Helga Gregorius gör åter entré – tvåfaldigt!

Hjalmar Söderbergs Doktor Glas från 1905 har inspirerat flera nya verk, inom film som litteratur. Nu kommer två romaner om pastorns fru Helga Gregorius. Både Åsa Nilsonne och Bengt Ohlsson erbjuder välskrivna infallsvinklar på Söderbergs klassiker – på helt olika sätt.

Fru Gregorius
Författare: Åsa Nilsonne
Förlag: Natur & Kultur

Helga
Författare: Bengt Ohlsson
Förlag: Albert Bonniers

Torsdagen den 1 maj 1851 invigdes den allra första världsutställningen i Londons Hyde Park: The Great Exhibition. 14 000 utställare fanns representerade och närmare 6 miljoner besökare skulle de följande månaderna köpa biljett. Mest hänförande var emellertid själva lokalen, det så kallade Kristallpalatset. En över 500 meter lång och nästan 40 meter hög byggnad av glas och gjutjärn – ett aldrig tidigare skådat ingenjörskonstverk.

Kristallpalatset blev omgående en symbol för språnget in i en ny modern tid – av europeisk världsdominans, av global kapitalism och varukonsumtion. Inte minst i Ryssland (något så paradoxalt som ett imperium plågat av mindervärdeskomplex) blev Kristallpalatset en trop i kampen mellan de unga västtillvända, förnuftsdyrkande reformivrarna och de religiöst färgade, konservativa traditionalisterna. En kamp som snart gestaltades i en rad romaner, exempelvis Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, där den unge Raskolnikov begår ett mord för att göra världen bättre.

Brott och straff kom att inspirera Hjalmar Söderberg till Doktor Glas (1905) – doktorns namn kan förstås ses som en solkatt som blänker till från Kristallpalatset. I den tar huvudpersonen (läkare = förnuft) livet av pastor Gregorius (präst = traditioner) av liknande skäl som Raskolnikov (en grumlig kombination av egenintresse och idealism). Doktor Glas är en ovedersäglig svensk klassiker, trots dess rätt gymnasiala teman – religionskritik, tillspetsad utilitarism, självupptagen livsleda och så vidare. Det som gör att romanen fortsätter att fascinera är Söderbergs egenartade genomskinliga stil och att boken lämnar så mycket gåtfullt oavslutat.

Men Helga då? I de nya romanerna ges hon tyngd

Den inbjuder också till vidarediktning och följaktligen har det skrivits en handfull romaner som utgår från Doktor Glas. Framför allt är det pastor Gregorius unga hustru Helga som har inspirerat. Och nu utkommer två nya titlar med henne som huvudperson: Åsa Nilsonnes Fru Gregorius och Bengt Ohlssons Helga.

En av Doktor Glas förtjänster är att den förleder läsaren att sympatisera med huvudpersonen, ett sällskap som blir alltmer oangenämt. Såväl Nilsonne som Ohlsson väljer att frigöra sig från Glas manipulativa omfamning (Ohlsson gjorde det redan för 20 år sedan i sin Augustprisade Gregorius). Nilsonne gör doktorn till en liten lättlurad dysterkvist, Ohlsson gestaltar honom som ett slags morfinmissbrukande incel. Även den av Glas beundrade Klas Recke – Helga Gregorius älskare – rycks ned på jorden. Nilsonne beskriver honom som så fåfäng och självkär att han är en usel älskare, medan Ohlsson tecknar en bilhandlartyp på dekis.

Men Helga då? Söderberg skrev henne vacker men lättviktig. I de nya romanerna ges hon tyngd, om än på olika vis.

Nilsonnes roman utspelar sig under samma kvalmiga sommarveckor som Doktor Glas. Hennes Helga är en ung kvinna med agens; glad och livsbejakande. Framför allt älskar hon sin pastor djupt (här en rätt endimensionell idealman). Helgas högsta önskan är att ge honom ett barn. När havandeskapet uteblir, trots famntag och huskurer, följer hon sin livskloka fasters råd och söker i hemlighet en aningslös donator (Klas Recke). Även doktor Glas blir en ovetande bricka i hennes spel.

I Ohlssons roman möter vi Helga tre decennier efter händelserna i Söderbergs bok. Hon är då lyckligt omgift, medelålders med tre vuxna barn. Det äldsta, Signe, är resultatet av affären med Klas Recke. För att skydda såväl sig själv som dottern har Helga alltid hävdat att fadern är den hastigt avlidne pastorn. Men så dyker doktor Glas okända dagbok upp hos en sjangserad antikvitetshandlare och Helgas förflutna hinner ikapp henne.

I båda romanerna är sanning och lögn ett centralt tema. I Nilsonnes bok leder Helgas osanning oavsiktligt till makens död. I Ohlssons bok är förhållandet mer sammansatt, men även där kan sägas att man får skörda vad man en gång sått.

Doktor Glas är en dagboksroman och båda efterföljarna använder samma berättarperspektiv. Nilsonne har också lagt sig stilistiskt nära inspirationskällan, vilket med något undantag fungerar. Hennes Fru Gregorius är, liksom förebilden, en tunn volym. Den saknar dock den gåtfulla ambivalens som har gjort Doktor Glas odödlig – hos Nilsonne får frågorna svar, trådarna knyts ihop.

Ohlssons Helga förhåller sig mer subtilt till Söderberg. Här anas bekymren med tjänstefolk från Söderbergs novell Främlingarna, Helga delar Glas uppdelning av människor i fula och vackra, hon är liksom Glas ensam och självömkande – hon överväger till och med mord i Glas anda. Även hon eftersträvar att vara modern – ännu en reflex från Kristallpalatset. Men Ohlssons roman behöver egentligen inte luta sig mot Doktor Glas. Den står i alla avseenden på egna ben. Porträttet av Helga är psykologiskt komplext och Ohlsson är en skicklig författare, som vet hur han ska behålla läsarens uppmärksamhet. Ibland drivs läsningen framåt som en thriller, emellanåt av ett lyhört fångat replikskifte.

En roman är ofrånkomligen en spegling av sin tid. Nilsonnes Helga kliver fram som en lätt anakronistisk feministisk förebild, Ohlsson låter några av vår tids mest brännande politiska frågor eka i sin Helga. Men var och en som har läst Doktor Glas med behållning, kommer sannolikt uppskatta de här två välskrivna infallsvinklarna på Söderbergs klassiker.

Ur Tidningen Vi #7 2024.

Läs mer:

Hjalmar Söderbergs romanfigur lever vidare – i två nya böcker

Yan Lianke: ”Om jag är modersbunden?”