Yan Lianke: "Om jag är modersbunden?"

Yan Lianke är en av Kinas främsta nu levande författare. När han gästar vår divan får den första frågan honom att börja gråta.

”Om jag är en modersbunden person? Jag… (vänder sig bort, håller ena handen för ögonen) … min mor gick nyligen bort… Jag måste be att få avböja att svara på det… Hon… (samlar sig) var analfabet och kände inte till något om feminism och sådant, men hon levde med en särskild värdighet. När jag fick mitt första arvode för en novell jag lyckades sälja köpte jag en tv till henne. Hon sade då att jag måste fortsätta att skriva, eftersom det tydligen var ett bättre jobb än att slita på åkrarna.

Min äldsta syster var sjuklig när jag var liten. Hon hade en massa böcker vid sin säng, för att fördriva tiden. Vi var väldigt fattiga och vår mor ville inte att hon skulle slösa på fotogen. Min syster tände ­lampan i smyg på kvällen och jag blev nyfiken på vad det var som var så viktigt för henne. Det var så jag först kom i kontakt med böcker.

Min andra äldre syster och jag skulle sedan börja på gymnasiet samma år, men det fanns bara pengar för att låta ett barn läsa vidare. Hon hade bättre betyg än jag, men avstod sin plats för mig.

Min mor och mina systrar har därför haft en verkligt avgörande betydelse för mitt författarskap.

För drygt tio år sedan skrev jag en bok om mina manliga släktingar, Tre bröder, som också handlade om min barndom. Boken blev en storsäljare och flera förlag uppmanade mig att skriva en uppföljare, om kvinnorna i min släkt. Men det tog ett decennium innan jag förstod hur jag skulle skriva den boken. Det var först när jag insåg att jag inte kunde utgå från dem som kvinnor, utan att jag måste skriva om dem som människor.  Om man pratar om jämställdhet och feminism är det många som inte förstår, men alla vet vad det är att vara människa.

Boken, som fick titeln Kvinnorna, sålde mycket bra första halvåret. Sedan meddelade förlaget att det inte skulle bli något nytryck. Under ett års tid har den inte funnits på marknaden medan jag har försökt hitta ett nytt förlag. Det krävdes dock att jag gjorde många ändringar i manuset och när den väl kom ut igen hade samtalet om feminism mattats av. Den svenska versionen är i alla fall ursprungsversionen.

Tidigare brukade jag skicka mina manus till förlag på fastlandet, men de senaste åren har det varit svårt att få ut någonting alls där, så jag skickar dem direkt till Taiwan eller Hongkong. 

Jag ser mig inte som en kontroversiell eller regimkritisk ­författare. Jag är bara intresserad av bra ­litteratur. I en idealvärld skulle jag skriva för att mina landsmän ska kunna läsa, men det kommer antagligen inte att ske under min livstid. Därför är jag så tacksam för översättningarna. Genom dem har jag som författare fått en livlina.”

Berättat för Peter Fröberg Idling.

Ur Vi Läser #4 2024.

Läs mer:

Därför väcker Lena Andersson raseri

Heavy metal i bokform – drakar, svärd och fackföreningar