Heavy metal i bokform – drakar, svärd och fackföreningar

Heavy metal-genren har alltid hämtat inspiration från ­böckernas värld. Men nu har musikerna även börjat skriva egna romaner. Hur kommer det sig?

Heavy metal har en lång och djupgående kärleksrelation med litteraturhistorien. Redan det första hårdrocksbandet, brittiska Black Sabbath, plockade ­inspiration från ockulta författare som Aleister Crowley och H.P. Lovecraft. Många är de band som tagit både namn och tematik från Tolkiens dunkla världar eller olika mytologiska sagor. Men sällan har förhållandet varit det motsatta, att band skapar litteratur av sina låtar. 

Förrän nu. 

På ytan är dödsmetallbandet Horndal och heavy metalpionjärerna Heavy Load ungefär så olika två rockband kan bli vad gäller textteman och musikstil. Det gäller även de två debutromanerna som ligger på salongsbordet i Åkersberga hemma hos Ragne Wahlquist, sångare och gitarrist i Heavy Load. Å ena sidan hans Wahlgaard Saga, första boken i ett vikingaepos i flera delar. Å andra sidan Head Hammer Man – Horndals bortglömde hjälte, Henrik Levahns historiska roman om fackföreningsmannen Alrik Andersson som svartlistades och tvingades i landsflykt efter storstrejken 1909. 

–När jag snubblade på honom kröp jag omkring i olika arkiv i ett år och samlade enorma mängder material. Men historien fick ju inte plats i tio låtar. Så jag blev tvungen att fortsätta skriva, säger Henrik Levahn, sångare och gitarrist i Horndal, bandet som uteslutande gör låtar om Horndal, den lilla nedlagda bruksorten i södra Dalarna som Henrik och hans bror och bandkollega Pontus Levahn är uppvuxna i. Förra skivan Lake Drinker handlade till exempel om att Google planerade att bygga stora serverhallar i området och ville använda vattnet i sjön Rossen för att kyla dem.

Glesbygdsproblematik är inte ett särskilt vanligt tema inom metal. Desto vanligare är det att bygga upp mäktiga fantasy­världar med krigare, monster eller, som i Heavy Loads fall, vikingar. 

–Drama är en ambition med allt jag gör. Att man som lyssnare och läsare får kliva in i en värld, föras in en miljö med olika ­känslor. Inte bara ett statiskt tillstånd, som jag upplever att popmusik ofta är, säger Ragne Wahlquist.

Få andra populärkulturella musikgenrer lämpar sig så väl för berättande som hårdrocken. Musiken är kraftfull och dramatisk, låtarna ofta långa med plats för vändningar och mycket text. Många band gör temaskivor och har återkommande karaktärer. 

Men när man är van vid att skriva i ett kort format, hur är det då att plötsligt skriva långt?

–Att skriva låttexter påminner om poesi, varje ord måste laddas med ­mening. Jag kan tycka om den ­begränsningen, säger Henrik Levahn. 

Ragne nickar. 

–Låttexten anpassas till musikens rytmik och struktur, på det sättet är man bunden. Å andra sidan kan man göra knasiga språkliga saker så det är också friare på sitt sätt, säger han.

–Självklart blev jag ju för kär i Alrik och kunde inte sluta skriva, säger Henrik. En snäll förläggarvän strök till slut ner boken till hälften, det var väldigt skönt. 

Musikens förmåga att skapa stämningar går helt förlorad

Båda bollade sina manus med lektörer och kontakter i förlagsbranschen. Ragne fick också hjälp av en lokal bokcirkel som tog sig an hans utkast och petade i allt från felstavningar till sexscener. Att skriva utan musik kräver mer av texten, något som de båda fick hantera på olika sätt.

–Musikens förmåga att skapa ­stämningar och känslor går helt förlorad, allt ska uttryckas genom texten i stället, säger Ragne. Då får man försöka jobba fram den musikaliteten genom meningsbyggnader, ordval och tempo. 

Inspiration har de båda plockat från litteraturvärlden. Ragne Wahlquist läser gärna Joseph Conrad och framhåller spänningslegendaren Dean R. Koontz serie om FBI-agenten Jane Hawk. ­Henrik Levahn uppskattar Jan Guillous sätt att kombinera spänning med folkbildning i romanserien Det stora århundradet. 

–Jag är gammal svensklärare och vill gärna upplysa, men man vill ju inte att det ska bli en SO-lektion av det hela, säger Henrik Levahn. 

Två delar av Wahlgaard Saga har släppts som del av skivboxar, men finns också separat via skivbolag. I höst ges de två delarna ut som en volym på Olssons förlag. Head Hammer Man är egen­utgiven, med ett generöst stöd av IF Metall, som Levahn haft mycket kontakt med under arbetet. 

–Vi älskar ju gubbarna på Metall. Jag ska åka till avdelning 13 och prata på deras årsmöte nästa vecka. Vi har ­erbjudit oss att åka och spela skivan för strejk­vakterna som står utanför Tesla, men det var lite känsligt, haha.

Utifrån sett är Heavy Load och Horndal alltså väldigt olika band och frontmännen har skrivit två helt olika romaner. Men när de beskriver sina böcker syns tydliga likheter i grundstråken. Båda skriver om uppväxtområden, Wahlgaard Saga utspelar sig på gammal vikingamark i Hågadalen där Ragne och hans bror Styrbjörn lekt som barn. Och framför allt, en frustration över samhällsutvecklingen. 

–Min bok handlar mycket om vad vi gör mot varandra med dessa krig och hur vi missbrukar vår planet, säger Ragne. Det var inte bara vikingarna som drack och slogs, även om boken handlar en hel del om det också. 

Henrik Levahn instämmer. 

–Individualismen trasar sönder oss. Jag kan längta tillbaka till den solidaritet som fanns för hundra år sedan. Heavy Load och Horndal – man tänker att ni är drakar och svärd, och att vi är fackförenings­rörelsen. Men ­egentligen vill vi samma sak. 

Ur Vi Läser nr 3, 2024

Läs mer:

Mattias Alkberg: Punk och förbannad dikt

Southern gothic: No country för kräsmagade

Popstjärnan Rebecka Törnqvist som inte försvann