Maja Ekelöf blev Sveriges mest otippade författarsuccé

En städerska från Karlskoga vann Rabén & Sjögrens romantävling med sin Rapport från en skurhink 1970. Skrällen blev en omedelbar succé. Journalisten Nina van den Brink fascinerades av den upproriska städerskan med den trotsiga blicken. Nu har hon skrivit Jag har torkat nog många golv: En biografi om Maja Ekelöf.

Varför ville du skriva om Maja Ekelöf?

– Det började med att jag skulle skriva om storstädningens historia för tidningen Fokus där jag var kulturredaktör. Jag hade hört talas om Maja Ekelöfs bok så många gånger, men först då läste jag den. Och jag blev så fascinerad. Det var något i hennes attityd, hur hon beskrev sin utsatta position och allt slit samtidigt som hon var så full av uppror. Det fanns en stark inneboende kraft. När jag sedan såg bilder på henne fastnade jag för det trotsiga i blicken. Min mormor var städerska, liksom min mamma och hennes mormor, och Maja Ekelöf var så lik min mormor i blicken. Men min mormor skulle aldrig ha dragit upp den knutna näven ur fickan. Jag ville veta vad det var som fick Maja Ekelöf att ta så mycket plats.

För oss som inte var med 1970 – hur skulle du beskriva genomslaget för Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink?

– Redan när pressen fick höra talas om att en städerska vunnit en romantävling som var öppen för alla, debutanter som etablerade författare, kastade de sig över nyheten. Förlaget fick skynda på utgivningen. Varenda dagstidning skrev om henne. Sedan kom vecko- och månadstidningarna. Norrmännen hakade på, sedan finnarna och danskarna. Rabén & Sjögren var ett av Sveriges största förlag och prissumman låg på 25 000 kronor – det var väldigt mycket pengar då. Dessutom var det Alva Myrdal som delade ut priset. Det blev en Askungesaga, som om den goda fen kommit till Karlskoga.

I din bok får vi följa Maja Ekelöf genom livet, med detaljerade inblickar i hennes känslo- och tankeliv. Vad är det för människa som tar form på de drygt 400 sidorna?

– Jag har försökt mejsla fram den Maja som har en svår start i livet, fattigt och utsatt, utan möjlighet att studera. Hela tiden har hon en längtan efter mer och trots att hon sliter som ensam familjeförsörjare med fem barn släpper hon inte sin längtan. Så fort hon får utrymme skapar hon en möjlighet att uppfylla sina drömmar. Jag hoppas att det kommer fram att hon inte är produkten av den goda fens trollslag. Hon var oerhört viljestark.

Hur har du gått till väga för att i princip kliva in i hennes huvud?

– Det finns tusentals artiklar bara från 1970 och det fortsätter till hennes död 1989. Sedan har jag intervjuat flera av hennes vänner och hennes barn. Efter en tids arbete med boken blev barnen mer öppna och jag fick förtroendet att läsa hennes dagbok från 1970 till 1989, som tar vid efter Rapport från en skurhink som är hennes dagbok mellan 1964 och 1969. Jag fick också tillgång till brev som hon har fått och brev hon har skrivit, bland annat till sönerna Jan och Stig, men också till Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson. Hennes barn beskriver henne som en känslomänniska och det märks. Hon är också väldigt öppenhjärtig i artiklarna.

Som kuriosa kan nämnas att tidningen Vi spelar en viss roll i berättelsen om Maja Ekelöf – hur då?

– Hon fick flera insändare publicerade i Vi – som hon själv tyckte var den bästa tidningen då. Tidningen Vi publicerade också dagboksutdrag från olika kända personer och Maja Ekelöf skickade in ett utdrag ur sin dagbok 1967 och fick det publicerat. Det var stort och en viktig anledning till att hon vågade skicka in sina texter till romantävlingen. Kanske till och med avgörande.