Här är de bästa böckerna om otrohet

Anna Karenina (Leo Tolstoj)

När Anna möter Vronskij kastas hon handlöst in i hettan, passionen, avgrunden. Att älskarinneskapet är på liv och död är inte enbart tidsmässigt och kulturellt kodat, även om det i Annas värld förstås var betydligt svårare att överleva skammen och utfrysningen. Även idag faller kvinnan oftast tyngre än mannen när skiten träffar fläkten.   

En dåres försvarstal (August Strindberg)

Huruvida Siri von Essen verkligen var otrogen med sin väninna i slutet av äktenskapet med Strindberg kan vi låta vara osagt, men makens paranoia/svartsjuka är i alla fall ytterst verklig. Här excellerar han i misogyni och aggressiv självömkan. Enligt denna Drama Queen är ”den embryonala intelligensen” Siri en ständigt packad ”teaterslampa” som ägnar sig åt ”perversa laster”. Den svårt lidande August slänger sig därför i sängen med rullande ögonvitor och gastar att han är döende. Men Siri skiter i honom, går på manshatarfest, hånglar med brudar. Siri von Essen var varken medgörlig eller behagfull.   

Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg)

När Lydia lämnar man och barn för frihetens skull är manegen krattad för en otrohetsaffär som Arvid helt och hållet lastar ödet för. Själv har han ingen roll i det hela, han är bara ett rö för vinden, hjälplös inför universums beslut, och det är faktiskt Lydias fel att han ens gifte sig med kvinnan han inte älskar, som han nu tvingas bedra. Om det är något Arvid är bra på, så är det att skylla ifrån sig.

För Lydia (Gun-Britt Sundström)

Lydia får äntligen prata. Inte minst hennes väntan på ett brev – idag vore det väl ett telefonsamtal eller sms – undersöks ingående: Arvids ghostande sår fröet till en orimlig besatthet.  

”Att vara ’den andra kvinnan’, det var utmärkt, om bara inte den första hade funnits”, tänker Lydia. Eller, som Ulrika Knutson skriver i ett förord: ”Formellt är hon en självständig kvinna, men hennes frihet bestäms av en av de osjälvständiga!”

Varulven (Aksel Sandemose)

En av de råaste och naknaste svenska självbiografierna någonsin, oförtjänt bortglömd efter Stenius död. Yrsa Stenius ägnade ett helt liv åt att vara Den andra kvinnan i olika konstellationer, plus att hon var chefredaktör för flera tidningar, alltså inget våp. Kanske var hon för stark, på bekostnad av skills i traditionell kvinnlighet, alltså var madonnaförmågan lika med noll. En bok om maktens kopplingar till narcissismen och till älskarinneskapets vanmakt.

Makten och kvinnligheten (Yrsa Stenius)

Filmatiseringen har Glenn Close i huvudrollen, men den här gången inte som kaninkokerska, utan som hårt prövad hustru till en uppburen kulturman som tycker sig äga världen. Han har gärna hustrun vid sin sida, eftersom hon har en lugnande inverkan på hans stackars nervösa nerver, förutom vid de tillfällen då han är ”på jakt.”

Utåt sett är de det perfekta paret, och frun har varit beredd att blunda för att få behålla sin trygghet – eller, nej, det är inte ens trygghet, det är bekvämlighet. Eller, som hon själv kallar det, ”njutningen i det välbekanta”. En ingående skildring av varför behagfullt väldresserade kvinnor stannar hos otrogna skitstövlar och låtsas som ingenting.

Det är något som inte stämmer (Martina Haag)

Sårig, sorglig och svartsynt rolig roman om när frun för ovanlighetens skull blir lämnad för älskarinnan.

Berättelse om ett äktenskap (Geir Gulliksen)

När Jons fru blir förälskad i en annan försöker han, istället för att be henne dra åt helvete, sätta sig in i och acceptera hennes känslor. Ärligt talat är han rätt korkad, han idealiserar deras äktenskap och romantiserar kärnfamiljens tristess och livslögner. Att äktenskapet är risigt inser han inte. Därför fattar han noll när frun söker sig bort: Vi som hade det så bra och så går hon och blir kär som en blixt från klar himmel!

Gulliksen gestaltar de samtida relationernas rävsax där inga utvägar är möjliga, eftersom den moderna mannen tror sig vara schyst och progressiv fast han i själva verket bara sminkar över gamla mönster med en ytlig fernissa av feminism.

Magic Love Pixie (Sofia Stenström)

Den unga huvudpersonen har inte järnkoll på att hon är en av flera. Mannen är otrogen med henne bakom ryggen på sin fru (som han har för att ”det är viktigt att ha ett livsvittne”), men sen är han i sin tur otrogen mot älskarinnan genom att ligga med ett antal minderåriga tjejer. Hon förminskar sig själv, hon är inte värd det ljusa utan måste in i mörkret, och boken har kallats en Metoo-roman. Visst, det är inte bara kvinnor som har rollen som partnern nummer två, men det är trots allt en skillnad mellan kvinnliga älskarinnor och manliga älskare. Inte minst i värdeskillnaden mellan de två benämningarna. Det är en maktobalans som också återspeglas i relationsmönstret. Mekanismerna bakom kvinnlig otrohet är oftare destruktiv spänning, medan männen snarare sitter fast i hora-madonnakomplexet.

Som Inga-Lina Lindqvist skrev i sin recension av boken: ”Hon lägger in ofattbara mängder energi, självövervinnelse och självuppoffring i denna process. Jag tänker på förspilld kvinnokraft som går åt till att söka frihet och utmaningar i omöjliga kärleksprojekt”.

Hustrun (Meg Wolitzer)

Filmatiseringen har Glenn Close i huvudrollen, men den här gången inte som kaninkokerska, utan som hårt prövad hustru till en uppburen kulturman som tycker sig äga världen. Han har gärna hustrun vid sin sida, eftersom hon har en lugnande inverkan på hans stackars nervösa nerver, förutom vid de tillfällen då han är ”på jakt.”

Utåt sett är de det perfekta paret, och frun har varit beredd att blunda för att få behålla sin trygghet – eller, nej, det är inte ens trygghet, det är bekvämlighet. Eller, som hon själv kallar det, ”njutningen i det välbekanta”. En ingående skildring av varför behagfullt väldresserade kvinnor stannar hos otrogna skitstövlar och låtsas som ingenting.