivan, ser ut på deras pappas begravning. ”Knappt tjugotre är han: Ivan den för­skräcklige. Faktiskt svårt att fatta hur han kunde ha en sådan kostym på sig. Kanske hade han hittat den i någon fuktskadad liten butik som sålde avlagda gamla paltor till förmån för nå­got närbeläget hospis, betalat kontant och forslat hem den på cykeln nedknölad i en återanvänd plastpåse. Ja, det skulle förklara saken, skulle få kostymen
i all dess praktfulla fulhet att stämma överens med lille­brodern, tio år yngre, och hans personlighet.”

–Dramaturgin i Intermezzo har faktiskt en hel del gemensamt med min senaste bok, Vackra värld, var är du. Fast det var först i efterhand jag insåg att jag upprepade mig lite, och det är nog lika bra det, säger Sally Rooney.

Hur då, menar du?

–På ytan är det kärleksförhållandena som för berättelserna framåt, samtidigt som de båda har en underliggande dynamik som utvecklas långsammare men visar sig vara själva kärnan. I den förra boken handlade det om en vänskapsrelation och i den här om relationen mellan två bröder. Men det var inte i syfte att undersöka syskonförhållanden som jag skrev boken. Till en början visste jag inte ens att Ivan hade en bror.

Sally Rooney har tidigare sagt att den främsta drivkraften i hennes skrivande är romantiska förhållanden. De finns i allra högsta grad även med i Intermezzo, men konkurrensen och friktionen syskon emellan skiljer sig från den hos ett kärlekspar.

Jag säger till Sally att jag gillar Ivan-karaktären. Att  jag tycker att hans röst känns särpräglad – ja, unik. Ivan har svårt att dechiffrera vardagssituationer och att förstå sig på intima förhållanden, svagheter som ändå gör att han kan uttrycka sig ovanligt rakt. Det kan å ena sidan bli komiskt, å andra sidan rörande, och innebär att han kanske har förmågan att se igenom konventionerna och lägga märke till mer fundamentala ­sanningar. 

Hur var det att skriva från Ivans perspektiv?

–Vet du vad, det var faktiskt jättekul! Ivan håller inte sina egna sociala färdigheter särskilt högt, men jag vill påstå att han är rätt bra på att läsa av andra människor. Boken igenom visar han att han förstår och känner av andras känslor och drivkrafter. Samtidigt upplever han att han är avskuren från andra och kan ibland ha svårt att på ett naturligt sätt förhålla sig till sociala spelregler. 

Delvis handlar det om igenkänning. Sally Rooney säger att hon inte hade några som helst problem med att leva sig in i Ivans känsla av att vara avskuren från sin omgivning, sina medmänniskor. 

–Jag själv förstod mig inte på det sociala förrän jag var i tjugoårsåldern. Jag tog min tillflykt till böcker, Ivan tar sin tillflykt till schack, men det är ganska jämförbart. 

Även om Peter på det hela taget är väldigt olik Leopold Bloom har de en del drag gemensamt

Ivans bror Peter är en helt annat typ, social och försigkommen. Hans sekvenser i Intermezzo har också fått en annan ton och stil. De är skrivna i långa inre monologer, som till såväl flöde som syntax påminner om James Joyce. ”Redan nio när han går därifrån. Fyra över. Dessutom lite hög eftersom de rökte på efteråt. Skriver i den vita rutan: Blir typ 20 sen, sorry. Ett svalt förtätat mörker kring den ljusa skärmen.” Inget tycks för futtigt eller litet för att det ska fånga Peters uppmärksamhet när han drar runt på Dublins gator; om det så handlar om hur mobilskärmen känns eller hur skjortlappen kliar i nacken. Detaljer som även Leopold Bloom i Ulysses skulle ha kunnat fästa uppmärksamheten på. 

Hur kom det sig att du valde ett så utpräglat modernistiskt språkbruk? 

–Det korta svaret, och nog det ärligaste, är att jag var mitt uppe i att läsa Ulysses när jag började skriva om Peter. Det var vissa grammatiska tempon som, rakt upp och ner och inte det minsta sofistikerat, fastnade i skallen på mig. 

Sally Rooney har tidigare skrivit om hur Ulysses utgjorde ett avsteg från den traditionella romanen; ”Kanske är Intermezzo ett försök att se vad jag själv kan åstadkomma utifrån det arvet?” funderade hon. 

–I vilket fall som helst hade jag otroligt roligt medan jag försökte. Och även om Peter på det hela taget är väldigt olik Leopold Bloom har de en del drag gemensamt. Vid ett tillfälle är det en av bifigurerna i Ulysses som säger: ”Det finns ett drag av konstnär hos gamle Bloom.” Peter skulle nog bli smickrad om någon sa detsamma om honom.

Det hinner inte gå mer  än dryga tjugo sidor i Intermezzo innan Margaret Kearns dyker upp i Ivans blickfång. Hon ger ifrån sig ”ett generat fladdrande litet skratt” och sedan är Ivan fast. Hon är 36 år, han 22. Åldersskillnader och hur de påverkar dynamiken och maktfördelningen hos ett kärlekspar är nu inget nytt tema i Sally Rooneys författarskap. I Samtal med vänner är Nick 10 år äldre än Frances. I Vackra värld, var är du är Simon 5 år äldre än Eileen.

Men vad blir annorlunda när det är kvinnan och inte mannen som är äldst i förhållandet?

–Det lustiga är att jag inte ens tror att jag är ­intresserad av förhållanden med stora åldersskillnader. Jag vet verkligen inte varför jag hela tiden återkommer till dem i mina böcker. Jag kan tänka mig att det till viss del handlar om den inneboende sociala spänningen. Men jag har inget intressant att säga om fenomenet i sig. Det känns som att jag borde lova att aldrig mer skriva om det, men fick jag en bra idé skulle jag bara skriva om det ändå, oavsett vad jag lovat.

Även Peter har ett förhållande med någon som är yngre, den 23-åriga studenten Naomi. Dessutom har han en innerlig relation till sitt ex, Sylvia, som ­handlar om mer än vänskap. 

Tycker du att vårt språkbruk ibland inte räcker till när det kommer till romantiska förhållanden?

–Det är en intressant fråga. Är vårt ordförråd otillräckligt? Eller beskriver det helt enkelt begränsningarna för vår sociala verklighet? Jag vet inte. I viss mån tror jag att mellanmänskliga förhållanden är så komplexa och säregna att inte ens den mest generösa begreppsterminologi skulle kunna räcka till. 

Sally Rooney blir plötsligt tyst. Sedan säger hon:

–När allt kommer omkring är inget förhållande någonsin det andra likt. Orden hjälper oss att gruppera våra förhållanden i kategorier, men ­kategorierna kanske utgår från ytliga likheter som döljer mer djupt liggande skillnader som i själva verket är av större betydelse.

Hon konstaterar tyst att alla förhållanden, såvida de inte sker i lönndom, måste kategoriseras som en viss ”typ”, och antalet förhållandetyper är tämligen begränsat. De förhållanden som inte låter sig kategoriseras kan bli besvärliga eller omöjliga att förena med det sociala livet i övrigt. 

–Det här är ett problem som Peter stöter på och som orsakar honom stor vånda. Förhållanden som sker i lönndom är ett återkommande tema i mina böcker. Och jag tror att det beror på att jag aldrig slutar vara intresserad av hur besvärligt det är att förena kärleksförhållanden med det sociala livet.

Psykisk ohälsa har alltid varit en del av vår litterära kanon

Tidigare i höstas publicerade Vi Läser reportaget ”Varför dog Frida Lo”, som kretsade kring kreativitet, psykisk ohälsa och depressioner. Ämnen som inte är Sally Rooney främmande. Psykisk ohälsa, sammanbrott och sjukhusvistelser har påverkat ­personer i alla hennes böcker. I Intermezzo är det Peter, som beskrivs som en människa som ”ostört seglar fram på livets yta”, som självmedicinerar och umgås med självmordstankar. 

Tror du att din generation är särskilt drabbad av psykisk ohälsa, eller är vi helt enkelt mer medvetna om problemet i dag?

–Bra fråga. Förutom Ulysses var det några andra texter som var viktiga när jag skrev Intermezzo: Bröderna Karamazov var en och Hamlet var en annan. Och det som slår mig nu när jag försöker svara på din fråga är att flera av personerna som skildras i de texterna är galna.

Nog är det så att galenskapen i själva verket har en rik litterär historia, funderar Sally Rooney, en som sträcker sig tillbaka till romanens tillblivelse och längre än så. Shakespeare skriver ofta om galenskap och personerna i Dostojevskijs böcker blir galna stup i ett; i den modernistiska romanen, efter första världskriget, ser vi skrämmande skildringar av ”granatchock” och så vidare. 

–Psykisk ohälsa har alltid varit en del av vår litterära kanon, säger Sally Rooney och konstaterar med ett snett leende att hennes ”protagonister i sammanhanget ter sig ganska återhållsamma, även om de knappast kan beskrivas som några föredömen beträffande psykisk hälsa”.

–Med det sagt: Jag skriver enligt en realistisk ­författartradition, vilket som jag ser det betyder att personerna i mina böcker må vara påhittade men ändå befinner sig i en version av den riktiga verkligheten. Deras liv formas av var de befinner sig i tid och rum samt av specifika materiella omständigheter. Alltså är det helt riktigt att deras psykiska mående säger något om mer allmänna kulturella och ­historiska förändringar. Alla mina protagonister har vuxit upp med internet, under eller efter den stora recessionen och så vidare. Jag är övertygad om att det återspeglas i deras psyke, såväl som i mitt eget.

2018  gav Sally Rooney ut sin andra roman, Normala människor. Två år senare kom tv-serien, med Paul Mescal och Daisy Edgar-Jones i huvudrollerna. I slutet av berättelsen befinner sig Connell på en uppläsningskväll och tänker: ”Även om författaren faktiskt var en bra människa, och även om boken i sig faktiskt var insiktsfull, marknadsfördes alla böcker när allt kom omkring som statussymboler, och alla författare deltog i någon mån i den marknadsföringen.”

En ny bok av Sally Rooney är en stor händelse. Är att ge ut en bok – till skillnad från att skriva den – någonting som du kan njuta av?

–Haha! Man skulle väl kunna hävda att jag deltar i den sortens marknadsföring här och nu. Fast jag hoppas inte det. Jag är helt ointresserad av att marknadsföra mina böcker. Och jag svarar absolut inte på intervjufrågor i syfte att sälja in mina böcker till läsarna. Men när jag har släppt en bok känner jag mig förpliktigad att svara på frågor om den.

Själva utgivningsperioden beskriver hon med ett ord: ”påfrestande”. 

–Mina böcker gillar jag. Jag gillar bara inte den version av mig som med tre eller fyra års mellanrum dyker upp i tidningarna för att prata om dem. Men om jag inte gjorde det skulle jag få dåligt samvete, som om jag skickade iväg boken ensam ut i världen.

Ända sedan hon korades till ”the first great millennial novelist” har varje ny bok föregåtts av en mediecirkus. Ett par frågor tycks alltid återkomma. Den första: När blir boken film? Den här gången har hon bestämt sig för att avvakta. ”Jag kände att det var dags att ta en paus från det och låta boken vara sin egen ett tag.”

Den andra frågan handlar om nästa bok. 

–Ett vanligt råd till skrivande människor är att inte vänta på att inspirationen ska drabba en: man ska bara börja skriva. 

En helt obegriplig inställning om du frågar Sally Rooney.

–Skriva vadå? En inköpslista? Det visar bara ännu en gång att alla författare fungerar olika 

Sedan tillägger hon:

–Jag skulle aldrig kunna börja skriva en berättelse om jag inte visste vad den skulle handla om. Idéerna kommer före allt annat. Så jag hoppas att de fortsätter komma. Annars måste jag skaffa ett riktigt jobb.

Ur Vi Läser #6 2024.

Läs mer:

Varför dog Frida Lo?

BookTok intar bokhandeln