Läs ett utdrag ur Jag har torkat nog många golv

Städerskan Maja Ekelöf skrev i smyg på nätterna och bara väntade på att bli avslöjad. I ett utdrag ur Nina van den Brinks bok Jag har torkat nog många golv följer Maja Ekelöf månlandningen på tv och skriver brev till Vilhelm Moberg.

Maja Ekelöf ställde skurhinken bredvid skrivbordet, lutade borstskaftet mot bordskanten och lade trasan i det ljumma såpavattnet. På varje bord stod de, skrivmaskinerna, tunga och svarta som städ. På väggarna satt klockor som tickade fram med en sekunds mellanrum. Hon drog ut den grå kontorsstolen och satte sig ytterst på kanten. Flyktredo. Hon lyfte bort huven från skrivmaskinen och granskade inställningarna. Färgbandet var använt till hälften, det var bra. Maja böjde sig ned och sökte igenom papperskorgen. De flesta papprena var hopknölade, men ibland låg där flera släta A4-ark. Det kunde stå något ord skrivet, innan pappret ryckts ur valsen och kasserats. Fullt användbara papper. Samtidigt hade de pappersbrist på Kuba. De kunde inte ens trycka så många tidningar de ville. Det nya överflödet i Sverige berörde henne illa.

Hon hittade inte något helt papper i korgen så i stället tog hon ett A4-ark ur den prydliga brevpapperskorgen på skrivbordet. Maja lossade skrivmaskinsvalsen och trädde in pappret, så att den tryckta logotypen vändes inåt. Hon torkade sina fingrar mot städrocken en extra gång och kontrollerade fingertopparna noggrant. Blekrosa, nästan vita. Fortfarande rynkiga av skurvattnet, men torra. Viktigast av allt, rena.

I hennes väska låg dagboksbladen lösa och hon plockade upp dem och lade dem på bordet. Hon skrev ett U med höger pekfinger följt av ett bindestreck, ett l, ett ä och ett n, fortfarande med höger pekfinger, och så med vänster: d, e och r. De tröga tangenterna förde med ett metalliskt fjädrande ljud den rörliga blymekaniken över pappret på valsen som backade några millimeter för varje nedslag med stela fingrar.

Hela kroppen var på spänn, öronen lystrade efter de ljud som finns i en byggnad, skilde ut knäppen från kontorets maskiner och fläktsystem, lyssnade efter andra mer varslande ljud. Dörrar som öppnades eller stängdes. Fotsteg uppför stentrapporna.

Tyger som svepte genom korridorerna och satte den instängda luften i dallring. De första handläggarna brukade inte anlända till sitt arbete förrän runt halv sju, men hon kunde inte vara säker. Pekfingrarna gled över tangenterna medan de letade efter nästa bokstav, och nästa. Ett ljud fick henne att stelna. Hon höll andan. En dörr öppnades med ett trött gnisslande. Maja Ekelöf flög upp ur stolen och slet ut arket ur skrivmaskinen. Utan att tänka släppte hon det i närmaste papperskorg och satte tillbaka huven på skrivmaskinen. Hon fiskade upp trasan, vred ur den och hängde den över svabben. Drog den i sitt eviga sicksackmönster över golvet.

I tio år hade hon manövrerat svabbarna och borstarna hos tjänstemännen på socialnämnden, hos barnavårdsnämnden, hos ungdomsstyrelsen och på biblioteket, allt i samma hus. Det hade blivit rutin att vakna i svinottan, dricka sitt kaffe med en ostsmörgås till och sedan kliva på cykeln. Men den här sommaren steg hon upp en timme tidigare. Klockan tre klev hon ur sängen, och talgoxar och bofinkar drillade bara för henne, med sina påminnelser om morgonens bestyr, en lovsång från grenverken till den brant stigande solen som redan hunnit en god bit upp på himlen, när hon trampade ett par kilometer längs kanten på Rävåsen mot Centralplan. Varje dag skrev hon rent ett par sidor av sina anteckningar.

Ingen kom. Hon måste ha hört fel, det var kanske någon som anlänt till våningen ovanför. Hon parkerade skurhinken vid ett nytt skrivbord i ett nytt rum, med svabben lutad mot den bordsfasta pennvässaren, och hämtade upp sitt påbörjade papper från papperskorgen.

Hon kontrollerade hur mycket som var kvar av färgbandet, satte i pappret och vickade noga på det, testade att typen rörde sig mot den första tomma ytan efter det sist maskinskrivna ordet. Lade dagboksbladen på skrivbordet framför sig och fortsatte att skriva av texten. Hon visste att det inte var tillåtet, men om hon skyndade sig skulle ingen märka det. Den uppfostran hon fått var pliktfylld och moralisk. Ändå gjorde hon det. Hon hackade ned sina rader tills hela arket var fullt. Kontrollerade att det inte gick att se med ögat att färgbandets position hade förändrats. Det borde inte märkas så länge alla maskinerna slets någorlunda jämnt. Hon drog ut A4-bladet med ett ratsch, reste sig och stoppade det i sin väska. Rättade till en hög med papper på skrivbordet och strök över kontorsstolens skrovliga tyg med handen innan hon sköt in den.

På skrivbordsstolen ska inte en städerska sitta, det visste hon nog. Det tärde på Maja Ekelöfs nerver att röra sig som en tjuv i natten. Det otillåtna lånet av skrivmaskinerna. Stölden av några centimeter färgband. Hennes far hade varit noga med att pränta in ramsan ”den som börjar med en knappnål slutar oftast med en silverskål” i henne. Några dagar senare, den 6 juni 1969, biktade hon sig i sin dagbok:
Man ska aldrig använda saker man inte äger, stod inpräntat i mig sen barndomen, men det höll nu på att luckras upp. Jag var nog ingen HEDERLIG medborgare längre. Lånade både skrivmaskiner och telefon.

Hon hade inget val. Om hon hade bett att få låna skulle svaret ha blivit nej. Det hade hon lärt sig den gången då hon lånat en telefon för att ringa till ett av sina barn som bodde i Uppsala. Innan hon fick sin nya telefon brukade hon ringa från en granne, när hon ville ha tag i ett barn eller boka något med en väninna eller en myndighet. Men att ringa rikssamtal var något annat. Taxan steg med avståndet och medan det kostade runt tjugo öre per minut att ringa från Karlskoga till Göteborg så närmade det sig en krona minuten för att ringa ända till Uppsala. Hon hade inte talat länge. Bara hälsat och hört hur det stod till, framfört ett snabbt ärende. Dagen efter satt ett plakat uppe vid just den telefonen: ”Inga privatsamtal på denna telefon.”

En städerskas dagbok, spånade hon. Det kanske var en bra titel. Det var ju precis vad det var. Eller kanske: Fru Medelsvenssons vardag. Eller: Mitt sätt att kommunicera. Det var vad boken handlade om. Det borde den heta. Maja Ekelöf klev ut genom dörren samtidigt som de första tjänstemännen anlände till sina jobb som handläggare och assistenter. Kommunkansliet i Karlskoga låg vid Centralplan, mitt i stan, i det så kallade bibliotekshuset, där socialkontoret, ungdomsstyrelsen och barnavårdsnämnden samsades med biblioteket. Maja Ekelöf städade hos dem allihop. Liksom hos Sparbanken som också låg i huset. Det var en öppen plats, som lämpade sig väl för folksamlingar och rörelse, och som gav en vidöppen utsikt över sjön Möckeln i söder. Utanför biografen fanns en anslagstavla där kulturevenemang och till salu-annonser häftades upp bredvid kallelser och upprop. Maja hade sin cykel parkerad intill, och vid den här tiden satt lappar fasthäftade runt stan som kallade till facklig kamp mot Svenska arbetsgivareföreningen. Avtalsrörelsen pågick som bäst. Andra anslag påminde om en demonstration för FNL, en sista insats innan industrisemestern skulle ta vid. Datumet var redan noga antecknat i Maja Ekelöfs almanacka. Hon ledde cykeln över Centralplan och hälsade på var och en av dem hon mötte, innan hon ställde sig på pedalen, hivade sig upp på sadeln och trampade iväg.

Jag har skurat nog många golv. Det skulle boken kunna heta. Det var sant. Och det var precis det Maja Ekelöf ville berätta. Hon kunde inte sluta testa titlar. Hon smakade på dem, förkastade dem, testade en ny. När hon kom hem välkomnades hon av ordförande Mao som blickade ned på henne från en affisch på en dörr i hallen. ”Man blir ödmjuk när man tänker på vad Mao uträttat för att få fram ett nytt tänkesätt hos människorna”, tänkte hon, och skyndade genom huset för att leta fram ett papper, vilket som helst, hon hittade en tom yta på ett blad i ett kollegieblock och skrev ner orden. Lappen rev hon ur och lade i en låda, tillsammans med de andra anteckningarna. I Kina pågick den så kallat proletära kulturrevolutionen, en kampanj för att göra det kinesiska folket mer kommunistiskt i sina tankar, bakom Kinas stängda gränser, fortfarande tillräckligt dimhöljt för att inspirera många människor i väst. Tankar kom och gick och hon skrev ner dem.

”Böcker… äger man tillträde till dem finns ingen ensamhet. Man är inte ensam även om man vore inspärrad i en cell, ty böckerna bär man med sig, man har dem inom sig fast de inte är med”, tänkte hon och såg till att skriva ned det också, på baksidan av ett kuvert.

Hon såg till att få upp Lars och jaga iväg honom till hans sommarjobb på Vägverket. Först därefter tog Maja sin kaffekopp, tände en cigarett, och bläddrade fram bokmärket i den bok hon för tillfället läste. Ottesen-Jensens självbiografiska ”Och livet skrev” gillade hon så mycket att hon dagdrömde om att göra sig en pärm och krypa in i den, vara inne i böckernas värld för alltid. Den skickade hon med sin dotter Britt till jobbet.

I Harry Martinsons ”Vägen ut” upplevde hon att ljuset strömmade upp ur boksidan. Just nu läste hon John Takmans bok ”Napalm”, om Vietnamkriget. Om det var vackert väder satte hon sig på förstubron med sin kaffekopp. Hon kände sig så nära dessa människor vars tankar hon delade, och ibland smärtade det henne att de inte visste hur mycket hon uppskattade det de skrivit. När hon läst en bok av Vilhelm Moberg tidigare under hösten så hade hon inte kunnat låta bli att skriva och tacka. Hon berättade för honom om sina fyra ledstjärnor i livet, fyra författare, ”och kärleken till dem varar så länge jag får ha mitt förstånd”. Och så räknade hon upp dem: Harry Martinson, Jan Fridegård, Ivar Lo- Johansson – och Vilhelm Moberg.

Och jag vet inte hur man skulle stå ut med jordelivet om man inte hade Era böcker att ta tröst ur. Gudskelov att Ni finns Ni författare, ty genom Era böcker får man känna att man är en människa med tankar, och inte bara en arbetsmaskin i detta effektiva välståndsland.

”Ni” skrev hon. ”Ni författare.” I brevet och i hennes andra skrifter framstår de som en alldeles särskild sort. Människor som förmår att ge liv åt världar och känslor med sina ord och tankar: ”Om jag ska prata för mig själv, så är det så att jag alltid hållit författare för några slags Heliga gestalter.”
När hon väl vågat skicka brev till en författare så blev det fler. Hon skickade till Jan Fridegård. Till Dagmar Edqvist. Dagmar Edqvist svarade med att skicka henne sin bok med dedikation.

En av hennes grannar lyckades låna en skrivmaskin av en bekant och senare under sommaren kunde Maja Ekelöf arbeta friare hemma. Här och var lade hon till saker. Förtydliganden så att även läsare som inte kände henne skulle förstå. Hon fortsatte att skriva på dagboken allt eftersom dagarna och veckorna gick. Först i slutet av juli 1969 satte hon punkt för sitt sista dagboksinlägg. På kvällen kom hennes väninna Lilian. De satt tillsammans i soffan, under porträtten av Karl Marx, Che Guevara och hennes föräldrar, och firade med TV:n på, trots att Maja hade sagt i flera veckor att hon inte skulle titta. Det var onödigt, och amerikanerna borde lägga pengarna på nyttigare saker. Samtidigt ansåg hon att det var bättre att de åkte rymdraket, än bombade Vietnam och förtryckte sina svarta medborgare. I slutändan segrade hennes nyfikenhet. Hela natten vakade Maja och Lilian framför den blinkande blå rutan, och när Neil Armstrong satte ned sin fot på månen så rös de samtidigt som miljontals andra människor på jorden.

Dagen därpå lade hon som avslutning till ett slagkraftigt citat av grundaren till den amerikanska Svarta panter-rörelsen, Eldridge Cleaver, vilken, som alltid, var redo att krossa USA. Hon skrev sitt namn och sin adress på en separat namnsedel, men mitt i allt drabbades hon av tvivel. Tvekade. Ibland blev hon full av skratt vid tanken på ”boken”. Allt kändes med ens så larvigt. Hennes ord så futtiga.

När äldsta sonen Stig och hans sambo Gun Andersson kom på besök i mitten av augusti gav hon dem därför hela bunten med maskinskrivna papper och förklarade vad hon gjort, hur hon tänkt, om slutdatum som var om bara någon dag. Hon hade förtroende för dem. Stig var tjugoåtta år och med honom och Gun kunde hon fastna i långa samtal om tillståndet på jorden eller sitta och sjunga folkvisor från olika delar av världen. Stig Ekelöf tog emot bunten och han och Gun satt hela natten igenom och läste.

”Vi uppmuntrade henne. Att vi inte avfärdade det är vi jättestolta över båda två, jag och Gun. Om det är någonting av alla saker jag har gjort i mitt liv som jag är nöjd med, så är just det i alla fall en bra grej som jag inte vill ha ändrad”, säger Stig Ekelöf, drygt femtio år senare, en solig aprildag 2020, där han sitter coronaisolerad i sin lägenhet i Herrhagen i Karlstad. Han känner fortfarande en rysning av obehag vid tanken på hur lätt det skulle ha kunnat gå på ett annat vis. ”Det är så mycket slump. Jag kunde ha varit trött. Jag kunde ha sagt att det där är ju ingen roman, och då är det nog så att hon hade litat på mig.”

Men det gjorde han inte. I stället sade han till sin mamma att det är ju värt ett Nobelpris faktiskt, det här.