Jimmy Carter insåg musikens enande kraft

Jimmy Carter, USA:s tidigare president, är död. Han öppnade dörren för musiker till Vita Huset och insåg bättre än någon tidigare president vilken kraft som ryms i musik, skriver Johan Norberg.

Det är orättvist med otur, som för Jimmy Carter. Det var inte hans fel att ”Operation Eagle Claw”, försöket att frita den amerikanska gisslan i Iran 1980 blev ett sådant fiasko, men som USA:s president hade han det yttersta ansvaret. Den milde farmaren från Georgia trivdes aldrig i rollen som högste militäre befälhavare och livet efter Vita Huset ägnades också mer åt fredsprojekt, för vilket han tilldelades Nobels fredspris 2002. 

Det är inte alltid så kul att bli väldigt gammal men en fördel kan vara att man – i bästa fall – under sin livstid får uppleva den omvärdering av ens insats som i vanliga fall kommer med begravningstalen. Jimmy Carter blev väldigt gammal, och en av de saker som lyfts fram de senaste åren är hans betydelse för kultur, och i synnerhet musik, under sin tid som president. Han har kallats ”Rock’n’roll-presidenten” och i en tysk dokumentärfilm från 2020 med just den fåniga titeln berättar han själv om sin relation till musik och olika artister som betytt extra mycket för honom. 

Allman Brothers hälsade ofta på i residenset när han var guvernör i Georgia, och hjälpte till att samla in pengar och locka unga väljare inför presidentkampanjen. Som många amerikaner brukar göra, säger Jimmy Carter i dokumentären att Bob Dylan, Willie Nelson och andra artister ”blev mycket nära vänner”, och det får man väl ta med en nypa salt, utifrån våra svenska, lite stramare vänkriterier. Men det mesta bekräftas i intervjuer där exempelvis Dylan berättar hur smickrande det var att Carter kunde citera långa sjok ur hans repertoar. 

Under det svåra gisslandramat i Teheran kunde han ibland dra sig tillbaka för att lyssna på Willie Nelson, och be.

Helt sant är att han under hela sitt liv lyssnade oerhört mycket på jazz, rock och countrymusik, och att det påverkade hans liv, och tiden som president. Under det svåra gisslandramat i Teheran kunde han ibland dra sig tillbaka för att lyssna på Willie Nelson, och be. En fin kombination, och även om jag har svårt att se bönen som en aktiv handling för förändring, så skriver jag under på Willie, vars vänliga röst är en bra fond för en stund av eftertänksamhet.

”En sak som håller ihop Amerika är den musik vi älskar”, var något Jimmy Carter sa tidigt under sin karriär, och det stämmer väl i viss mån, även om den sammanhållningen kan slitas i stycken på nolltid. När Donald Trump skulle ha sin installationsfest som president ville knappt någon artist ställa upp, och det blev en sorglustig skara B-kändisar som: 3 Doors Down, Big & Rich, Jackie Evancho, och nej, många i USA hade inte heller hört talas om dem. I det läget fanns inte mycket som kunde förena, och det blev uppenbart att samtliga musiker av någon slags kvalitet och framgång har hjärtat till vänster. Obamas två presidentperioder innan hade inletts med framträdanden av Stevie Wonder, Beyoncé, Aretha Franklin, Yo-Yo Ma, James Taylor och andra superstjärnor. Skillnaden blev markant.

Men det finns artister som verkligen förenar och älskas av publik ur olika läger – countryartisten Dolly Parton kanske mer än någon annan. Eftersom hon konsekvent vägrar kalla sig feminist behåller hon också den stora del av sin publik som skulle provoceras av en sådan etikett, men gärna lyssnar på hennes texter som ofta helt utan omskrivningar berättar om kvinnors utsatthet. När en tittare ringde in till ett tv-program och frågade Parton om hon skulle beskriva sig som feminist svarade hon:

”Jag struntar i om du är svart, vit, hetero, homo, kvinna, man, vad som helst. Jag tycker att alla som har något att erbjuda ska få möjlighet att ge det och få betalt för det. Men nej, jag betraktar mig inte som feminist, inte i bemärkelsen som vissa människor gör, för jag … jag tycker att vi alla ska behandlas med respekt.”

Hon slingrar sig alltid ur frågan. I en nyss utkommen biografi om Parton – Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar – försöker journalisten och författaren Sara Smarsh formulera den sortens arbetarklassfeminism:

”Om Partons svårigheter och framgångar som en implicit snarare än en explicit feminist kan lära oss något, så är det att den mest autentiska kvinnliga makten inte alltid rättar sig efter den rådande politiken i en rörelse. Tar man besluten Parton fattade för trettio år sedan och jämför dem med några av sakerna som sades och skrevs av aktivister, akademiker och andra rörelsesanktionerade experter från den tiden, skulle jag drista mig till att säga att Partons feminism har åldrats precis lika väl och i vissa fall betydligt bättre.”

Även Bruce Springsteen har de flesta amerikaner tagit till sina hjärtan. Born in the USA spelas fortfarande i extremhögersammanhang och av Trump-sympatisörer som glatt skrålar med i refrängen men inte lyssnar på verserna. Att den skulle vara nationalistisk är ju ett totalt missförstånd, och som misstolkad text ligger den helt i nivå med Olle Adolphsons Nu har jag fått den jag vill ha, skilsmässovisan som ofta spelas på svenska bröllop.

Jag brukar i mina ljusare stunder tänka att den som gillar att lyssna på bra musik, som en sån som Jimmy Carter, inte kan vara en samvetslös skurk.

Är det bara en tillräckligt bra låt, som fångar upp en känsla alla kan dela, så är det inte så petnoga vad orden egentligen står för. Med åren bleknar ibland betydelsen en smula, och i Sverige kan idag de flesta samlas kring låtar som Livet är en fest och Waterloo, som en gång stod på varsin sida av en politisk skyttegrav. Historiskt finns det ett exempel på när musik förenade och till och med åstadkom ett eld upphör. Det var under första världskriget, västfronten, på julafton 1914. Uppgifterna varierar lite men att det var ett spontant eld upphör, som framkallades av sång, går igenom i alla historier. Graham Williams från Londons 5:e gevärsbrigad som hade vakttjänst vid Armentières vid franska gränsen beskrev hur soldaterna började sjunga, från varsin sida nergrävda i skyttegravar:

”Först sjöng tyskarna en av deras julsånger, och sedan sjöng vi en av våra, och när vi tog upp O Come, All Ye Faithful föll tyskarna omedelbart in och sjöng den latinska texten Adeste Fideles. Och jag tänkte, detta är ju helt enastående – två nationer som sjunger samma julsång mitt i ett krig”. Nästa morgon kom soldater upp ur sina skyttegravar, sa god jul och bytte cigaretter, mat och andra mindre gåvor. Nästa dag började man skjuta igen.

Jag brukar i mina ljusare stunder tänka att den som gillar att lyssna på bra musik, som en sån som Jimmy Carter, inte kan vara en samvetslös skurk. Men kanske är den dystra sanningen, och svaret på om musik kan förena; javisst kan den det, tills vi börjar skjuta igen.