Imperiet: "Vi hade rykte om oss att vara diviga"

Imperiet var 80-talets största svenska rockband. De peakade motvilligt med en långkörare på Svensktoppen, och sedan föll allt isär. I nya dokumentären Ett hjärta är alltid rött får vi hela historien.

Filmregissören Anders ”Balsam” Hellström, 57, är uppvuxen i Stockholmsförorten Högdalen som är granne med Rågsved, den svenska punkrörelsens epicentrum.

– Jag var nog bara 12-13 år när jag såg Ebba Grön första gången i Rågsved, minns han.

Ebba Grön var den svenska punkens klarast lysande komet. Men i likhet med punken i sig var bandet dömt att bli kortlivat. Få orkar vara så där råförbannade år efter år, och musikerna vill ju gärna gå vidare och utvecklas, vilket punkens stränga reglemente förbjuder.

Redan under den tid som Ebba Grön existerade bildade bandets frontfigur, Joakim Thåström, Rymdimperiet, ett sidoprojekt som kunde härbärgera de musikaliska idéer som inte passade i den trånga Ebba-kostymen. Så småningom kortades namnet ned till Imperiet och efter en lång rad medlemsbyten utkristalliserades den kvartett som skulle komma att utgöra 80-talets största svenska rockband: Thåström, sång och gitarr; Christan Falk, bas (avliden 2014), Per Hägglund, klaviaturer och saxofon samt Fred Asp, trummor.

Nu har historien om Imperiet blivit dokumentärfilm i långfilmsformat, Ett hjärta är alltid rött, regisserad av Balsam Hellström.Fotnot: StängEtt hjärta är alltid rött har premiär 19 januari och visas på biografer i hela Sverige. Så småningom kommer filmen även att sändas i SVT.

– Först var jag lagom entusiastisk över att göra en film om Imperiet, men ju mer jag började tänka på den tidsepok de verkade i, desto mer intressant blev det, säger Balsam och fortsätter:

– 1980-talet var ju en brytningstid på många sätt. Det var då det klassiska svenska folkhemmet började monteras ned. I början av decenniet talades det om löntagarfonder, i slutet hade vi hamnat någon helt annanstans. Och inom musikbranschen pågick det ett teknikskifte. Syntar och trummaskiner blev allt vanligare vilket påverkade musiken i hög grad. 80-talet fungerar som en ram för hela filmen.

Filmen är en kronologisk berättelse som sträcker sig från Ebba Gröns splittring till Imperiets sammanbrott. Arkivmaterial – en hel del ses här för första gången – blandas med nygjorda intervjuer med bandet och de närmast inblandade.

Balsam och hans team har jobbat med filmen i fyra år.

– Det har varit en massa grävande i olika arkiv. Framför allt var det svårt att få fram rörliga bilder från bandets konserter i Mexiko och Nicaragua.

Imperiet var ett band som tog tydlig ställning från ett (tämligen odefinierat) vänsterhåll. Solidaritet med förtryckta folk var ett ledord. Även det var, enligt Balsam, något som definierade tiden.

– Sverige hade en stark röst i världen, och det smittade av sig på pop- och rockbranschen, säger han. Det var närmast en självklarhet för artister att engagera sig i politiska frågor på ett sätt som du inte ser i dag.

Vi kommer in på den stora ANC-galan 1985 då Imperiet och Sveriges övriga artistelit – inte bara de som var uttalat vänster – medverkade i en stödgala mot apartheid och för den sydafrikanska befrielserörelsen ANC. Tolv miljoner kronor samlades in, 32 miljoner i dagens penningvärde.

– ANC var då terroriststämplade av den svenska högern, påminner Balsam.

Imperiets engagemang ledde till att bandet fick turnera i Mexiko, Kuba och Nicaragua. En omvälvande upplevelse, säger bandet i dag, även om allt inte var exakt som man trodde.

– Vi var nog alla Kubaromantiker när vi åkte dit, men vi var definitivt inte det när vi åkte därifrån, som det uttrycks i filmen.

Nicaragua var en annan sak. Balsam har lyckats spåra några av de nicaraguaner som bevistade Imperiets konserter 1986, och samtliga vittnar i dag om hur betydelsefullt det var att känna stödet från rockstjärnor som kom från andra sidan jordklotet. Den unga demokratin landet var ju hårt trängt av grannen USA.

Musiken då? Imperiet lyckades genom en rad banbrytande skivor och högoktaniga liveframträdanden klättra mot toppen med en farlig hastighet. Några av bandets mest kända låtar är Du ska va president, CC Cowboys och Var e vargen. Men de var tre covers som gjorde att Imperiet blev kända för en riktigt bred allmänhet: Mikael Wiehes Fred, Evert Taubes Balladen om briggen Blue Bird från Hull och Bellmans Märk hur vår skugga. Den sistnämnda låg på svensktoppen i 19 veckor. Thåström ryser vid minnet:

– Jag är upprörd över att den var med där. I såna sammanhang vill man ju inte vara med som gammal punkare, säger han i dag.

En av filmens stora förtjänster är att se hur glad och avslappnad Joakim Thåström är i de nyinspelade intervjupassagerna. Thåström har genom hela sin karriär varit medieskygg, och de få gånger han ställer upp uppträder han ofta buttert och fåordigt. Sannolikt har han känt sig trygg framför Balsam Hellström kamera.

– Jag har ju jobbat med honom många gånger, första gången 1997, säger Balsam.

Även om Thåström var den figur som mycket kretsade kring – han var sångare-frontfigur och skrev det mesta av låtarna – var Imperiet ett band av ett slag som knappast tillverkas längre. Om man ser sig omkring i dagens pop&rock-bransch hittar man idel soloartister.

I likhet med en av sina förebilder, brittiska The Clash, såg man bandet som ett allkonstverk. Det innebar att medlemmarna i Imperiet även var ytterst stilmedvetna

– Om man var ute på lokal och Imperiet kom dit var det som att allt syre försvann. De var nästa för coola, säger Balsam.

Som hos många band som utsätts för starkt yttre tryck (en ofrånkomlig konsekvens av framgång) utvecklade Imperiet en jargong som inte gick hem hos alla. Framför allt skavde relationen till media.

– Jag vet att vi hade rykte om oss att vara stöddiga och diviga, säger Thåström i filmen.

– Det här fick till resultat att journalisterna villa sätta dit bandet på olika sätt, säger Balsam.

I hans film finns några gamla intervjuklipp som kräver skämskudde för att man ska ta sig igenom dem.

Så gick det som det brukar gå, som man kan säga om man vill vara cynisk. Imperiet skulle lanseras internationellt, flashiga amerikanska producenter kallades in, den mellanmänskliga balansen i bandet började krackelera, gnistan gick förlorad.

Det vilar en lite moloken stämning över de nyinspelade intervjuerna. Visst är Imperiet stolta över vad de åstadkom, men de medger att de höll på för länge. Saker sades och gjordes som inte borde ha sagts och gjorts – och så var det ekonomin.

Filmen går inte in på detaljer, men konstaterar att massor av pengar flöt in, men att massor av pengar också försvann. Vart de tog vägen är oklart. Bandmedlemmarna blev i alla fall inte särskilt rika på sin musik. – Vi blev blåsta, helt enkelt, konstaterar Thåström, med det relativa lättsinne som 40 års perspektiv skänker.

Läs mer:

Markus Krunegård: ”Jag körde över mig själv”

Kjell Andersson är mer tackad än Jesus