”Finland, religion och bög, bög, bög”

Baldakiner, guldtron och bokhyllor som sväller åt alla håll. Vi hälsade på hemma hos Mark Levengood och inspekterade hans bokhylla.

Bokhyllan är inte det första som fångar blicken. Det gör de dubbla kristallkronorna, provdockan med spetsklänning, baldakinen och tronen där Mark Levengood brukar sitta och jobba.

– Min mormor sa att det behövs två saker för att ett hus ska bli ett hem. Man måste ha bokhyllor och man måste ha statyer. Sen flackade hon ofta med blicken och la till: egentligen en flygel också, men det kanske är för mycket begärt.

Mark Levengood brås på sin storslagna mormor. Nu står han intill sin viktigaste bokhylla, med de böcker han återkommer till oftast.

– Hemma är vi oense. Jonas tycker att boken försvarar sin plats i hyllan om jag har intentionen att läsa den. Men jag vill behålla en bok om jag fått en stark läsupplevelse av den. Han är mer praktiskt lagd, min hylla sväller åt alla håll.

Hur sorterar du den?

– Finland, religion, bög, bög, bög och serier. Det är högra delen, och det är väl samtidigt en ganska bra sammanfattning av mitt liv.

Böghyllorna är viktiga för att han länge saknade innehåll på dem – det fanns inget att läsa om homosexuella relationer. Någon antydan i Tusen och en natt, men det var knappt. Som vuxen har han haft ett behov av att frossa i de berättelserna.

Den vänstra sidan av bokhyllan visar hans ”halvperversa besatthet av kungligheter”. Mycket drottning Elizabeth och kronprinsessan Victoria.

Som skolpojke i Helsingfors kände sig Mark Levengood dålig på det mesta och han var skeptisk till bokstäver. Men en söndag när han var sju år tog han upp Röda räven och hans kanot och stavade sig igenom den på 3 timmar och 40 minuter.

– Det var helt magiskt. Jag kunde läsa! Man kan lugnt säga att det fanns ett före och ett efter. Som med sex! Inget blev sig likt när man förstod hur roligt det var.

Mark och hans bästa kompis Tomas slukade böcker. Det fanns inte så många på svenska på den tiden, så de läste allt. Bibliotekarierna tyckte inte alls om det. Varken att de läste på svenska eller att de dammsög hyllorna.

– Min starkaste läsupplevelsen var Pinocchio, av Carlo Collodi. Den är fullkomligt svart och oerhört gripande, jag älskade den så fruktansvärt mycket. Då uppfann den vidriga bibliotekarien regeln att ”Levengood får inte längre låna Pinocchio”.

Det fanns bättre tider också. En period var Märta Tikkanen Mark Levengoods svenskalärare. Han minns när hon skrev Århundradets kärlekssaga och hur alla tyckte synd om Henrik Tikkanen, hennes alkoholiserade man som hängdes ut i diktsamlingen.

Den finlandssvenska litteraturen har fortsatt följa honom, han kallar sin kultur en liten folkspillra vars språk är en stor del av identiteten. Klart att han bär ett ansvar för att den ska leva vidare. Men också det finska finns med.

– Eeva Kilpi läser jag när jag är olycklig. Som när mamma dog för två år sedan. Hon skriver så fint om sorgens facetter, att man inte är den första att känna som man gör.