”Jag skickades med barntransport till Sverige”

Hon stod vid fönstret och såg eldskenet från den brinnande synagogan – samtidigt krossades fönsterrutor på den judiska affären nere på gatan. Men innan kriget bröt ut sattes Else Wolgast på ett tåg till Sverige. Här berättar hon om ögonblicket som förändrade hennes liv.

”Det var mars 1939 när vi åkte från Berlin. Mamma och mormor stod på perrongen för att vinka av mig. De grät. Jag fattade ingenting, utan väntade mest på att tåget skulle åka. Jag bar en skotskrutig taftklänning, kappa och hatt och i ryggsäcken hade jag godis och apelsiner. När jag fick veta att jag skulle få åka till Sverige tyckte jag att det lät spännande, jag tänkte på isbjörnar. På perrongen fanns också sjuåriga Gerda. Föräldrarna bad mig se efter deras dotter. Jag hade nyss fyllt tretton år och Gerda blev som min lillasyster under en tid.

Tidigare bodde jag, min mamma och min fem år äldre bror i Ostpreussen, i en stad som hette Braunsberg. Pappa stack när jag bara var tre år. Mamma var judinna och kom från en fin familj, men hon var inte religiös alls. Jag var med mamma i synagogan endast vid jul. Jag förstod faktiskt inte att jag också var judinna, om judendomen lärde jag mig först i Sverige. Det fanns nästan inte några judiska barn i min skola heller. Vid den här tiden var det värre i Ostpreussen än i Berlin och många judar hade redan lämnat vår stad. Jag upplevde min barndom som ganska lycklig ändå. Att jag inte fick vara med i Hitlerjugend tyckte jag var jättetrist, jag såg det som scouterna. Mina klasskompisar var med och de hade så fina uniformer.

En kväll när jag var elva år kom en snäll polis upp till vår lägenhet och sa till mamma att vi inte skulle öppna dörren om någon ringde på. En lokal naziledare hade bestämt att Ostpreussen skulle göras judefritt. Den natten stod jag vid fönstret och såg eldskenet från den brinnande synagogan. Jag var jätterädd – ändå förstod jag inte varför. Som barn hade man ingen uppfattning om vad det var frågan om. Jag såg också hur de slog sönder fönsterrutorna på en judisk affär på andra sidan gatan. Efter det bestämde mamma att vi skulle flytta till Berlin. Det var förfärligt sorgligt, mamma sålde allt och vi hade inget hem längre. Folk kom och köpte våra möbler och saker. En skolkamrat som jag inte var speciellt glad i drog i väg med en broderad kudde jag tyckte så mycket om. Det var en märklig upplevelse.

I Berlin arbetade mamma som hembiträde i en judisk familj. Jag fick bo i en kristen familj mot att mamma betalade för mat och husrum. Det var den familjen som berättade för mamma att det gick barntransporter till Sverige. Jag minns när jag, Gerda och ett par andra flickor klev av tåget i Kungsbacka. Där stod en dam i långklänning och tog emot oss. Hon var chef på barnhemmet där vi skulle bo och vi åkte taxi från tågstationen. Det var så spännande! Ungefär ett halvår senare, precis innan andra världskriget bröt ut, kom mamma. Hon hade fått jobb som hembiträde hos en ungkarl i Göteborg. Innan dess hade även min bror kommit till Sverige. Han fick bo på en bondgård och hade det jättebra. Efter ett och ett halvt år på barnhemmet, jag har många roliga minnen därifrån och fick massor av kompisar, flyttade jag till mamma som då skaffat sig en egen lägenhet. 

Dagen då kriget äntligen tog slut var jag i stan. Folk hurrade, tjoade och kastade serpentiner. Men det var aldrig tal om att åka tillbaka till Tyskland för vare sig mamma, min bror eller mig. Jag hade fått ett stipendium då och studerade sömnad. Det var mamma som sa till mig att ”lär dig sy – du klarar alltid livhanken om du kan sy”. Mamma var klok, jag fick mycket nytta av det.

I Tyskland hade vi ingen familj längre. Mormor och mammas bröder dog i koncentrationsläger, jag tror att mormor svalt ihjäl. I lägret där hon var använde de inte gas. En gång har jag varit tillbaka i Braunsberg, som numera tillhör Polen. Men det var en besvikelse, vårt hus var borta. Av det jag mindes fanns inte mycket kvar.

Jag är glad att jag kom till Sverige. Hade jag blivit kvar i Tyskland hade det förmodligen inneburit koncentrationsläger – och döden. Men egentligen var det en slump att jag hamnade här. Det gick barntransporter även till England. Hade jag kommit dit hade jag kanske lärt mig engelska ordentligt, men i Sverige träffade jag min underbara man. Honom hade jag inte träffat i England. Jag var 22 år när jag gifte mig med Per, en duktig musiker. Tre år efter bröllopet fick vi vår son Stefan och två år senare kom tvillingarna Ulf och Claes. Jag har slitit och jobbat – alltid varit pigg på att hitta jobb – men jag har haft ett underbart liv.”

Berättat för Lina Norman.

Läs mer:

Med Hitler i hyllan – konsten att sälja Sveriges värsta boksamling

Joanna Rubin Dranger: ”Det var ingen bok om Förintelsen när jag började”