”Hårda bud att växa upp i ett samhälle som luktar fis”

Tomas Fläckman fick redan som liten försvara det pappersbruk som visserligen födde hela bygden, men som också spred en otäck odör.

I vår sommarserie tar Vi:s skribenter dig med till landskapen där vi växte upp – eller tillbringar somrarna nu.

”Det luktar pengar”.

Det var vår älskade lärare Kerstin Olsson som lärde oss att vi skulle säga så. Hon ville väl ge oss barn lite stolthet och ryggrad, vilket var snällt av henne, inte minst med tanke på att hon inte kom från trakten utan var inflyttad. Från Närke, har jag för mig.

Saken är den att jag växte upp i Iggesund i Hälsingland, ett samhälle där det luktade fis. Det var den stora pappersfabriken – bygdens hjärta – som spred en obehaglig stank över nejden. Inte alltid, konstigt nog, men tillräckligt ofta för att lukten skulle bli ortens signum.

”Är det där det luktar fis?” sa utsocknes när man berättade varifrån man kom. Det är en ganska svår sak att hantera när man är ung och håller på att hitta sin plats i världen.

På den tiden gick E4 genom Iggesund och tusentals bilar körde genom samhället varje dag. De som hade gjort resan tidigare höll för näsan under den minut det tar att passera, de som inte var förberedda såg sig förvånat omkring, fick syn på fabriken och drog sedan slutsatsen Iggesund=blä.

Men nu hade vår älskade lärare Kerstin Olsson från Närke lärt oss att ge svar på tal:

”Nä, det luktar inte fis, det luktar pengar.”

Bruket gick nämligen bra. Det var alltid något.

Det där med lukten gjorde att vi som bodde i Iggesund svetsades samman, som mot en yttre fiende. ”Bruksare” sa vi om oss själva, folk utifrån kunde i eldfängda situationer kalla oss för ”cellulosa-indianer”, ett fullkomligt obegripligt skällsord vars ursprung jag inte kunnat spåra.

Ett främmande land tyckte att vår slagghög var värdefull

I vuxen ålder har jag åtskilliga gånger stött på människor som kommit från andra brukssamhällen där det luktade mök. Och alla kan berätta samma historia – om hur de vuxna sa till barnen att de skulle säga att det luktar pengar. Det är den magiska formulering som lade grunden för den svenska industriella framryckningen – och därmed rekordåren.

Vi barn fick alltså veta att vår fabrik var av godo, odören till trots. Men det fanns även annat att vara stolt över. När man åker in i Iggesund möts man av en välkommenskylt med en bild på något som ser ut som en av de egyptiska pyramiderna. Det är ”slagghögen”, det mest utmärkande inslaget i vår skyline. Som namnet antyder är det en hög med slaggsten, ett minne från den tid då det fanns ett järnbruk i Iggesund. Från slagghögens topp, 63 meter ö h, ser man ut över den vackra skärgården åt ena hållet och in i de djupa Forsaskogarna åt det andra. Men det var inte det som gjorde oss stolta, det var i stället det envisa rykte som gjorde gällande att nazisterna under kriget ville köpa hela högen. De gamla anrikningsmetoderna var inte särskilt effektiva så det fanns nog mängder av järn kvar i slaggen, resonerade tyskarna, som ju var i desperat behov av metall till sitt brutala krigsmaskineri.

Redan som barn visste vi naturligtvis att nazisterna var avskyvärda skurkar, men vi kände ändå att det var en fjäder i hatten för vårt Iggesund att ett främmande land tyckte att vår slagghög var värdefull.

Jag kommer alltså från industri-Hälsingland, som ligger längs kusten. Det är något helt annat än det ljuva Lillbabs-Hälsingland som är beläget i inlandet, i mitten av landskapet. Det är dit ”alla” kulturpersonligheter flyttar nuförtiden, och det är den delen som besjungs av artister som Tomas Andersson Wij och Per Persson. Det är också där Hälsingegårdarna finns, de som numera är världsarv. Västerut från Lillbabs-Hälsingland har vi stora vildmarken, med finnskogarna och småorter som Los, Kårböle och Enskogen, trakter lika mörka och mytiska som Louisianas träskmarker eller Kongos inre.

Jag tänker på hur vi yvdes över bruket och slagghögen; det är underligt att barn är så fruktansvärt lokalpatriotiska. Kanske finns det någon evolutionär fördel med att vara det? Det kunde Lasse Berg eller Yuval Noah Harari gott gräva i och skriva en bok om.

Iggesund var en fin och trygg plats att växa upp i – fram till puberteten, ungefär. Då började det kännas trångt, och i likhet med många av mina kamrater flyttade jag direkt efter studenten. Det är 47 år sedan nu. Det märkliga är dock att stoltheten över hembygden finns kvar, trots att jag inte har rätt att ta åt mig av något jag inte längre är en del av.

Men jag är till exempel oproportionerligt mallig över att Py Bäckman kommer från Iggesund, och när jag fick höra att hennes låt Stad i ljus hamnat i psalmboken (det är sant!) höll bröstkorgen på att sprängas av lidelsefull patriotism. Jag är också mycket nöjd över att Suzanne Reuters morsa bodde i samhället – på samma gata som mina föräldrar!!! – och att det en gång fanns ett halvkänt band som hette Iggesundsgänget.

Men ryktet om lukten satt länge i, och stoltheten har alltid varit uppblandad med en dos underdogmentalitet. Den försvann dock helt när jag fick veta att kartongerna som Iphone levereras i görs på bruket i Iggesund. Det amerikanska superförtaget Apple (”Fruktbolaget” på lokal Iggesundsslang) har alltså valt min ort för att tillverka emballagen till sina världsberömda produkter. Och när Apples vd Tim Cook – näringslivets motsvarighet till påve Franciskus – var på kort Sverigebesök för några år sedan gjorde han ett arbetsplatsbesök. Gissa vart han åkte! Det är större än om Bruce Springsteen skulle göra en gratisspelning på Iggesunds Folkets hus. För med tanke på hur de smarta telefonerna i grunden har förändrat våra liv – på gott och ont – är lite dålig lukt bara som en fis i rymden.

Fotnot:

Tomas Fläckman bodde i Iggesund fram till 18 års ålder. Hans mor bor kvar där och han besöker regelbundet samhället. Han följer ortens fotbollslag IIK på Facebook.

Favoritplatser i Hälsingland: Gammelsträng, Strömbacka, Hölick.

Läs mer av Tomas Fläckman:

Imperiet: ”Vi hade rykte om oss att vara diviga”

Historien om Klarnas framgång – och konsumentens skuldsättning