Varför dog Frida Lo?

För 15 år sedan gick Frida Lo Kongstad på Biskops Arnös författarskola. Ett halvår efter sista lektionen tog hon sitt liv. Jonas Eklöf återvänder till skolan som format även honom. 

I anteckningsbokens marginaler har Karin Ullstad skrivit ”grönt = konflikter, rosa = oro”. 

–Färgkodningen var ett försök att skapa en ­struktur bland alla de frågor som följde efter Fridas självmord, säger hon. 

I det trivsamma vardagsrummet råder en viss oordning. Våra skor står högst upp på en byrå i hallen eftersom den tio månader gamla whippet-hunden Ville betraktar dem som sina leksaker. Vi sitter omgivna av Frida Lo Kongstads efterlämnade texter.

I två kartonger, en svart och en vit, ligger Fridas dagböcker, numrerade från ett till tolv. Karin tar upp ett reklamblad och läser: ”Das Frühstück kostet zwischen 5 und 9 Euro – wieviel du zahlst schäztz du selbst ein.”

–Jag måste ha plockat med mig det i Berlin, det gav sådana Frida-vibbar, säger hon med ett leende. 

Under flera år besökte Karin Ullstad de platser som Frida nämnt i sina dagböcker: Bålsta, Blåsut, Berlin. Stockholm och Växjö. 

–Det var ett sätt att bearbeta förlusten av henne.

I vardagsrummet trängs texter, fotografier och brev –massor av brev. Här är det som Karin misstänker är Fridas sista anteckning: ”Vid Slussen i tre timmar. Jag vet inte var jag ska.”

–Jag tror inte att hon skrev något mer efter det, säger Karin. Hon blev för dålig. 

Karin tar upp en anteckningsbok. Bläddrar lite förstrött i den utan att orden tycks få fäste. Hon lägger ner boken på bordet och tittar ut genom fönstret.

–Lyckas jag koppla en anteckning till ett större sammanhang, det som var Fridas verklighet och värld, känns det som att jag delar platsen med henne. Som att jag är nära henne.

Du vill uppleva det som hon upplevde?

–Ja. Men det handlar inte bara om det. Jag är i grunden en nyfiken person; jag har alltid drivits av att försöka förstå hur saker och ting hänger ihop. Länge arbetade jag som politiker. Efter gymnasiet flyttade Frida hemifrån och, även om hon inte blev en ­främling, så levde hon sitt eget liv, långt bort från oss, säger Karin och tar ett djupt andetag.

–Människor finns så länge vi pratar om dem. Visst, Frida blev bara 24 år. Visst, hon brände ut sig. Men hon fick ett så rikt liv och lämnade spår i så många människor. 

I den amerikanska mellanvästerns ”mest vidsträckta oändlighet av ingenting alls” ligger Iowa Writers’ Workshop, ”USA:s och kanske hela den engelskspråkiga världens mest åtråvärda författarskola”, som Martin Gelin skriver i en essä i Vi Läser om skolan som grundades redan 1936. Entrélobbyns väggar pryds av Flannery O’Connor, Tennessee Williams, Philip Roth, Marilynne Robinson … Och så Kurt Vonnegut. ”Dear, funny, eccentric, lovable, tormented Kurt”, som neuroforskaren Nancy C. Andreasen kallade honom, hennes viktigaste studieobjekt: ”Han kommer alltid att vara min favorit.”

–Kurt studerade vid Iowa Writers’ Workshop på 60-talet och deltog i den första stora studien jag gjorde, har Andreasen berättat. Och Kurt … vad kan jag säga – han var en utmärkt fallstudie. 

Vonnegut var inte bara en lovande student, han led också av återkommande depressioner. I familjen fanns exempel på både bipolaritet och självmordsfall. Hans mamma Edith Lieber tog sitt liv på mors dag 1944.

–Men familjen var också mycket kreativ. Deras öde blev en nyckel för att förstå att såväl kreativitet som psykisk ohälsa kan ta sig helt olika uttryck inom en och samma familj. 

Den i dag 85-åriga Nancy C. Andreasen har kallats ”The Rockstar of Neuroscience”. Under stora delar av sitt vuxna liv har hon bott på en stor gård i Iowa. 

När Nancy C. Andreasen påbörjade det projekt som skulle bidra till att förändra vår syn på sambandet mellan kreativitet och psykisk ohälsa var hon i 30-årsåldern. Hon hade studerat litteraturvetenskap i Oxford och Cambridge, undervisat i renässanslitteratur vid University of Iowa och debuterat med
en bok om barockpoeten John Donne. Karriären gick spikrakt uppåt. Ändå skavde tillvaron.

–I stället för att känna mig upprymd, kände jag mig skamsen. Vem skulle den här boken hjälpa?  

Där och då slog hennes karriär in på ett annat spår. 

Hon skrev in sig på Iowas läkarutbildning och vid sidan av studierna började hon arbeta med patienter som led av schizofreni och mood disorders. Snart ­väcktes tanken att kombinera de två största intressena hon hade. Det mest komplexa organet i kroppen: hjärnan – med den mest komplexa av våra konstarter: litteraturen. Och eftersom ”världens mest åtråvärda författarskola” låg i samma delstat fanns studieobjekten nära till hands. Under de kommande åren följde hon 30 studenter (27 män och tre kvinnor) vid Iowa Writers’ Workshop. Hon djupintervjuade dem, testade deras kreativitet och kartlade deras familjers sjukdomshistoria.  

–Först blev jag förvånad över att nästan alla författare så gärna ville delta i en studie med en ung och okänd forskare. Men jag förstod snabbt varför de var så intresserade. De behövde en psykiater. En efter en kom de till mitt kontor, där tillbringade de tre eller fyra timmar. De berättade om depressioner, humörstörningar, bipolär sjukdom …

1987 publicerade Nancy C. Andreasen ”Creativity and Mental Illness: Prevalence Rates in Writers and Their First-Degree Relatives”. I inledningen ­sammanfattar hon sitt resultat: 

”Författarna hade en betydligt högre förekomst av psykisk sjukdom. Av de 30 författarna hade 80 ­procent en historia av psykisk sjukdom.” Studien visade även att 42 procent av författarnas släktingar hade en historia av psykisk sjukdom, jämfört med ­8 procent av kontrollsubjektens släktingar.

–Hennes betydelse går inte att underskatta. Hon publicerade en av portalstudierna. Även om den hade brister så var den helt nydanande. 

Det säger Simon Kyaga, läkare i psykiatri, ­medicinsk forskare och författare.

2011 publicerade hans forskargrupp den hittills största studien om kreativitet och psykisk sjukdom som världen skådat, med flera hundratusen patienter och deras släktingar, identifierade i svenska nationella hälsoregister. Studien var en milstolpe med lika stort genomslag som Andreasens rapport på hennes tid. 

Samma år träffade Simon Kyaga ”The Rockstar of Neuroscience” för första gången.

Det var på American Psychiatric Associations årsmöte i Honolulu. De tropiska vindarna svepte in från det öppna taket samtidigt som Andreasen under ett scenframträdande berättade om att de mest avgörande vetenskapliga fynden de senaste hundra åren gjorts av tre vetenskapsmän – Einstein, Newton och Watson – som alla hade en historia av psykisk ohälsa själva eller i sin familj. Kunde det, frågade Andreasen retoriskt och spände blicken i publiken där på scenen i Honolulu, vara en tillfällighet? 

–Jag är inte freudian. Men jag kan sakna alla färgstarka personligheter som fanns på Freuds tid, och den laddning som omgärdade ämnet då. Nancy var som en fläkt från den tiden, en riktig karaktär. 

Simon Kyagas studie fick stor medial uppmärksamhet. ”Myten om den lidande konstnären, det galna geniet, är väl förankrad i kulturen. Nu bekräftar en ny studie att personer med kreativa yrken oftare vårdats för psykisk sjukdom”, kunde SVT berätta. ”Hos författare finns en ökad förekomst av de flesta psykiatriska sjukdomar: schizofreni, bipolär sjukdom, depression, ångestsyndrom och missbruk.” 

En siffra återkom i rapporteringen: ”Författare har också en närmare 50 procent ökad risk att begå självmord, jämfört med befolkningen i stort.”

När jag når Simon Kyaga på telefon, han befinner sig i sitt hem i Schweiz, frågar jag honom om det finns någon annan kreativ yrkesgrupp med liknande risktal.

–Nej, inte vad jag känner till. Hos författare ser vi generellt en ökad förekomst av alla psykiska sjukdomar. Det talar för att de har en mer utsatt situation, säger han och konstaterar att utmaningarna knappast blivit mindre med de ungas försämrade psykiska mående och exponeringen av sociala medier.

Med tanke på det. Skulle du säga att Iowa Writers’ Workshop, Biskops Arnö och andra litterära spets­utbildningar har ett särskilt ansvar här?

–Jo, eftersom det finns en ökad risk, så följer ett ansvar, det tycker jag. Det är ju rimligt att man adresserar risken på något sätt. 

Han tillägger att tidigare studier har visat att skolor med ”ganska små medel kan göra ganska mycket”. 

–Ett fullbordat självmord kommer inte från noll. Först kommer tankarna, sedan planerna och för­söken. Under den här processen kan man se en förändring i beteendet hos personen. 

En av Fridas klasskamrater skrev att hon önskat att skolan haft en lektion om sambandet mellan ­skrivande och depression. Simon Kyaga tycker att det låter som en klok idé.

–Man skulle kunna ge alla elever en timmes undervisning om suicidtrappan. Det är en så pass utsatt miljö, man är sårbar och utlämnad, och att då öppna upp för diskussion skulle kunna bidra till att göra eleverna starkare på att hantera utmaningar som de ställs inför på utbildningen. 

Depression har kallats för en ”älskad kulturell artefakt”. Håller du med om att den omges av ett visst skimmer?

–Jo. Ingår det i bilden av en framgångsrik författare att hon ska röka Gauloises och vara allmänt destruktiv så är det mer sannolikt att hon är det. 

Men vad är hönan och vad är ägget? Har personer med psykisk ohälsa en större benägenhet att bli författare? Eller är det författarskapet som gör en person psykiskt sjuk?

Simon Kyaga konstaterar att det är en växelverkan.

–Jag tror att det finns många författare som kan utnyttja svåra upplevelser och trauman i sin konst, men jag tror inte att man behöver lida för att bli författare.

På Erik Dahlbergsgatan i Malmö bläddrar Karin Ullstad i ett terracottarött anteckningshäfte. Utanför fönstret är molnen mörka.

–Här kan du se hur Fridas skrift blev mindre och mindre, säger hon och sträcker över häftet till mig. Jag tror att det hängde ihop med Fridas depression.

Karin säger att hon har lagt delar av ett pussel. Hon menar att Frida drabbades av fyra förluster under sin sista period i livet. Det tog slut med Johanna. Hennes bästa vän Moa flyttade till Bergen. Café Edenborg i Gamla stan, hennes frizon och stamlokus, slog igen. Hennes älskade morfar Sven dog. Frida saknade dessutom en egen bostad och hade sina saker ut-spridda hos vänner. ”Moas rum, Mys garage, Annes förråd”, som det står på en efterlämnad lapp.

–Jag tänker ofta på hur skicklig Frida var på att ”skapa rum”, säger Karin. Det var så viktigt för henne. 

Kanske var Gårdsby, barndomshemmet i Småland, det närmaste Frida kom en sådan plats under sin sista tid. ”Ett eget rum med säng och skrivbord, där jag sitter nu”, som hon skrev i en anteckning. ”En hemlig plats på vinden. En bokskog, ett äppelträd, en himlabacke, en Gassjön med brygga och skjul.”

–Det är en fantastisk plats, säger Karin. Det är Esaias Tegnérs Småland. Ingen dyster granskog utan ekskog.

Men det var också i Småland som Frida tog sitt liv i november 2009.

–När hon kom hem till Växjö i augusti insåg jag hur illa ställt det var med henne. Frida hade slutat på Biskops Arnö och var osäker på vad hon skulle göra till hösten. Ansiktet var märkt av mörker och ­munnen var sträng och stram. Hon hade blivit så smal. ”Frida, jag känner igen det här”, sa jag. ”Du måste söka vård.”

Vad sa hon då?

–Hon förstod det också.

Karin läser med låg röst ur en av Fridas sista anteckningar: ”Jag kan visst… Jag är inte förlorad. Vad är det med mig, jag kan inte prata.”

–Mot slutet, när hon inte kunde prata… Jag önskar att jag hade förstått tecknen tidigare. Att jag agerat tidigare.

Karin torkar sig i ögonvrån. 

–Frida var inne i en djup depression. När hon kom hem i november föreslog jag och hennes pappa att hon skulle ta en ny behandling med elchocker. Det hade hjälpt henne tidigare när det varit som svårast.

Frida drabbades av sin första allvarliga depression i slutet av gymnasiet och två somrar senare genomgick hon en behandling med ECT. Efteråt fick hon ett brev från Sven, morfadern som till yrket var överläkare, och som delade hennes intresse för litteratur, men som också känt av depressiva tankar. Brevet är daterat augusti 2005.

”Kära Frida, ditt brev gladde mig verkligen mycket, att dimmorna nu börjat lätta och att du börjat skönja konturer av framtid. Vi utsätts alla för vädrets makter. Det känns ju här vid sjön hur moln och solsken vandrar fram. En del har så bra regnkläder att de inte besväras. Andra, till exempel du och jag, saknar capuchon och kan bedövas av åskväder. Du beskriver att du är medveten om att du måste ta det lugnare än du gjorde förra hösten. Ta vara på den tanken. Ditt sinne har en benägenhet för stora vågrörelser, och det gäller då att inte gunga för häftigt. Ditt sinnes känslighet gör dig till ­konstnär.”

Om någon kunde förstå vad Frida gick igenom så var det han. 

Men när Frida återvände till Småland för sista gången hade det hunnit bli sen höst och Sven var död sedan några månader. 

–Frida skulle åka tillbaka till Stockholm. Men hon var i så dåligt skick. Vi ringde psykiatrin som sa: ”Blir det inte bättre så får ni komma in.” Vi tolkade det som att vi var välkomna. Men när vi kom in mötte vi en stressad AT-läkare som sa att de inte hade beredskap för oss. Efter att ha frågat om Frida var suicidal (”Nej”, svarade hon) bestämdes det att vi skulle höras dagen efter och så skickades vi hem. På kvällen gick Frida ut på en promenad medan jag lagade kvällsmat, fläskpannkaka. Frida var vegan och jag minns att jag skämdes och frågade om det var okej att plocka bort fläsket och det sa hon att det var. Men när pannkakan var klar och Frida inte kom hem kände jag att något hemskt hänt. Jag skickade ut Erland för att leta. Nere vid järnvägen var det mycket folk. 

Senare samma kväll kom polisen. Och sedan prästen. 

–På tisdagen ringde de från vården och bad att få prata med Frida. Jag svarade som det var. Frida var död. Det var för sent.

Precis som Frida brottades jag med psykisk ohälsa.

2009 hade annars börjat bra. Den nya terminen på Biskops Arnö började den 8 januari och första veckan var det handledning hemma hos Sara Stridsberg. Karin har ett brev som Sara skickade till henne efter Fridas bortgång: ”Jag minns att jag gav henne min älsklingsbok, Dykungens dotter av Birgitta Trotzig, hon påverkade mig mycket när jag handledde henne. Hon föreföll skör och stark samtidigt, begåvad och besvärlig, sökande och modig, som om hon faktiskt balanserade på avgrunden i längtan efter att skriva, hon påminde om mig vid den tiden.”

Den 20 januari skriver Frida: ”Jag känner mig inte särskilt olycklig.” 

Det är ett eko av vad jag själv skrev i min dagbok sju år tidigare, den 18 februari 2002: ”Jag mår bättre nu.”

Jag läste på Biskops Arnö 2001–2002, sju år före Frida. Jag var 22 när jag gick där, Frida var 23. Vi bodde båda i den södra flygeln, men valde att lämna ön vid årsskiftet för att läsa sista terminen på distans. Flera av lärarna och handledarna var desamma. Precis som Frida noterade jag efter en av mina första lektioner att ”skrivandet = en akt av motstånd”. ”Var är motståndet i texten?” frågade Monika Fagerholm med sju års mellanrum. Katarina Frostenson pratade om besvärjelser. ”Språket bär på mening, tänk på det”, förmanade hon strängt och berättade en anekdot, som gick ungefär så här: ”Det finns så mycket ont runt omkring oss”, beklagade sig prästen. Poeten svarade: ”Det finns så mycket ont i oss.” Ulf Eriksson citerade filosofen Lacan: ”Du måste leva med brist; försonas med din ofullständighet och ofullbordan.” Men han tog också upp Stefan Zweig: ”Varje skugga är ett barn av ljuset.” 

Precis som Frida brottades jag med psykisk ohälsa. 

”Jag kan snart inte uthärda längre, jag måste bort härifrån”, skrev jag i min dagbok i slutet på maj. Den 23 juli läste jag BLM:s debutantnummer med tre klasskamrater på omslaget. ”Jag är avundsjuk. Olof Lagercrantz är död. Förresten: jag lider av depression.”

Biskops Arnö är en av Sveriges främsta och mest mytomspunna skrivarutbildningar. En svensk motsvarighet till Iowa Writers’ Workshop. Det är en speciell plats. Kreativ och krävande. Frigörande och förlamande. 

Första gången jag hör Karin Ullstad skratta är när skolan kommer på tal. Det är ett spontant och kanske lite ironiskt skratt. Jag har precis frågat henne om hon tycker att skolan borde ha agerat annorlunda. 

–Ja, det tycker jag.

Hon menar att det inte saknades varningssignaler. ”Ett rop på hjälp förklätt i en skrivövning”, som Karin kallar en text från Biskops Arnö. 

Hur trivdes hon på ön?

–Både och, säger Karin. Hon fick nära vänner och var väldigt engagerad. 

Frida – som nu kallade sig Frida Lo – mötte uppskattning från lärare och klasskamrater. Men det var en hård miljö. Karin citerar ur ett brev som Frida fick: ”Om ön får dig att tro att du inte växer så är det ön det är fel på.”

–När Frida läste på en folkhögskola i Leksand fanns det en psykiatrisjuksköterska på vårdcentralen som hon kunde kontakta när hon mådde dåligt. Jag vet att hon hjälpte henne mycket. Man önskar att det funnits något liknande på ön, åtminstone en kurator. 

Jag ringer upp en av hennes klasskamrater från Biskops Arnö. Det svajar och knäpper i luren när jag når Anne-Ma Albertsen. Efter två år på utbildningen återvände hon hem till Nordnorge där hon, som av en händelse, arbetar som psykolog. 

–Biskops Arnö var ett stort identitetsprojekt för mig, eftersom skrivandet är så nära kopplat med personlighet. Att gå utbildningen var både smärtsamt och utvecklande, säger hon och tillägger att hon fortfarande, nästan två decennier senare, spelar upp kommentarer från handledarna i huvudet. Som Cilla Naumanns ”Gå dit det brinner.”

Hur minns du Frida?

–Hon var varm och djup. Och på många sätt väldigt stark. Det var så mycket liv kring henne, samtidigt som hon var ganska introvert. Jag tror att skrivandet var livsviktigt för henne. 

Anne-Ma har tänkt mycket på Frida. Att hon valde att avsluta sitt liv fem månader efter Biskops Arnö. Kunde de agerat annorlunda på ön?

–När en person begår självmord beror det på ett samspel av olika faktorer, både personliga och miljörelaterade. Många unga skrivande människor kan nog vara mer i riskzonen, på grund av psykisk sårbarhet. Men det är också samma sårbarhet som gör dem till skrivande personer. Så det är komplicerat.

I tjänsten har Anne-Ma sett på nära håll hur tabun skadar och bryter ner.

–Det pratas ofta om riskerna med att diskutera och skriva om självmord. Men jag skulle säga att det är en större risk att inte göra det. Att tysta ner. Göra det till ett tabu, säger hon.

–Litteraturen har ju också en roll i att utmana tabun och sätta ord på tystnaden. När en konstnär tar sitt liv har vi som samhälle en tendens att ­fokusera på individuell frihet. ”Hun valgte å forlate oss” (Hon valde att lämna oss), säger vi i Norge. Men faktum är att vi behöver dessa människor i världen,
i samhället, i livet. Vi behöver att de skriver. Vi har ett kollektivt ansvar att få ner självmordstalen.

Förvärrade året på ön Fridas depression?

–Jag vet inte. Jag upplevde inte Frida som deprimerad på ön, även om jag kände att hon var sårbar. 

Anne-Ma tänker särskilt på en händelse då Frida ringde hem efter att hon fått ovanligt hård kritik. Hon var förkrossad, det var Anne-Mas känsla. Själv minns hon hur en av handledarna sågade en essä hon skrivit. Helt fair, för essän var dålig, men kritiken gjorde inte mindre ont för det.

–Att lära sig att ta och ge kritik kan vara det svåraste som finns. Att skriva är i jämförelse mycket enkelt. Jag har faktiskt inget riktigt bra svar på hur man ska lära ut det till sårbara människor, men det borde vara ett tema på skolan.

En annan elev beskriver det som att Biskops Arnö nästan inte hade någon undervisning, utan att det mest gick ut på att kritisera varandras texter. När hon klev in i klassrummet kändes det som att alla ”hade tappat hoppet”. Borde inte skolan, frågade sig eleven, erbjudit en lektion om ”hur depression och skrivande kan hänga ihop, eller hur det påverkar”?

Biskops Arnö var inte bara en ­krävande miljö för kursdeltagarna utan också för lärarna.

Långt ifrån alla mådde dock dåligt på ön, eller led av samma förlamande känsla. Inte sällan handlade det om äldre och mer erfarna studenter som ofta hade ett påbörjat debutmanus som de nu såg ett gyllene tillfälle att sätta punkt för under de två terminerna som grundkursen varade. Och det måste sägas: utbildningen höll en genomgående hög nivå och studie­miljön var inspirerande, med kreativa och begåvade människor som delade ett intresse för att skriva och att läsa. Några av Nordens främsta författare var våra handledare och gästlärare. Flera lektioner och ­handledningstillfällen tillhör mina bästa minnen från studietiden. Från introduktionsveckan när Mara Lee bad oss läsa en mening i taget ur Ola Juléns Orissa till försommardagen den andra terminen när jag satt lutad mot en växthusvägg ute på Rosendal tillsammans med vår gästlärare Marie Silkeberg före en uppläsning. Solen sken, vi rökte och Marie pratade om den danska poeten Inger Christensen. 

–Lärarna på ön förväntas vara mer än bara vanliga lärare, säger Anne-Ma Albertsen. De förväntas komma med hela sin personlighet och säregenhet. Hela sin persona. Och de väljs inte ut för att de är bra pedagoger, utan för att de är bra författare – och så måste det vara. 

Biskops Arnö var med andra ord inte bara en ­krävande miljö för kursdeltagarna utan också för lärarna. Vi var alla del av ett kretslopp på en anrik ö som fostrat flera generationer författare. Det var en plats som gav men också tog. Kanske bidrog året på ön till att försämra Fridas psykiska mående. Men att skolan skulle bära ansvaret för Fridas självmord är det ingen som påstår. Och kanske kan man lika gärna vända på det – för hur många har skrivandet inte räddat?

–Man får inte glömma att skrivandet har många väldigt, väldigt positiva effekter, säger Simon Kyaga. 

Han konstaterar att det ”händer något i hjärnan när man är kreativ”. 

–Det finns gott om forskning som visar att frånvaron av kreativa uttryck helt enkelt är förknippad med sämre livskvalitet. 

Jag kontaktar flera lärare, både på Biskops Arnö och andra litterära utbildningar. De beskriver en kreativ, stimulerande och ofta generös miljö, där många kursdeltagare blommar upp och börjar hitta ”sin röst”. Samtidigt får jag fler vittnesmål om deltagare med svår psykisk ohälsa, och ytterligare två självmord. ”Vi har en tredubblad psykisk ohälsa i samhället, vilket märks på utbildningen. Vi pratar jättemycket om det under våra avstämningsträffar… Vi har ju skaffat en kurator av en anledning”, säger en lärare. ”Det här med psykisk ohälsa är vardag på en folkhögskola. Man jobbar ju nära sinnena och smärtpunkterna”, säger en annan. 

I juni 2014 –för tio år sedan – publicerades Nancy C. Andreasens Secrets of the Creative Brain i The Atlantics sommarnummer: ”I flera år hade jag frågat mig själv vad som kunde vara speciellt eller unikt med hjärnan hos de workshopförfattare jag hade studerat”, skriver hon och berättar om uppföljaren till Creativity and Mental Illness från 1987, som fick titeln Creativity Study II. Efter Kurt Vonnegut och hans klasskamrater hade turen kommit till författaren Jane Smiley, matematikern William Thurston, filmaren George Lucas och sex Nobelpristagare. Även den vetenskapliga ­verktygslådan hade fått tillskott: en avancerad MRI-röntgen, tillhörande Iowas medicinska fakultet – och ett stort antal flaskor Bordeaux-viner, som Nancy C. Andreasen hämtat upp från sin källare. 

–Mina försökspersoner tillbringade tre dagar i Iowa. Vanligtvis började vi med middag med vin hemma hos mig och sedan satte vi oss i min jeep och åkte ut på en planlös tur där vi spanade efter djur. 

En kvälls avkoppling före det som skulle följa: en och en halv dag med djupintervjuer och hjärnscanning. 

I Creativity Study II konstaterar Andreasen att resultaten från den andra studien liknade de från Iowa Writers’ Workshop. De kreativa försöks­personerna hade en högre frekvens av psykisk ohälsa. ”De vanligaste diagnoserna inkluderar bipolär sjukdom, depression, ångest eller panikångest och alkoholism” skriver hon. 

Samtidigt som artikeln i The Atlantic gick i tryck våren 2014 arrangerade Karin Ullstad en releasefest på Copacabana i Stockholm för att fira utgivningen av Fridas diktsamling Björntråd. Karin är medveten om att det har riktats kritik mot henne – att hon gjort Fridas eftermäle en otjänst genom att dels ge ut texter som kanske inte alltid var färdiga, dels fokusera för mycket på hennes psykiska hälsa. Som en av Fridas vänner konstaterar: Tematiken i Fridas texter var mer komplex än att ”bara handla om att vara deprimerad”. Delvis var det därför som Karin ville markera när hon gav ut diktsamlingen Björntråd – boken med litterära texter som hon hoppas ska bli det ”bestående ­intrycket av författaren Frida Lo Kongstad”. Karin hade tidigare samma år arrangerat en releasefest på Poeten på hörnet i Malmö för släkt och vänner och nu hade turen kommit till huvudstaden. 

–Vi ville göra något där uppe, i en lokal där hon trivdes, säger Karin. 

Klassen på Biskops Arnö hade haft uppläsningar på Copacabana och Frida kände sig hemma där, ­konstaterar Karin.

Copacabana var en av stadens frizoner för Frida. En av dessa samlingsplatser som kan föra tankarna till andra, tidigare kreativa oaser – som The Arts Lab på Drury Lane i London.

I vintras gav litteraturvetaren Peter Degerman ut Månens mörka sida: Om litteratur och psykisk sjukdom, där han skildrar den brittiska Counterculture-rörelsen, som hade sin storhetstid i skarven mellan 60- och 70-talet och som brukade samlas på The Arts Lab. Ett av rörelsens credon var: ”Tell me about your head!” Degerman beskriver hur gruppen hämtade inspiration från poeten Charlotte Smith som redan 1797 använde sig av ”det dubbla förhållandet till psykisk sjukdom … som något både utanför och innanför det litterära språket, både utanför och innanför subjektet”. Syftet var att ”riva ner barriärer mellan olika kategorier, men också att konfrontera det borgerliga samhällets tabun”.

Ju mer jag läser av Frida – Björntråd och andra efterlämnade texter – desto tydligare blir det att hon var en genre- och formmedveten ung författare i färd med att skriva in sig i en radikal och queer litterär tradition. I Fridas texter finns det mesta. En språklig växel­verkan mellan inre och yttre röster, imperativa uppmaningar. En lek med motsatspar som manligt/kvinnligt, mörkt/ljust och friskt/sjukt (”Är jag inne i en manisk period nu, bör jag ta mig i akt” – ”Detta är inte psykisk sjukdom. Det är hur livet är, just nu.”). 

Den 27 juni 2014 sändes Sommar i P1 med Simon Kyaga. Han avslutar programmet med orden: ”Personer med psykisk sjukdom är inte bara sjuka, de är helt enkelt vanliga människor som drabbas av en sjukdom. Fast kanske lite mer kreativa och framstående än de flesta av oss.” 17 dagar senare var det dags för Athena Farrokhzad att vara sommarvärd. Poeten och författaren som också var en av Fridas lärare på ön. 13,06 minuter in i sändningen hördes det första ackordet av Beväpna er, Ebba Gröns klassiker framförd i en akustisk version. Några dagar senare hade programmet anmälts till Granskningsnämnden 70 gånger och snart var inslaget det mest anmälda i programmets historia. Vad färre minns är Farrokhzads första ord: ”Egentligen vill jag prata om Frida Lo Kongstads diktning.”

–Jag vill att Fridas texter ska få ringar på vattnet, sa Karin Ullstad vid ett tillfälle när vi träffades i Malmö. 

Och ringar på vattnet – det har det blivit. 

Frida skymtar i böcker av Sanna Näsling och Mia Axelsson. Hon refereras till i antologin Populär poesi och omnämns i textsamlingen Isär ihop från Jakobsbergs folkhögskola. Den tyska musikern Isabel har baserat en skiva på flera av hennes texter. 2016, sju år efter hennes död, lästes en dikt av Frida Lo upp i Dagens dikt i P1. Det var så Lisa Quartey, då 16 år, upptäckte Frida. ”Hennes dikter påverkade mig nästan fysiskt. Det är sällan jag läst en dikt som var så fri.” Lisa har pratat med Karin om att hon någon gång i framtiden vill sätta upp en performanceföreställning med Fridas texter.

Jag ringer upp Karin igen. Det är sommar och hon befinner sig på Österlen. 

Tio år har gått sedan releasen för Björntråd. I höst är det 15 år sedan Frida gick bort. År som du ägnat åt att sortera, reflektera och inte minst sprida Fridas texter. Blir du någonsin färdig?

– I dag känner jag mig färdig. Så, ja.

Pendeltåget har tagit mig till Bålsta och nu sitter jag och väntar på buss nummer 895 som ska ta mig till hållplatsen Biskops Arnö vägskäl – samma resa som jag gjorde så många gånger i början av 2000-talet.

Ett minne från ön: Vår huvudlärare Arne Sundelin framför klassen. I handen håller han en nästan kvadratisk liten grönskimrande bok, hans senaste roman Det som sker. Boken börjar så här: ”För tio år sedan tog min mamma sitt liv. Jag har inte kunnat skriva om det som hände. Det har varit en förbjuden bok.”

Länge kände jag något liknande. Att det här var en förbjuden text. 

På sommaren efter min sista termin på ön började jag äta ”små vita piller”, som Frida kallade dem. ”Inte du också”, sa min pappa när han fick reda på det och berättade om sina egna depressioner. Och farfars. Och om farbror Rolf på Beckis. Med andra ord hade vi det också i familjen, precis som Karin och Frida. Precis som så många av Nancy C. Andreasens studieobjekt och ”hennes favorit” Kurt Vonnegut. 

1975 gav Kurts son Mark Vonnegut ut boken The Eden Express: A Memoir of Insanity: ”Min mamma, mina kusiner och mina systrar hade det inte så bra”, konstaterar han, vilket framstår som en underdrift när man sedan läser skildringen av familjens vardag: arbetslöshet, alkoholism, drogproblem, ätstörningar; skuldsättning och dysfunktionellt kärleksliv. Trots att vi har att göra med en kreativ och framgångsrik familj finns det inget romantiskt skimmer kring faderns sjukdom. I sonens ögon är det främst en solkig och sorglig historia. 

Klockan 11.40 är bussen framme. Därifrån är det 20 minuters promenad, förbi den smala landremsan som förbinder ön med fastlandet. 

”Jag är här på Biskops Arnö”, skriver Lisa Quartey i ett brev som hon skickade till Frida efter hennes död. ”Jag kom hit och såg en häger. Jag går omkring här ensam sju år efter att du lämnat världen. Så obeskrivligt vackert.”

Det är första gången som jag är tillbaka på ön sedan studietiden. Mycket är sig likt. Gotiska salen, med anor från tidigt 1300-tal, där vi hade vår första uppläsning. Den väldiga Biskops­eken, med en omkrets på 725 centimeter, som står kvar där den stått de senaste 600 åren. Men varken på Fridas eller min tid fanns här en ­kurator. Det gör det nu. 

–I de samtal jag har handlar det mycket om en rädsla för att inte duga. Vi har ett samhälle där vi ofta lyfter fram den som är bäst, den som vinner, den ”duktiga”, den vackra och så vidare. Detta kan göra att man känner sig ensam, annorlunda och misslyckad, säger Stina Bengtson.

Hösten 2021 anställdes hon på 25 procent, vilket var en rejäl förstärkning från skolans sida. Hennes föregångare hade en administrativ tjänst, med 5–10 procent av tiden avsatt för att ­fungera som kurator åt kursdeltagarna. 

En nödvändig satsning, menar Mats Lundborg, sedan tolv år rektor på ön och med ett kvarts sekels erfarenhet som skolledare. För, som han konstaterar: Det har knappast blivit mindre att göra.

–Trycket på unga har ökat. De lever under stor press. Den psykiska ohälsan har förvärrats, vilket märks även här, säger han och berättar att det blivit vanligare att kursdeltagare plötsligt försvunnit från undervisningen för att de ”inte orkar” eller ”mår dåligt”. 

Stina Bengtson träffar öns nya kursdeltagare så tidigt som möjligt – helst redan första veckan. 

 – Jag vill att de ska få ett ansikte på mig och höra ”hur jag låter”. Jag vill att de ska veta att jag finns.  Ofta är det någon som tar kontakt direkt efter eller kort därpå och vill prata. Jag brukar, om möjligt, bjuda in till att ses i Gotiska salen. Det är en vacker sal med fin energi och det brukar vara uppskattat.

Det är den 21 augusti och om fem dagar börjar höstterminen.

Ur Vi Läser #5 2024.

Läs mer:

Anki Lidén: ”Sorgen sätter sig i kroppen”

Marianne Lindberg De Geer: ”Min generations kvinnor har slutat prata medan gubbarna babblar på”