Vad kan Finland lära Sverige om lycka?

De tusen sjöarnas land är utsett till världens lyckligaste – för sjunde året i rad. Men det finns en grupp som är ännu lyckligare än finnarna i allmänhet, nämligen finlandssvenskarna. Hur kommer det sig?

Den 20 mars 2024 vallfärdade finländarna ut på gatorna. Mangrant begav de sig till närmsta torg för att bada i städernas tjusigaste fontäner. Soldater lyfte sina fästmör och snurrade runt dem i passionerade kyssar. Försäljare delade ut gratis ballonger till leende barn som bockade och neg. Lordi gjorde comeback och spelade på Senatstorget i Helsingfors framför tiotusentals galna fans som viftade med blåvita flaggor. Ty det var den FN-sanktionerade dagen International Day of Happiness och De tusen sjöarnas land hade anledning att fira ännu en gång, då det just konstaterats att de vunnit titeln Världens lyckligaste land – för sjunde året i rad –  en bragd så stor att inte ens general Mannerheim klarade av den. 

Eller, det där om folkfest, Lordi och ballonger stämmer inte, sannolikt togs nyheten om att Finland återigen är världens lyckligaste nation emot med en axelryckning, möjligen ett kort skrockande, av de flesta finländare, som sedan fortsatte leva sina liv i en mer stillsam form av lycka. Att Finland placerat sig överst på World Values Surveys lista sju år i rad är en aning svårbegripligt för alla oss som fördomsfullt tänker på grannen i öst som en något mörkare och mer pirogkompatibel version av Sverige. Ljuger finnarna?

Menar de något annat när de säger lycka? Missförstår de frågan, tror de att det handlar om hockey? Nej, ­forskarna på World Values Survey är resoluta i sina svar: De har intervjuat över 100 000 människor i 143 länder och konstaterar att Finland med sin ­sammanvägda lyckopoäng på 7,74 av ­maximala 10 är lyckligast i världen. ­Därmed bastu.

Men det finns en grupp som är ännu lyckligare än finländare i allmänhet: finlandssvenskarna. När European Values Survey tittade närmare på grupper inom landet kunde de nämligen konstatera att finlandssvenskar är snäppet lyckligare än finnar i allmänhet. Det borde rimligen göra dem till världens lyckligaste minoritet.

Allra, allra lyckligast inom världens lyckligaste minoritet är komikern och författaren Josefin Sonck. Eller, okej kanske inte hon personligen, men eftersom hon delvis växte upp på Åland får hon symbolisera de överlyckliga öborna mitt i Östersjön. Ålänningar är nämligen lyckligast inom den finlandssvenska gruppen, 30 procent där anser sig vara mycket lyckliga. I dag bor Josefin Sonck i Stockholm, kanske kände hon sig överflödig som komiker på Åland. Att sälja skratt på lyckliga Åland är som att saluföra is på Grönland. Det är inte första gången Josefin Sonck får frågor om det där med lycka:

–Jag har skojat om det på scen många gånger. Folk tycker ju att det låter roligt, ”Haha, de intervjuar säkert bara Mark Levengood.” Men forskarna som gör den här undersökningen har kollat på de underliggande motiven till att finnar är lyckliga och det handlar om att vi har mycket lägre förväntningar på livet än vad svenskar, danskar och norrmän har.

Hon resonerar vidare om att det inte är många generationer sedan Finland var i krig och att det sannolikt har satt sina spår i någon sorts folksjäl.

–Om man inte har så högt ställda krav på livet, är det nog lättare att uppleva sig som lyckligare.

Hur märks det på gatorna i Finland, att folk är så … lyckliga?

–Haha, det är svårt att svara på, det lyser väl inte direkt i ögonen på alla du möter i Finland. Men okej, på Åland när jag växte upp, där var det ju mycket turism på somrarna. Jag gick förbi en camping ibland, och då kunde man direkt se på tälten om det var svenskar eller finnar som bodde där. Svenskarna hade förtält på förtält, lyxiga madrasser, fina stolar och utemöbler och staket. Finnarna hade det mycket mer spartanskt: de hade ett billigt tält, några skrangliga stolar och satt och grillade korv på en engångsgrill. Men det var som att finnarna bara njöt av lugnet, de höll tyst och åt korv. Det var alltid mycket mer liv och drama kring svenskarnas tält. Det kanske säger något om skillnaden?

Josefin Sonck har hällt in sin lycka, eller i alla fall sin humor, i en roman som heter Jag måste sluta tänka på Patrik Lundgren. Den är en träffsäker och rolig samtidsskildring någonstans mellan Sex and the city och Curb your enthusiasm, och hon är långt ifrån ensam i att som finlandssvensk skriva roliga böcker: Ellen Strömberg bör nämnas i sammanhanget, likaså Alfred Backa. Alfred är komikern från Österbotten som gjort succé på Instagram med sin politiska satir, men som också skrivit den veritabla skrattfesten Överlevnadshandbok för finlandssvenskar. Boken är en slags exposé där Alfred färdas genom olika områden i Svenskfinland och söker svar på … ja, kanske inte på något särskilt egentligen, han reser mest runt och kollar hur det är på olika platser, men det är en oerhört kul bok full av träffsäkra oneliners om det finlandssvenska kynnet. Vi når honom på en omotiverat skrapig telefonlinje från hans hem i Vasa, Österbotten (där bara 22 procent är mycket lyckliga).

–Lyckan? Den ligger nog inte i folksjälen, det tror jag inte. Det är nog så enkelt som att vi har lyckats ganska bra med nationsbyggandet och välfärds­byggandet. Vi är inte helt igenom korrupta, har inte så mycket brottslighet. Jag brukar ganska ofta lämna min cykel olåst på gatan för jag upplever att det är ganska säkert att göra så. Cykeln blir stulen då och då, det händer, men det rubbar inte min känsla av att cykeln antagligen inte kommer att bli stulen, så jag fortsätter att lämna den olåst.

Visst är vi en minoritet, men man kan inte kalla oss en utsatt minoritet

Forskarna menar att just finlandssvenskar är extra lyckliga, bland de lyckliga finnarna. Känner du igen dig i det?

–Jo, på sätt och vis. Det finns kanske någonting i språket tror jag, svenska språket är i sin utformning gladare än finskan. Om man beskriver något på svenska så är det ofta ”Nej men vad trevligt och mysigt och kul!” Det där finns inte riktigt på finska. Ordet de använder allra mest i finska reklamer är aito, som betyder äkta. Äkta tvättmedel, äkta knäckebröd. Det säger något om hur man beskriver saker, när äkta är det finaste och bästa man kan komma på att använda i en reklam. Så finlandssvenskar kanske blir lyckligare på grund av språket? Sedan hjälper det ju
att vi är mycket rikare också. Nog finns det säkert hemlösa finlandssvenskar men jag har då aldrig sett några. Det är lättare på något vis. Visst är vi en minoritet, men man kan inte kalla oss en utsatt minoritet.

Upplever du det som viktigt för finlandssvenskar att vara roliga, viktigare än för andra grupper?

–Jo, det kan ligga något i det. Extra mycket här i Österbotten tror jag. Det bästa man kan vara här är rolig, tycker jag nog. Jag tror inte humor värderas på samma sätt längre söderut. 

Varför är det så? 

–Jag tror att vi har ganska tråkigt här. Det är kalla vintrar, platt landskap. Det finns inget extremt och vi måste ju roa oss på något sätt. Vi är nog inte så smarta heller, det kommer inga stora genier härifrån. Så vi försöker vara roliga.

Kan du beskriva den typiskt finlandssvenska humorn? 

–Väldigt mycket självdistans, att tala illa om sig själva. Det är den bästa humorn om du frågar mig. Kanske är det en försvarsmekanism hos en grupp som ansetts privilegierad.

Är du lycklig? 

–Ja, jo. Alltså, som finländare är i gemen. Det finns en stabilitet i att ha en familj och så. Jag sitter på Instagram nu för tiden och får ­bekräftelse den vägen, i stället för att skapa humor i tv-program eller för den delen att skriva böcker, för det blir man ju inte så lycklig av.

Inte?

–Nej? Eller, visst det händer, de där få tillfällena när man skriver och verkligen får till det så pass att man skrattar själv för att man skrivit något roligt. I den stunden är man både rolig och lycklig.

Förutom de roliga författarna finns det en person till som vi vill prata med för att reda ut detta med den finska lyckan, och den finlandssvenska humorn. Andrea Svanbäck är kulturchef på Hufvudstads­bladet och har dessutom arbetat många år inom den finlandssvenska förlagsvärlden. Hon står på en spårvagn i Helsingfors när vi når henne för en intervju. 

Kan du prata om detta med lyckan offentligt, eller är det känsligt?

–Nej, nog går det bra, jag tror inte någon bryr sig om det direkt.

Okej, så vad är din take, varför är ni så lyckliga i Finland?

–Det har väl konstaterats att det har med de låga förväntningarna att göra. Genast när man förväntar sig framgång blir det svårare att deala med att det inte blir så. Vi har ju det där i oss: krigsberedskap och realism. Vi vet ju att det värsta som kan hända oss människor kommer att hända. Vi kommer alla att dö, liksom.

Det är speciellt när en representant för det lyckligaste folkslaget i världen, på en fråga om lycka, börjar prata om döden inom 30 sekunder. Något känns fel. Men Andrea Svanbäck fortsätter:

–Det är i den där krassheten som lyckan finns, och kanske också humorn. Det handlar mycket om sanning, om att bara krasst konstatera hur något är. Jag tycker det är sjukt kul när någon står ute i regnet, och bara ”Jaha, nu regnar det.” 

Stämmer vår idé om att det också skrivs fler roliga böcker på er sida Östersjön? 

–Alltså jag var nog lite förvånad, för jag har inte tänkt på det. Men visst finns det en och annan som ­skriver riktigt roligt. Vi finlandssvenskar har en ­tendens att hänvisa bakåt och mest prata om döda författare och jag ska försöka undvika det, så jag lyfter gärna fram Rosanna Fellmans senaste diktsamling som ett exempel på en rolig bok. Den heter Det Jakobstad ingen vill ha och är en jättedeppig bok.
Men också sjukt rolig!

Okej, så den finska lyckan är kanske det lilla ljus som kommer in i krasshetens sprickor, för att tala med Leonard Cohen. Men när vi nu har dessa representanter för det lyckligaste folket i världen på tråden så var vi ju så illa tvungna att fråga dem om några lyckotips. Hur kan vi svenskar göra för att kanske en vacker dag lyckas slå oss in på åtminstone en pallplats på lyckolistan? Alfred Backas tips är rättframt:

–Stå ut!

Josefin Sonck säger nog egentligen samma sak, men hon har en aningen mer drastisk lösning:

–Jag brukar ju tänka att ni har för höga krav på livet i Sverige. Ni måste sänka kraven. Det bästa för Sveriges lycka skulle kanske vara att ni krigade lite med Norge, för att sedan förstå hur bra ni har det? Jag ser inte framför mig något blodigt krig, men ändå så att det blir märkbart sämre ett tag, innan det kan bli bättre igen.

Ur Vi Läsers Finlandsnummer 2024.

Läs mer:

Mark Levengood: ”Finland, religion och bög, bög, bög”

Suzanne Brøgger: ”Jag var gammal redan som barn”