Här ligger en hund begraven. Till en kostnad av 14 000 kronor

Nyligen lanserades en begravningsbyrå för djur, den svenska zoobranschen omsätter 5,5 miljarder och välklippta hundar rullas runt i barnvagn. Är det ett uttryck för vansinne – eller vågar vi bara erkänna våra emotionella band till husdjuren?

Vi nedlägger Lars i hans grav. Han har haft ett ganska kort och tidvis olyckligt liv. Hans jämnårige bror, den bufflige Björn, har nog norpat åt sig av hans mat, fast vi på ängsliga föräldrars vis försökt hålla koll på dem båda. Det är mot slutet av 1990-talet i en glänta i skogen på Norra Djurgården i Stockholm, intill studentområdet där jag och min flickvän bor. Vi strör över några skopor jord med salladssleven vi i brist på annat tagit till. Sjunger något, kanske är det Härlig är jorden. Den skulle han ha gillat, Lars. Som nu utöver att vara stendöd insvept i ett tygstycke är, eller för att använda sorgens rätta tempus, var ett marsvin. Vi lägger en bumlig sten över hans sista vilorum. Som ett minnesmärke men också för att inte rävarna ska gräva upp honom när det blivit natt.

Idag, snart trettio år och så där tretton husdjur senare, varav en handfull fortfarande levande, finns det helt andra och proffsigare möjligheter när en anhörig fyrfoting somnat in. Till exempel kan vi låta Tysta Tassar ta hand om alltsammans. En husdjursbegravningsbyrå som vänder sig till katter, hundar, fåglar samt ”andra små djur”; sådana som Lars alltså. Och som via sina paketlösningar avseende kistval och annat kan vara med oss ”hela vägen från beslut till minnessten”. För själva jordfästningen eller urnsättningen finns särskilda begravningsplatser och minneslundar. Och om inte ens deras mest påkostade ”kärleksfulla farväl” räcker för att dämpa saknaden, så kan du lita på att deras specialutbildade terapeuter finns där för att ”lyssna, stötta och guida dig”.

Den senaste rapporten från intresseorganisationen Djurbranschens yrkesnämnd visade att omsättningen i näringen de företräder ökat med 170 procent sedan 2011. Siffrorna för omsättningen som speciellt rör våra sällskapsdjur är verkligen hisnande: 6 miljarder kronor årligen för djurmat. Djurtillbehör och annat från zoobranschen: 5,5 miljarder. 5 miljarder omsätter djursjukvården av smådjur och ungefär lika mycket husdjurens försäkringar.

Kanske kan man tycka att alltsammans, inklusive trenden att klä sina hundar i modeplagg, eller att man kan gå kurs för att bli diplomerad kattfrisör, är utslag av ett fullkomligt vansinne, utövat i ett välfärdsland medan människor slits i stycken i de pågående krigen. Men så kallhjärtad är ju ingen som har eller har haft en pälskamrat hemma. Ändå: vad är det som hänt jämfört med förr, när en sådan uppvarvad omsorg ägnas våra sällskapsdjur?

Ingvar Svanberg är forskare vid Uppsala universitet inom fält som kulturzoologi. Och så detta som gör att jag ringer upp honom: Studier av sällskapsdjurens betydelse för människor i historia och nutid.

– Djurbegravningar har förekommit mycket långt tillbaka i tiden, även i Sverige. Spolar vi fram till kristen tid finns det exempel från 1500- och 1600-talet.  Säkert med förebild från kontinenten och till exempel Katarina den stora, som hade ett ganska stort gravmonument över en av sina hundar. Sådant förekom också i herrgårds- och slottsmiljö i 1800-talets Sverige.

Jag frågar honom om han sett den brittiska tv-serien I vår herres hage (vars senaste säsong nu sänds på SVT) och handlar om en veterinärpraktik på 1930- och 40-talet. Det har han. I den finns överklassdamen Mrs Pumphrey som skämmer bort sin pekinges Tricki Woo (i verkligheten döpt till Derek) på de mest hejdlösa vis.

Det där överklassmaneret när det gäller våra sällskapsdjur, är det en sorts nedsippring till den breda massan av det, som vi ser nu?

– Absolut. En morgon när jag gick på bussen var det en kvinna som blockerade framkomligheten med en barnvagn. Jag tänkte att det var någon som var ute med sitt barnbarn och jag hörde hur hon pratade med den som satt i vagnen, och sa nu får du sitta still, nu får du inte komma upp! Då var det alltså en hund hon hade där.

Hur ska man tänka kring sådant?

– Det är otvivelaktigt så att våra sällskapsdjur intar en helt annan plats i hushållet än vad de gjorde förr. Att de knutits mycket närmare till oss emotionellt och socialt och att de blivit individualiserade på ett helt annat sätt.

– Man brukar tala om förmänskligandet av husdjuren och med det har det utvecklats ritualer, folk firar hundens födelsedagar, man ger katten julklappar. Tidigare strävade vi ju efter att skapa gränser mot djuren, nu tycks de där gränserna vara på väg att upplösas och det kan ju bero på en massa saker.

Som vilka?

– Att de kompenserar behov som människor inte längre kan ge oss. Det är ju till och med så att hundar och katter på ett emotionellt sätt för många ersätter barn.

Kan man säga att sällskapsdjuren fyller en funktion i vårt nutida samhälle, där allt fler människor tycks bli socialt självständiga och där Sverige ligger högt upp i listan över ensamhushåll?

– Ja, definitivt. Och det är ju ett sällskap utan förbehåll! Man behöver aldrig bli osams med sin katt eller hund som man kan bli med människor. Så till vida är det ett emotionellt band som är lättare att upprätthålla.

Men alla dessa miljarder som läggs ut på husdjurstillbehör. På allt från pastelliga speglar för kanariefåglar till kattylletröjor. Vad säger Ingvar Svanberg om det?

– Det som sker är att sällskapsdjuret blir en medkonsument. Vi gillar ju att handla, och man har då någon att kanalisera sin köplusta på.

– På många sätt blir husdjuret en expansion av jaget.

Det som ändå skiljer sällskapsdjuret från det mänskliga barnet, är att vi bestämmer när det ska dö

Dags att ta upp ett annat samtida, förmänskligande husdjursfenomen. I våras meddelade Svensk Damtidning att ”Makarna Jenny och Niklas Strömstedt har sorg”. Detta eftersom ”den älskade katten Eva-Charlotte har gått bort, 14 år gammal”. Vi fick också veta att katten ifråga ”återförenats med Kerstin vid regnbågens slut”. Samt att källan till texten var katten Kerstins Instagram.

Här rymdes så mycket. Att en katt kan ha ett eget Instagramkonto, en katt som för övrigt gett ut en postum bok. Och så namnen: Kerstin. Eva-Charlotte. Samma som på våra mänskliga systrar eller mammor.

Har du själv några sällskapsdjur?

– Ja, en hund här som suttit och tittat på mig när vi pratat. Och fiskar i ett akvarium. Hunden är en spets och heter Enya. Som den irländska sångerskan, det var dottern som bestämde det.

Han berättar att hans forskarkollega Katharina Leibring, brukar intervjuas om trender när det gäller namnen på hundar.

– Om jag förstår henne rätt så följer det ganska bra de namn som blir populära på människor om sådär tre fyra år. Hon brukar uttrycka det som att man så att säga prövar namnen på hundar först.

– De traditionella hundnamnen var ofta korta och återspeglade egenskaper hos hunden och uppgiften den hade, vara jakthund till exempel. Buster, Bister, Jäger, Krut, Hurtig, Rapp, Flink, sådant kunde de heta.

Vi har en katt som heter Prins Eugen, som efter röjigt beteende i lägenheten omplacerats hos min svärfar i Småland …

– Jag hade en som hette Ho Chi Minh, en gång i tiden.

Det var när du var ung och radikal?

– Ja, och när andra namn än nu cirkulerade i media.

När man skaffar sig ett sällskapsdjur, vet man ju någonstans att dess levnadstid är begränsad. Ändå ingår vi sådana liksom bräckliga band?

– Det tror jag inte att man tänker på när man skaffar djuret. Jag har apropå detta pratat med en del präster som berättar att det blivit vanligare att människor vill ha sorgesamtal efter att en hund dött.

– Men det som ändå skiljer sällskapsdjuret från det mänskliga barnet, är att vi bestämmer när det ska dö. Vi tar ju det slutliga beslutet att gå till veterinären.

Ingvar Svanbergs Enya skäller till lite diskret i bakgrunden. Här hemma stirrar Grace Kelly på mig, precis som hon brukar arbetsdagarna igenom med sina ständigt förvånade kattögon. I sin halvlånga ljusgrå päls med skepparkrans som vore världen oavbrutet häpnadsväckande.

Och det slår mig att det här med den uppdrivna husdjursomsorgen också kan bero på ett nedrivet tabu. Ett bortraderande av föreställningen att det bara är knäppgökar som kan ömma för och sörja sin fyrfota vän, på samma sätt som man kan hålla av och sakna en bortgången människa.

Och fast Grace ingenting säger är det som att hon tyst med tassarna redan skissat på sitt vita arkiv. Där det klart och tydligt står att hon när den dagen kommer, när hon tagit sin sista knastriga torrfodertugga och sett sitt sista fågelpausprogram på teven förväntar sig att istället för en simpel skokartong nedsänkas i en Kista liten för 655 kr, från sajten Djurfrid, ”Handgjord och vacker vit”. En sådan som Lars borde fått spendera den stora sömnen i, inredd med ”träullsmadrass” som en åminnelse av de barrträdsdoftande spånen i hans bur.

Läs mer:

Konsten att döda ett husdjur