”Min generations kvinnor har slutat prata medan gubbarna babblar på”

I sommar utkommer Marianne Lindberg De Geers romantrilogi om Mona i en nyutgåva, samtidigt som hon skriver vidare på sitt stora dagsboksprojekt. Vi träffar en kompromisslös konstnär och författare med siktet inställt på nya strider.

Hon berättar historien jag redan känner till, den som återkommer i hennes dagböcker och trilogin om Mona, i många intervjuer och Marianne Lindberg De Geers eget Sommar i P1.

Jag hejdar henne: Det där verkar vara hennes livs urscen?

Hon är tolv år när hennes pappa, överläkaren på Köpings lasarett, kommer körande till sommarhuset i Träslövsläge. Varför kliver han inte ur bilen? Han, som flickan aldrig någonsin skulle komma sig för att dua, stirrar på henne. Nu ropar han: ”Mona, kom hit!” 

Mona är Marianne Lindberg De Geer och så här skriver hon om händelsen i På drift, den första delen i en trilogi: ”Han hänvisar henne till framsätet, klappar på sitsen. Där har hon aldrig suttit. Det är mammas plats. Innan Mona hunnit stänga bildörren, tvärvänder pappa och åker med en rivstart ut mot stora vägen. Hon håller hårt om dörrhandtaget. Pappa böjer sig över henne och rycker igen dörren. Mona känner pappas kalla svettiga arm mot sina ben. Hon håller sig i instrumentbrädan för att inte åka ner på golvet. Det dammar upp stora moln på grusvägen bakom dem. Nu måste väl mamma undra?”

Pappan kör i rasande fart. Vart? Hon vet inte. Varför? Hon vet inte. 

Så säger han: 

”Din mamma är en slampa. I nio år har hon bedragit mig.” 

Några månader senare får Marianne veta att hennes far plötsligt dött i ”ett slags cancer”, men i skolan berättar en av klasskamraterna hur det ­egentligen står till högt inför alla: ”Hennes pappa har skjutit sig.”

– Susanna Alakoski sa efter framgången med Svinalängorna att människor tror att bara för att man talar eller skriver om sin smärta så är man förbi den. Så är det förstås inte. 

Vansinnesfärden glömmer Marianne Lindberg De Geer aldrig.

– Den är en urscen som jag aldrig kommer ur.

Vi byter barndomens helvetesskildring mot något som skulle kunna beskrivas som ett paradis på 144 ­kvadratmeter. Om det inte vore för hyran förstås, som paret Lindberg De Geer ständigt oroar sig för. ”Varje år tror vi att det är vårt sista år här, men på något himmelskt vis kan vi bo kvar.” Himmelskt? Handlar det inte mer om flit och sparsamhet? Marianne Lindberg De Geer och maken Carl Johan jobbar ständigt, allt blir böcker, tavlor, filmer, utställningar, dramatik. 

På Södermalmstorg, i huset med anor från 1600-­talet där både Anders Zorn och Evert Taube bott, och där Ernst Billgren nu huserar i ateljén högst upp, bor Marianne Lindberg De Geer sedan 1996. En bostad mitt i smeten, minst sagt. Härifrån syns hela inloppet, Gamla stan till vänster, Djurgården en bit längre bort och när vädret tillåter Nacka längst ut. 

Fönstren står på vid gavel, ytterdörren likaså, sommaren liksom virvlar genom rummen. Hon har utsvängda mörkblå jeans, en kort skjorta, bekväma skor. På näsan gula glasögonbågar, på läpparna rött. 

– Ibland kan jag känna doften av hav ända hit. Och höra ljudet av vatten.

Inte nu dock. Nej, det bultar och bankar, gnisslar och gnäller. Gigantiska lyftkranar som enorma spindelben i luften, arbetare i färggranna västar som myror på marken. Ett nytt Stockholm byggs – ­bokstavligen – nedanför makarna Lindberg De Geers fötter. Varje dag sedan 2013 har de tagit ett foto av förvandlingen. 

Jag frågar om de någonsin tröttnar på utsikten från köksbordet, där vi sitter.

– Jag har läst att människor som ser vatten mår bra. Nej, vi tröttnar aldrig. Hösten är vackrast med lysande röda löv ute på Djurgården. Stan är så vänlig då. Alla har kommit tillbaka från semestern, redo att ta itu med vanligheterna igen. Har man tur är hösten lång.

Hur hamnade ni här egentligen?

– Carl Johan hade stått 20 år i den interna bostadskön när det plötsligt ringde någon och undrade om vi var intresserade av en lägenhet. Då bodde vi sex personer i en trea. Det var 20 personer före oss, jag ville inte ens gå och titta, skulle inte klara besvikelsen över att inte få den. Där bor bara rika, hade jag tänkt om huset. Det är klart att den inte är för oss. 

En månad senare ringde det igen. Kvinnan som fått kontraktet hade ångrat sig, ville de ha den? Redan då var hyran hög.

– Jag skrek ja!

Marianne Lindberg De Geer återkommer flera gånger till de usla villkor som författare och konstnärer lever under – och då tillhör makarna ändå de privilegierade. Missförstå mig inte, hon gnäller inte. Konstaterar bara efter ett långt yrkesliv att pensionen är låg och intäkterna från det kreativa små. I dagböckerna får man ibland ett annat intryck. Flera gånger i veckan trålar hon mellan NK och lågpriskedjorna, mellan second hand-butikerna och fyndlådorna för att sedan sälja det mesta vidare. 

– Jag gillar att handla. Det är inte kläderna i sig. Jag gillar att vara bland människor som strosar runt, som nyfiket och vänligt letar efter något. Det är en mysig känsla att vara en i den mängden.

Jag förstod intuitivt att det var hos pappa makten fanns. Och där ville jag vara

Och förresten, fortsätter hon, angående vidlyftigheterna:

– Jag har alltid behövt klara mig själv, både vad gäller ekonomi och ansvar för barnen. 

Du säger att revansch har varit din drivkraft, men det låter mer som överlevnad?

– Jag ska inte överdriva men jag blev så himla glad när jag insåg att jag kanske skulle kunna få hålla på med det jag drömt om. Jag är fortfarande i chock över det. 

Det hon säger ska sättas i kontrast till förutsättningarna.

– Min pappa tyckte att jag skulle bli advokat. Mamma tilltalades fru doktorinnan, vi hade barnflickor och hembiträden. Skammen var ju länge att jag inte blev någonting – trots allt det där. 

Ett tidigt barndomsminne: Marianne ser sin pappa komma gående i en sjukhuskorridor. Vit rock, bestämda steg, bakom honom en sky av sköterskor, patienter som niger och bockar. 

– Jag springer fram, tar hans hand, vill visa alla att jag tillhör honom.

Och med honom, kom också privilegierna? 

–Jag tänkte förstås inte så, men förstod intuitivt att det var hos pappa makten fanns. Och där ville jag vara. 

Makt kan ta sig många uttryck, det är inte alltid pengar som räknas. Hon är sedan giftermålet med Carl Johan De Geer friherrinna. Någon spelar ­emellertid paret ett spratt. På Wikipedia dyker hela tiden deras adelstitlar upp trots att makarna raderar dem.

– Det är så jävla fånigt. Men uppväxt betyder förstås något. Vi har aldrig varit rika men har fått… ja, det finns ingen blygsel mot överheten eller hur man ska uttrycka det. Carl Johans mamma menade på fullaste allvar att han skulle bli statsminister. Det där gör något med en.

Vänder vi oss inåt i lägenheten råder ett stillsamt uppror. I dagböckerna beskrivs korta attacker av städmani, oro över stöket, böket. Det är ett rent hem –varför jag nu tror mig behöva berätta det – men… belamrat. Överallt möbler, konst, prylar, reminiscenser från ett långt kreativt äktenskap. 

– Jag går numera inte in i Carl Johans arbetsrum, det går inte för han lämpar av alla saker precis innanför dörren.

Mycket av det hon berättar har jag redan läst i det hon skrivit. På min fråga om hon efter åtta böcker ser sig som författare blir emellertid svaret:

– Jag är mer en konstnär som försöker skriva.

Är inte det lite väl blygsamt?

– Jag kommer inte ur litteraturen, som till exempel Moa Martinson. Jag använder i stället litteratur för att ta mig ut i världen, kan man säga. 

Hennes förläggare får rensa, säger hon. 

Mycket? 

– Allt mindre med åren. 

I ord bor makt. Marianne Lindberg De Geer har likt många manliga dagboksförfattare tillskansat sig rätten att berömma och fördöma. Förlagets jurister får stryka det som eventuellt kan ställa till rättsliga problem. I senaste boken kan man läsa vad Ulf ­Lundell, som hon tidigare beskrivit mindre smickrande, säger till henne när de möts av en slump: ”Du ser ut som sista stadiet i syfilis.”

Det är roligt och skoningslöst. De – och andra öppenhjärtiga dagboksförfattare – verkar göda varandra. Blir varandras olycka – och lycka.

– Har du tänkt på att det är gubbtjyvarnas återkomst, att alla som var ute i kylan för 10, 15 år sedan har nu fått en revival? Ulf Lundell blir ihjälkramad av alla tidningar. Kritiker analyserar, väljer älsklingscitat. Tidigare utskällda Horace Engdahl och Stig Larsson, är också tillbaka i rampljuset. 

Har man någonsin sett en ihjälkramad kvinna?

– Kerstin Ekman kanske? Nä, hon är väl mer respekterad än ihjälkramad. Jag vänder mig mot att dessa gubbar blir tagna på så stort allvar, vartenda ord de skriver vägs på guldvåg. Och männen vill se sig som stora författare, liksom höjda över den vardag de skriver om. Inte ens när Sara Stridsbergs senaste bok kom var det samma intresse som när Lundells, vad är det tionde eller elfte dagbok, publicerades. Jag vill fan inte läsa om att han har tröttnat på att knulla. Eller att han har börjat dricka igen. Tröttsamt.

Men mer exakt vad är så ointressant med dessa manliga författare? De har uppenbarligen en stor läsekrets?

– Jag vänder mig egentligen mot hur lite uppmärksamhet kvinnliga röster får. Hela min generations kvinnor har slutat prata medan gubbarna bara ­babblar på. Varför? Var är Nationalteater-kvinnorna? Var är de kvinnliga pjäsförfattarna i min ålder? Suzanne Osten är kvar och Ebba Witt-Brattström, likaså Aase Berg, Yvonne Hirdman och några till. 

Vilken manlig författare hade stått ut med ett sådant liv?

Fast de är så få utgör kvinnorna ett hot, menar hon.

– Det tycker jag är obehagligt.  

Marianne Lindberg De Geer är övertygad om att kvinnan är det starkaste könet. Moa Martinson skulle vara ett bevis för det.

– Hon födde alla barn hemma, försökte sätta potatis i en stenöken, tog hand om allt och alla. Och ändå skrev hon. Vilken manlig författare hade stått ut med ett sådant liv? När jag var yngre ville jag inte läsa om slitet i svenska skogar, om åkerns möda. Jag ville ut i världen, träffa Mick Jagger! Numera bär jag vartenda ord Moa skrivit i mitt hjärta. Vilken kvinna, vilken människa!

Finns det någon manlig autofiktiv författare du gillar? 

– Den enda som… liksom försöker se jämlikt på livet är Knausgård. Han varken hyllar eller dissar sig själv, varken hyllar eller dissar kvinnor. I hans dagböcker är hans fru och han två planeter som ohjälpligt kolliderat. För mig finns det något inbjudande i att läsa det.

Den norske författaren Geir Gulliksen, med böcker som exempelvis Berättelse om ett äktenskap, kommer också genom det lindbergska nålsögat.

– Han vågar visa sin ynkedom. Han skäms för den men kan ändå inte låta bli att göra som han gör.  

Någon gång på 80-talet, då Marianne Lindberg De Geer var relativt ny som konstnär, gjorde hon en affisch med titeln Karta över en konstvärld där ingen anser sig uppskattad efter förtjänst. Namn på kulturpersoner och institutioner länkas samman med streck, en enda röra tycks det. 

– Jag hade tankar på att föra in vilka som hade eller hade haft ihop det med varandra, men det blev för jävla trassligt.

Skulle du inte kunna göra en likadan över litteratur-Sverige? Vilka skulle placeras i maktens centrum, Svenska Akademien?

Jag ser på hennes ansiktsuttryck att det där med Akademien verkar mossigt. 

– Bonniers i mitten, förläggarna och deras författare.

Carl Johan De Geer kommer in i köket. Han har varit på förlaget, konstboken med namnet Älg ska tryckas i augusti. 

– Så kul Musse, det blir en julbok!

Marianne, varför kallar du honom för Musse?

– Det var Marre (Marie-Louise Ekman, gift med Carl Johan 1966–1971, reds. anm) som hittade på det. Hon tyckte att Carl Johan alltid ville vara till lags. Musse Pigg försöker ju lösa allas problem.  

Är det en dålig egenskap, menar ni? 

Carl Johan De Geer tänker efter:

– Det är en egenskap… med blandade känslor. 

Han har handlat, nu lassar han ut grönsaker. I frysen ligger redan fisken som ska tillredas till kvällen. De äter ofta ”mjuk mat”, i alla fall hon som drabbades av cancer i munnen 2007 och numera väldigt lätt sätter i halsen. En del av tungan är borta, torrheten i munnen olidlig. Cellgifter, strålning, dubbel dos… I början kunde hon inte äta, inte känna någon lukt och hade, som hon säger, ”ett stort jävla slasksår på ena sidan av halsen”.

– Men inget ont som… Jag blev av med hänget under hakan. Det tog halva halsen, säger hon och drar undan det långa håret för att jag ska få se.

Var du rädd?

– Inte före operationen eller under den trassliga behandlingen, men efteråt brast det för mig. Fram till dess hade fokus legat på att intala sig att framåt var enda vägen. En natt hade kroppen fått tillbaka så mycket styrka att den hade ork att sörja. Då först fattade jag att jag hade kunnat mista mina barn, Carl Johan… ja, att jag kunde ha dött. 

Och nu då? Du är frisk och äldre.

– Att åldras känns… sorgligt. Örni, vår yngsta son, väntar barn. 

Grattis!

– Tack… ja, det är ju just det. Min mormor dog när jag föddes. Efter att ha tittat på mig lade hon sig på mina föräldrars säng, kände sig lite vissen. ”Jag tror jag dör nu”, sa hon till min morfar. Och så gjorde hon det. 

Marianne Lindberg De Geer längtar efter att träffa det nya barnbarnet.

– Jag fick Örni när jag var 43, han är 34. Efter min cancer, som jag hade turen att överleva, har jag fått tre fantastiska barnbarn. Kan jag ändå be om mer? Kära Amalia, min sons sambo, har betydligt yngre föräldrar och en hel drös trevliga syskon så vårt väntade barnbarn, jag kallar henne Flickan, kommer att ha en riktigt stor familj omkring sig. Det är fint, tycker jag.

De tre böckerna om Mona, som nu bakas ihop till en, är inte bara en personlig berättelse utan också en tidskapsel. Namnen är utbytta, men här finns ­pappans självmord, mammans alkoholism, den svåra och sökande ungdomstiden, åren som mentalskötare, längtan efter något annat, aborten, missfallet, ångestattackerna, fobierna, det turbulenta livet med Johnny, han som i verkligheten hette Björn Afzelius och blev pappa till hennes andra barn. I boken står det om Mona: ”Hon är och förblir patient. Detta är nu hugget i sten och inget kan ändra det.”

Det hände att hon stal ur sjukhusets medicinskåp. I ett skede övervägde hon att ta sitt liv. 

Är du rädd för att bli en sådan patient som du själv vårdade som mentalsköterska?

– Inte längre. Då var jag livrädd för att falla, ­hävdade hela tiden att jag var psykiskt stabil fast en blind höna kunde se att jag inte alls var det. Du förstår, när jag började arbeta på mentalsjukhus, vi talar 60-tal, var den så kallade vården lika med inlåsningar, bältesläggningar, våldsamma patienter kunde bli slagna, drogade. Det är klart att det var skrämmande. 

Mariannes oro stammar ur barn- och ungdomens upplevelser, men hon är övertygad om att den också har genetisk grund.

– Jag kommer nog aldrig att sluta ta min låga dos SSRI-tabletter, min oro är alldeles för lättväckt och jag står inte ut med att få sådana panikångestattacker som jag hade. Kanske hör det till yrket som konstnär, ja som kreativ?

Hur menar du?

– Livet är ju ingen rättviseförmedling. Det är inte så att man bara kan välja att bli konstnär eller författare och tro att det ska funka. Nej, det är ett ­ständigt sökande, men mest av allt hårt arbete. Jag vet kulturutövare som menar att det här är nys, att nerver eller oro inte har med saken att göra. För dem är att måla eller skriva som vilket yrke som helst. Själv tror jag att de bästa konstnärerna är de som har starka erfarenheter från uppväxten av att livet inte fungerar. Sedan är det ju naturligtvis inte så att alla med trasiga nerver blir konstnärer, men det kunde vara betydligt fler, det är jag säker på. Människor som vill kunna uttrycka sig genom att spela teater, skriva filmmanus, måla, sjunga och skriva böcker, rita serier och skapa tv-spel.

Du är 78 år. Om du tänker på den unga Marianne, har hennes drömmar gått i uppfyllelse?

– Jag är nog fortfarande i chock över att livet ändå blev så bra. Det är underbart att få vara här. Att få göra det jag gör, att ha min familj. Önskar jag något så är det nog lite mer pengar. 

Hon tystnar, ler och säger sedan: 

– Inte mycket alltså, bara så jag har till en runda på H&M när räkningarna är betalda och att vi har så att det räcker för att bo kvar här nästa år också. 

Efterord:

Någon tid efter mötet med Marianne Lindberg De Geer behöver jag komplettera intervjun med frågor angående hennes relation till Benny Fredriksson, tidigare vd på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Hon skriver: ”Mitt svar blir så här, ett utdrag ur min nästnästa dagbok som kommer i november 2025 och som heter Rakt av:

Måndag 10 juni 2024

Får brev från Stina Jofs och Vi Läser där hon säger att redaktören är nöjd med texten men vill veta lite om mitt förhållande till Benny Fredriksson och Hiltons bok om honom. Ja, jag kan svara lite kortfattat. Men Johan Hilton är en känslig herre som, när jag nämnt honom i en av mina dagböcker, jag tror det handlade om att jag hört att han fått uppdraget till boken av Bennys fru, Anne Sofie von Otter, ringde till mitt förlag och klagade. Ja, och nu, efter att ha läst hans bok, är jag om möjligt ännu säkrare på den saken, den mesta infon och framför allt, tolkningsföreträdet, har han fått av henne. Kritiken mot de som har en annan syn på B:s chefskap, alltså från oss som arbetat med honom är obeveklig. De som hade fördelar, får däremot stort utrymme. En partsinlaga alltså. Han tackar von Otter också för det i boken. Vi som varit kritiska har inte blivit intervjuade, till exempel har mitt förlag skrivit mejl till honom om att jag är öppen för det. Jag tyckte mycket om Benny, han kunde vara rolig, gjorde många bra saker för teatern, men sammanslagningen var inte en av dem. Men han förde in hbtq-frågor på scenen, något han var mycket intresserad av, och lät också kvinnor både skriva och regissera. Men som chef var han urusel och hade fått idén, med hjälp av kommunalråden Sjöstedt och Lindh, att han ägde stället och kunde göra som han ville. Ett problem som tillkom och som komplicerade allting var att han var en mycket konflikträdd person, klassbakgrunden gjorde sig gällande, man visste aldrig varifrån besluten kom. Eller jo, vi var många som visste det, men detta ledde till enorm röra och kön till Bennys rum för att försöka reda ut och kanske tigga till sig fördelar var ständigt pågående… Benny var demokratisk när han ville, men också raka motsatsen… Ungefär så skulle jag säga.”

Ur Vi Läser nr 4, 2024

Läs mer:

Därför väcker Lena Andersson raseri

Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar