Konsten att döda ett husdjur

Får man ta livet av sitt husdjur? Stina Stoors mammas hund Fjodor ska skjutas i en grop och begravas. Intill katten som nu ligger i frysen.

När är det okej att skjuta en familjemedlem?

Det finns människor som jag sällan skänker en tanke men så händer något, en liten omskakning bara, som Den Där Låten på radion, och någon av dessa glömda flyter upp och guppar för en stund överst på ytan av mitt huvuds bottenlösa pöl, uppstår igen, fullt synliga och som alldeles på riktigt. En stund. Tills något annat tar över. Tydligen är dödandet av husdjur en sån där liten händelse som får andra att tänka på just mig. Just ja! Stina! Hon.

Jo. När ett djur ska tas av daga. Tusen små trådar av blod och död och det öronbedövande ljudet av en bössa, det drar upp just min bild ur djupet av andras sinnen. (Tack för det du pappa!)

När mejlet kommer med frågan om jag inte kan tänka mig att skriva något om Kristi Noem, guvernören som hoppats på att få bli Donald Trumps vicepresidentkandidat i det amerikanska valet, men som sabbat allt för sig själv genom att berätta om hur hon sköt sin egen hund, sitter jag nere hos mamma och har ont i min vänsterarm. Just den dagen är dessutom det där ontet i vänsterarmen ett stort problem eftersom en grav behöver grävas, till Fjodor, den 40 kilo stora vitlurviga hund som ligger under köksbordet. Mammas livskamrat. Han har varit sjuk i några veckor. Vi har besökt veterinären i Vännäs tre mil bort två gånger. De har ordinerat både penicillin och medicin mot magsår men inget hjälper. Han blir bara sämre.

En snäll granne har lovat mamma att han kommer och skjuter Fjodor när hon är redo. Hon behövde inte ens fråga utan han erbjöd sig självmant. Folk finns där för henne och hunden, ställer upp.

Jag erbjuder mig ändå att betala för att låta Fjodor somna in hos veterinären, men mamma tycker att det är onödigt, den där hagelbössan blir helt enkelt bättre. Fjodor ska få slippa rum som doftar sterilt, slippa fler bilresor, mer stress.

Grannen har dock sagt att han vill ha hunden i graven, redan innan han skjuter ”för det blir inte så värst vackert … ”. Vi fattar.

Graven måste alltså grävas. Fjodor ska inte behöva lida i onödan. Det är bara lite tjäle kvar nu i mitten av maj så det borde gå att få ner spaden i jorden, äntligen. 

Men först får jag åka till hälsocentralen med min arm och fråga om den är bruten eller inte, bäst att få något slags godkänt tänker jag, innan, men där blir det en skena som spänns fast med kardborreband och en remiss till handkirurgen. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Men det passar så dåligt just nu.

Den helgen får mina döttrar som är 14 och 13 år gräva gropen tillsammans med en jämnårig kompis från Umeå som kommit ut till byn över helgen. Jag säger flera gånger till tjejen från Umeå att det är inte alltid just så här vi roar oss. Försöker liksom desperat skämta om hur helgen på landet plötsligt handlar om att gräva gravar. Jo gravar. Två. För vi passar på att begrava den katt som legat i frysen i bagarstugan ett par månader också, i väntan på att tjälen skulle släppa. Lilla Gruff, min gatukorsning från tiden i Istanbul som jag gått igenom så många procedurer för att kunna importera till Sverige och få fortsätta att ta hand om. Han som skulle ha levt i många år till, men som inte hade tilldelats andetag nog av de makter som bestämmer sådant.

Tårar rinner när vi begraver katten. Pappa skulle ha sagt att jag var fånig. Pappa skulle ha försökt att härda mig. Ordentligt. Tills tårarna tog slut. Bara nöta bort all denna fjantiga mjukhet.

Jag kramar ungarna. 

Vi är faktiskt ledsna. Allihop.

Han sörjer henne. Som om han, självaste Greider, var en liten löjlig småtjej ju! 

Mitt allra första minne är dagen då pappa sköt Sessan. Jag var fyra år. Hundarna fick aldrig några gravar på den tiden, det blev väl bränngropen (alltså soptippen) eller djuphålen vid lillbäcken där saker kunde försvinna hur enkelt som helst. Bara så.

Fyra alltså. Fast någon riktig åtgång på hundarna skulle det inte bli förrän jag gick i lågstadiet. Till slut trodde min lärarinna inte längre på mig när jag om och om igen grät för att pappa skjutit hunden. Eller katten. 

Idén om att det kunde gå åt flera hundar på en skoltermin var nog för extravagant för att riktigt få fäste. (Eller för normalt?)

Till slut ljög jag och sa att min kusin dött, eller farmor, för att kunna få den där kramen jag behövde. För att få höra trösterösten som vissa vuxna på skolan ändå lade sig till med ibland. Hundsorg var inte en giltig smärta. Bara giltiga smärtor kunde mötas med vänlighet. Så jag började döda olika påhittade familjemedlemmar, i stället för de verkliga som dog som flugor.

Utom min valp Fina förstås, hon dog inte, nej, Fina sålde pappa bara. En dag medan jag var ute, lite klirr i kassan. Sedan när jag kom hem fick jag en av pappas egna hundar i stället, Krut (som pappa sköt något senare). Men eftersom Fina blev just utbytt var det verkligen inte tillåtet att lipa den gången. Så det så! Bara ett stort nej på det. Hund som hund helt enkelt.

Eller det var väl tanken.

Jag var abnorm som brydde mig om våra djur under min uppväxt. Till viss del trodde jag nog att mina känslor berodde på att jag var en liten tjej, och att en riktig karl som pappa var något väsensskilt ”annat”. Kanske är det därför som jag läser igenom Göran Greiders text i DN från 2022 där han öppet erkänner att han sörjer sin insomnade Stina (hans hund, min namne) flera gånger. Han skäms verkligen inte! Han älskade henne, han sörjer henne. Som om han, självaste Greider, var en liten löjlig småtjej ju! 

Va?

Jo. Tyvärr.

Rösterna i mitt huvud finns där fortfarande, ryggmärgsryckningarna från den kultur jag så hårdhänt fostrats in i. Varför skäms han inte över att han bryr sig så mycket? Varför visar han ingen skam över denna vekhet som minsta lilla unge borde ha vett att skämmas över och dölja, ja ljuga om! 

Alltså tänk, att bara, helt oemotsagd, kunna få säga att; hon, hon var faktiskt viktig, just hon, för just mig. Hunden min.

Det läker något i mig att läsa om Greiders Stina, samtidigt som det skaver. Tänk om det faktiskt gjorde ont på riktigt, varje gång. Tänk om jag ändå inte var galen, den fjantiga ungen, lilltjejen, hon som inte tyckte att Fina bara gick att byta ut mot Krut hur som helst.

Tänk om jag hade förtjänat tröst i stället för bannor för min vekhet. Jag vill egentligen inte tänka på vad det betyder, vad det säger om skolan, om mina föräldrar, eller om hela bygden här. Ingen tyckte väl att min pappa var konstig? Han verkade uppskattad av folk. Passade in.

När guvernören Kristi Noems barn klev av skolbussen den där dagen och frågade henne var Cricket var, familjens 14 månader gamla fågelhund, så får vi inte veta vad hon svarade. Dagen då Noem skjutit Cricket i stort hat (”I hated that dog”). Kanske brukade Cricket hälsa på barnen med viftande svans? Vara just precis så glad som hundar brukar bli när deras människor kommer? Antagligen. 

Men inte den här dagen – i stället tomhet. Cricket skulle aldrig bli glad igen.

Vad Noem svarade sina barn får vi alltså inte veta, bara att de frågade. I Kristi Noems självbiografi No going back tar kapitlet nämligen slut, och i nästa väljer hon att gå över till (får vi anta att hon själv tycker) viktigare saker.

Min personliga igenkänning är ju en sak. Noem skriver om hur den unga hunden med stor iver misskött sig under jakten den dagen och sedan, igen, hos grannen där Cricket jagat hönor (då Noem inte bemödat sig om att använda koppel eller stänga in honom). Hon berättar om hur halsbandet som ska ge hunden elstötar när hon trycker på en knapp inte haft någon riktig effekt, trots att hon minsann elektrifierat Cricket flera gånger. (I Sverige är liknande utrustning inte tillåten, eftersom det räknas som djurplågeri.) Cricket ska dessutom ha nafsat mot hennes hand när hon fångade in honom bland hönorna. 

Resultatet blir att hon skyndsamt tar honom till ett grustag och skjuter honom. När hon ändå är på dåligt humör passar hon på att ta en illaluktande getabock, som tidigare brukat stånga barnen, till samma grustag, och skjuter den med. Tydligen fick hon mersmak.

Pappa hade antagligen tänkt att det var en vanlig tisdag. Inget konstigt alltså. Knappt ens något att nämna i all sin självklarhet.

Jag hade också, antagligen, en gång i tiden tänkt att det var en vanlig tisdag och inget precis ”konstigt”, men min vana trogen lipat i min vekhet inför dödens upprepade nödvändigheter.

När Kristi Noem valde att ta med den här episoden i sin No turning back tänkte hon enligt vad man får förstå av olika intervjuer att de flesta människor skulle förstå, till och med att många skulle tycka att hon var duktig som tog itu med den jobbiga hunden, både skyndsamt och utan hjälp. Dådkraft ville hon visa. Förmågan att ta beslut, att agera riktigt och rätt, och genast.

Jag trodde att han tänkte skjuta mamma

Hundar kan vara lite bökiga. Många räknar med att hunden de skaffar inte kommer att vara helt perfekt hela tiden. Någon gång kanske det blir bajs på en matta. Sånt händer. Ibland kan en hund råka springa in i någons ben, särskilt när den leker med en annan hund och de har väldigt roligt. Lite kaos. Det får väl helt enkelt ingå, i alla fall i början, förstås.

Nej.

I min barndom tilläts inga misstag.

Pappa kom en gång hem från skogen, berättade för mig att mamma brutit benet, tog bössan och gav sig av ut mot skogen igen. Jag trodde att han tänkte skjuta mamma. Ni vet, sådär så att hon inte skulle behöva lida. Jag fattade. Det fanns regler om hur besvärlig man fick vara.

Men! 

Jag blev ändå så väldigt upprörd. Skrek på honom faktiskt! Försökte stoppa. 

I flera år fick jag sedan höra om hur fånig jag varit när jag sprang där bakom pappa och skrek, och att han, självklart, hämtat bössan för att skjuta hundarna som puttat ikull mamma medan de sprang runt och lekte. Självklart! Det borde jag ju ha fattat! En sån dum unge!

Jo så att.

Men medan pappa hämtade bössan för att ta itu med det verkliga problemet, hundar som puttades, så kröp mamma ensam längs skogsstigen med brutet ben. Pappa hade ju varit tvungen att prioritera! Och hans ilska var inte en sån sak som kunde vänta tills mamma fått hjälp att komma hem, eller för den delen fått skjuts in till sjukhuset. Hans ilska var inget som kunde pausas för att förklara saker för ett barn.

Som liten skulle jag tillslut förstå att allt detta var rimligt och riktigt. Normalisera.

Vad som är rätt och riktigt kan ibland nämligen vara väldigt lokalt, det var antagligen det som Kristi Noem råkat missa när hon skrev om Crickets avrättning i grustaget. För de supportrar som hon förväntat sig att charma utbrast saker som ”Men varför tränade hon inte valpen?” eller ”Varför inte lämna bort Cricket till någon annan där han kunnat få en chans till?”.

Jag hade själv aldrig hört talas om henne förrän hon just som ”Valpmörderska” började dyka upp i mina olika nyhetsflöden. 

En sån underlig sak att bli känd för. En underlig sak, att välja att bli känd för. Tydligen hände alltihop för ungefär 20 år sedan men Noem valde att berätta om det, för alla, och göra det till en offentlig angelägenhet just nu, lagom till detta val som hon hoppades så mycket på för sin karriär.

Tydligen blev även Carolas före detta make ett hett ämne i media när han sköt ett rådjur genom nåt fönster för snart 30 år sedan, och, vid något annat tillfälle, hennes katt. Detta nämns för mig i samband med att jag ska skriva den här texten. Det finns de (i alla fall i Stockholm) som minsann minns! På min, eller närmaste grannskapets, radar orsakade Carolas ex beteende inte ens en blipp när det hände (till exempel hade ju pappa skjutit katter för mig flera gånger, och dessutom både räv och älg från fönstren hemma i huset, det var väl inget att skriva om i tidningen?). Men jag får googla den där före detta i fråga. Jaha. Knappast något att hänga i julgranen.

Det intressanta är väl egentligen känslorna det väckte hos så många, ivern att högljutt diskutera. Hela hatet. Alla dessa olika åsikter om vad ett djur egentligen är. Och kanske vad en man egentligen ska (eller får) vara?

I tidningen USA Today skriver Nicole Russell att ”Americans generally don’t like women cosplaying as teenage boys” när hon analyserar varför historien om Crickets avrättning blivit den katastrof för Noems anseende som den blivit. Noem låtsas alltså vara en tonårspojke? För självklart skjuter tonårspojkar hundar när de blir arga (får vi anta).

På tal om, så i andra änden av maskeraden har djurrättsorganisationen PETA nu i sin webbshop en halloweenkostym för att vi alla ska kunna klä ut oss till det läskiga monstret ”Guvernör Kristi Noem”. På den hornbeprydda kepsen till den röda kjoldräkten står det ”Noem Puppy Killer” så att ingen ska bli förvirrad – och kanske tro att det är en helt vanlig tonårspojke (om vi ska följa denna logik till sin spets) eller presidentkandidat Trumps ”Make America Great Again” keps (som förstås inte är lika illa)!

Vad är en hund egentligen? Fjodor var den som berättade för mamma när hennes telefon ringde, eller när det kom en bil till gården. Han var den som gjorde henne uppmärksam på om katten ville släppas ut, eller komma in. Mamma hör inte lika bra som för några år sedan, men det funkade, de två hade ett system. Fjodor tog med mamma ut på dagliga promenader och drog henne bakom sig i uppförsbackarna där hon annars gick för långsamt. Han såg på tv med henne, och sov intill. Mamma fick vara den viktigaste människan i världen. Den mest älskade. Fjodor tvekade aldrig. Han funderade inte på om det fanns någon snyggare eller kanske en med bättre bil någonstans.

Min egen lilla vovve Brunte har jag förresten tagit till frisören oftare än jag kostat på mig själv att gå sista åren. Han var med till Paris på bokprat, har varit på formella middagar med diplomatkåren, och uthärdat tittandet på olika (människo)sevärdheter i Rom. Jag har lärt mig vilka hotell som fjäskar mest för hundar och väljer alltid dem när vi reser. Min man och barnen får finna sig. Det funkar.

Smärtan vred om i bröstet. Men det var mig det gjorde ont i, inte hunden

När graven var grävd, och flickorna fått ledigt och försvunnit till andra aktiviteter, kom grannen. Min bror och hans familj hade kört de sju milen från Umeå för att säga farväl till Fjodor under dagen. Allt var klart. 

Vinglig. Matt på ögonen. Trött. Fjodor hade inget intresse av godis och inget av att nosa på något av allt det som tidigare gett honom glädje att köra ner hela ansiktet i. Ibland vek sig benen. Jag klappade om honom och sa vilken duktig hund han var. Så duktig! Fin vovve! Men han bara satt där och såg redan ut att vara långt borta. Kanske var det en stroke som Fjodor hade fått, det gissade grannen på.

Något var det.

Jag hjälpte ända fram, och såg till att han kom ner i gropen. Det behövdes inget koppel. Inget. Fjodor var bara. Helt färdig. Sjönk ihop. 

Jag stannade inte.

Hörde de två skotten på avstånd när jag kommit en bit ifrån. Smärtan vred om i bröstet. Men det var mig det gjorde ont i, inte hunden. 

Innan jag kom tillbaka hade grannen fyllt igen med jord så att jag slapp se något av det där som inte ”skulle bli så vackert precis”. Och jag tackade. För det hela.

Tack.

Det var så här mamma ville ha det.

Jag har lovat att gravera en gravsten till Fjodor, precis som jag gjorde till pappas grav. Han var trots allt en i familjen. 

Ur Tidningen Vi #6 2024.

Läs mer:

Stina Stoor om kravaller och skrivkramp i Istanbul

Elefant, åsna, varg – djurens tid i litteraturen