Johan Norberg: Har Bob Dylan en skruv lös?

Munspelsteknik som en läckande respirator. Falsksång som påminner om en parodi. Den nya filmen om Bob Dylan är här och Vi:s musikkrönikör Johan Norberg försöker förstå de Dylanmän som nu gått upp i stabsläge.

Nu är den här, A Complete Unknown, spelfilmen om Bob Dylan med Timothée Chalamet i huvudrollen, och ”Dylanmännen” går upp i stabsläge. Naturligtvis ska jag se den, även om jag inte tillhör de mest hängivna beundrarna. Jag är inte en Dylanman helt enkelt.

Under mina tidiga år som musiklyssnare var det tonerna som drabbade mig, aldrig texterna. En öppning blev Joni Mitchell med sin fina röst och intressanta melodier och när jag först efter tio års lyssnande tog in vad hon sjöng om, öppnades en ny dimension av skivorna. Låtar jag redan älskade blev plötsligt dubbelt så bra. När det gäller Bob Dylan finns ingen fin röst som lockar till lyssning, och inga intressanta melodier. Det är lite märkligt med tanke på vilka människor som omgav honom i New York i 1960-talets början. När han som bäst satt och tragglade sina fyra ackord exploderade avantgardet runtomkring honom inom alla konstformer: Jazzen, den moderna konstmusiken och bildkonsten. Överallt sprängde man gränser och tog helt nya, tvära girar i en tid som välkomnade experiment. Men Dylan chansade inte med en enda ton, musiken fanns bara där som en nödvändig duk att måla texten på.

Jag är för ung. Närmare bestämt fyra år för ung

När Beach Boys och Beatles tog ut svängarna med nya klanger och experimenterade med ny teknik stod Dylan kvar och knåpade med texterna, men inte musiken. Det är som Schikaneders tramsiga libretto till Mozarts Trollflöjten fast tvärtom. Dylans mest sensationella utveckling var bytet till elgitarr – till Dylanmännens stora besvikelse – men ackorden var detsamma.

Under många år hörde jag bara den gnälliga rösten och en munspelsteknik likt en läckande respirator, och när jag så småningom tog in texterna kunde jag bättre förstå hans storhet, men skivorna blev inte dubbelt så bra, som med Joni Mitchell.

Vid det här laget i min text kokar det i huvudet på Dylanmännen, deras idol är oberörbar på ett sätt som ingen annan artist, och det är svårt för mig att förstå, men jag är för ung. Närmare bestämt fyra år för ung. Det kan vara fem, eller tre och ett halvt också, men det finns definitivt en klar gräns mellan den generation som drabbades av Beatles och Dylan och vi som halkade in lite senare. Vi var för sena på Dylan-bollen och för tidiga för punken. Kanske var det just det mellanrummet som puttade in mig i jazzen.

Bob Dylans kärlek till jazz och beundran av Frank Sinatra ledde till en udda inspelning i hans diskografi: Shadows In The Night, med låtar ur Sinatras repertoar. Men det som countryartisten Willie Nelson rodde iland med kongenial finess, alltså ett jazzalbum, blir en grandios katastrof när Dylan försöker sig på samma sak. Först tror jag att det är någon som härmar Dylan, en festlig parodi men det är på fullaste allvar. Det går faktiskt inte att sjunga Sinatras repertoar hur falskt som helst, och utan tajming. (Ett gripande exempel på olycklig kärlek och man får tacka gudarna att Sinatra slapp höra eländet).

Här undrar jag om han, Dylan alltså, har en skruv lös, hur låter det här inuti hans huvud? Å andra sidan måste man ju älska en man som skickar in ett tacktal, tack för Nobelpriset – som han inte ens ville komma och hämta – där hälften av formuleringarna är kopierade ur en läxhjälps-sajt. Sånt är alltid roligt. Men just det är väl knappast med i filmen A Complete Unknown.

Att filmen är noggrant förberedd kan man läsa om i pressreleaser, bland annat att skådespelaren Timothée Chalamet övade i fem år med en munspelslärare för att få till Dylans ”sound”. Fem år. Låt den detaljen sjunka in. Den kan skapa stor glädje hos både Dylanmännen och de som är lite tveksamma, men på olika sätt.

Läs mer av Johan Norberg:

Johan Norberg: Därför lämnar jag Spotify

Jimmy Carter insåg musikens enande kraft