Kärleken till Tove Janssons Muminvärld förenar dem

Barnläkaren Claude Marcus och författaren Ulrika Milles dejt tog sin början i en kärlek till Tove Jansson. Nu har radarparet en Mumin-podd tillsammans.

De hade först tänkt säga att de träffades i väntrummet hos ortopeden. De hade båda två opererat ett knä så förklaringen hade inte varit helt osannolik. Det hade dessutom känts lite coolare, medger författaren och litteraturkritikern Ulrika Milles, där hon sitter på sin veranda och blickar ut över fallfrukten som fullkomligt tagit över trädgården runt den vita villan. Men om sanningen ska fram så fann hon och barnläkaren och ­professorn Claude Marcus varandra på en dejtingsajt – och framför allt i den gemensamma kärleken till Muminvärlden.

I en hommage till Tove Jansson, vars böcker följt Ulrika Milles genom livet, valde hon att kalla sig för ”Tove” när hon skapade sin personliga profil i dejtingappen. Snart kom ett meddelande från Claude Marcus, som också han hade Muminfamiljens urmoder som sin husgud.

–Vi möttes helt i Tove Janssons böcker och i allt det viktiga som hon skriver fram, säger Ulrika Milles.

–Ytterst handlar hennes Muminböcker om integritet och gränser i mänskliga, eller mellanvarelseliga, ­relationer. Om hur man ska leva. Det finns ett visst mått av systemkritik hos Tove Jansson; kanske kan livet se ut på ett helt annat sätt?

Det som började som en sorts litterär blinddejt växte snart till ett intensivt och sprudlande samtal om allt från knytt och troll till idealiserade modersbilder och räddhågsna djurungar. Ett samtal som så småningom mickades upp hemma i Ulrikas vardagsrum och mynnade ut i en av årets absolut finaste litteraturpodcasts, Milles & Marcus Muminpodd.

–Vi kände inte varandra särskilt väl när vi började göra podcasten och så här i efterhand tror jag att det var bra. Personligen tycker jag att många poddar lider av att de är för pratiga och interna. Det gör att man kan känna sig lite utanför som lyssnare. Vi hade inte den där samstämmigheten i oss när vi började. Tvärtom tycker vi oftast olika och det gör våra samtal spännande, säger Ulrika Milles.

I poddserien som hade premiär i slutet av mars analyserar paret Muminvärlden utifrån specifika teman. Begär och reproduktion, borgerlighet och ­bohemeri, plikt och lättja, gemenskap och ensamhet är bara några av de ämnen som inledningsvis diskuterats. Ibland bjuder de in gäster. Hittills har en salig blandning av psykologer, filosofer, sociologer, författare och kritiker anslutit för tala om allt från vad Tove Jansson kan lära oss om känslor till hennes stundtals kylslagna barnsyn och den queera könsanarki som präglar Muminvärlden.

–Vi bestämde tidigt att vi ville ­fokusera på Tove Janssons filosofi kring relationer. Vänskap, kärlek, konflikthantering, rädsla och mod är områden där hon har en alldeles egen, spännande ansats som vi velat fördjupa oss i, säger Claude Marcus och tillägger:

–Det finns en fin grundton i Muminvärlden. En sorts aktiv snällhet och en varm, men samtidigt tydlig, ideologi som jag själv burit med mig genom livet och som jag försökt implementera såväl i mitt kliniska arbete som privat.

Inget kan rå på henne, vilket gör att hela utopin bara blir ännu starkare

Han sitter axel mot axel med Ulrika i en smal kökssoffa ute på den inglasade verandan. De dricker te ur Mumin­muggar medan de fyller i varandras meningar. För Ulrika Milles är Muminvärlden framför allt en utopi om moderlighet, säger hon. Muminmamman är konstanten, den fasta ­punkten som allting kretsar kring.

–Alla vill vara Muminmamman, även om få törs erkänna det. Hon är en utopi i sig själv med all sin närmast villkorslösa omsorg. Men i Sent i november, som är den sista boken i serien om Mumintrollen, ­detroniserar Tove Jansson den ­ideali­serade modersbilden på ett oerhört skickligt sätt.

Muminmamman får plötsligt nya konturer. Hon får samtidigt tillgång till mer skamliga känslor, som ilska, fortsätter Ulrika Milles.

–Före Sent i november är det ingen som talat om att Muminmamman varit arg. Hon har alltid sagt ”älskling”, gjort barkbåtar och gett hela familjen randiga karameller när de ska sova. Och så plötsligt blir hon verklig. Inget kan rå på henne, vilket gör att hela utopin bara blir ännu starkare. Ur detta nedtagande stiger en ny, fördjupad bild av den ­mellanvarelseliga omsorgen som är Tove Janssons budskap i grunden.

Detsamma gäller egentligen många varelser i Mumin­dalen, inflikar Claude Marcus. Han tar den på ytan så neurotiska Filifjonkan och de inledningsvis ganska bullriga hemulerna som exempel. 

–De är inga oföränderliga stereotyper som man lätt kan få intryck av vid en första läsning. I stället påverkas de av omgivningen och utvecklar nya sidor. Precis som det måste vara, både i livet och i stor litteratur, säger han.

Bakom Claude och Ulrika dignar den omkringliggande trädgården av fem olika sorters äpplen. Kulörta lyktor skymtar bakom de tunga grenarna och här och var i husets många vrår ligger tummade utgåvor av Tove Janssons böcker strösslade.

Tanken med podden är att lyfta fram litteraturen om Mumindalen. Den som i dag har en tendens att hamna i skymundan, medan de omtyckta figurerna lever sitt eget liv på allt från kakformar till resväskor. 

Mellan åren 1945 och 1970 skrev Tove Jansson nio kapitelböcker om Muminvärlden. Hon skapade även fem bilderböcker och tecknade serier ihop med sin bror Lars Jansson. Utöver det författade hon ytterligare tolv romaner och novellsamlingar. Fram träder ett rikt författarskap med många bottnar. Programvärdarna säger att de ännu bara skrapat på ytan i sitt gemensamma kunskapsprojekt. Ändå tycker de att de delvis kommit närmare böckernas kärna.

–I Tove Janssons värld finns en inbjudande melankoli. En förståelse för att man får vara lite ledsen, sorgsen och vilsen. Den sortens känslor är väldigt tillåtna, säger Claude Marcus.

Samma sorts känslomässiga vidsynthet finns även i krisskildringen Kometjakten som tillkom under andra världskrigets katastrofstämningar, men som senare omarbetades och gavs ut igen under namnet Kometen kommer (1968). En röd stjärna hotar allt liv i Muminvärlden och alla hanterar sin skräck efter sin egenart. Men Mumintrollet tänker mest på hur ”rädd jorden måste vara” och på hur ”förfärligt mycket han älskade allting”.  

–Om man ska ringa in Tove Janssons litterära testamente och uppmaning till eftervärlden så är det att man ska försöka leva sant, våga se, säger Ulrika Milles.

–Livet blir svårare, men samtidigt större och starkare. Det är hennes credo.

Ur Vi Läsers Finlandsnummer 2024.

Läs mer:

Teater Tapir: Nonsens, punk och en Augustpristagare som rymdkalkon

Vad kan Finland lära Sverige om lycka?