Greider tolkar Cornelis

Göran Greider hade tänkt att skriva en biografi om Cornelis Vreeswijk. Men istället sökte Greider Cornelis egen röst – och hittade en kämpande konstnär som egentligen ville vara författare.

Få artister har varit så ständigt närvarande efter sin död som Cornelis Vreeswijk. Det har under åren varit filmer, hyllningsskivor och naturligtvis en fin dokumentär av Tom Alandh. Klas Gustafssons biografi Ett bluesliv gavs ut igen i omarbetad och utökad version 2022, och precis som med filmen Somliga går i trasiga skor, Magnus Gerttens dokumentär från 2023, kom en ny och mer mångfacetterad bild av vispoeten. Cornelis-stipendiet som skapades ur ett dödsbo med nästan bara skulder har växt från 1988 års utdelning av 15 000 kronor till snart en miljon, och blivit ett av musiksveriges största stipendier.

Nu kommer romanen om Cornelis Vreeswijk Nu när man är död, en bok av Göran Greider. Från början tänkt som en regelrätt biografi men efter en tids skrivande upptäcktes en annan, mer lockande och unik ingång i skrivandet.

– Det kändes roligare att försöka förstå Cornelis inifrån, så själva idén blev att skriva den självbiografi han aldrig skrev. Jag har alltid velat höra hans röst om sitt eget liv och komma ifrån kvällstidnings-skandalperspektivet. Folk börjar ofta skratta när man pratar om honom, lite överseende ”hö hö” om hans leverne. Det är Hönan Agda, historien med transvestiterna och alla turer med skattmasen. Men det var ju inte kärnan i Cornelis själ. Han ville vara författare, och så märkte han att han kunde skriva de här visorna. Jag hoppas det framgår av boken att här finns en allvarlig konstnär som kämpar under trassliga omständigheter men ändå får ur sig häpnadsväckande mycket hela tiden. Nästan allt är bra. Några texter har trasslat sig fram, men man upplever att det är nedskrivet snabbt, att det kunde fällas ut kompletta texter i ögonblicket.

Var det svårt att hitta in i hans röst?

– Nej det var förbannat roligt och en befrielse att skriva ur hans synvinkel. Man slipper verifiera varenda tankegång, som med biografier. Cornelis hade mycket manér för sig i hur han pratade i intervjuer, ofta i fraser som ”medborgare” och sånt. Jag tror det märks i texten att jag ville ha med hans idiom, fast inte så starkt att det blev parodiskt.

Har du kunnat identifiera dig med honom?

– Det jag kan identifiera mig med, så självklart att man glömmer nämna det; att han var radikal. Han är en del av efterkrigstidens progressiva grundackord, som jag själv vill vara en del av. Det gäller även hans syn på musiken, han säger: ”Musiken är allemans” och du kan inte ana hur mycket krångel det var att få rättigheter från musikförlag till att citera ur hans texter. Allt det där för en sådan som Cornelis var obegripligt och strunt. Han snodde ju hej vilt som till exempel Deidres samba från Chico Buarque. Det är något medeltida, före kapitalismen i Cornelis syn på musik och sätt att vara. Någon likande artist finns inte idag. Utan att ha det som avsikt och bara genom att vara sig själv så blev han rabulist. Idag har hela hans gestalt lyft från den han var. Den finns som en fritt svävande gestalt över oss alla, närvarande, som man kan förhålla sig till.

Risken att du går för långt så att det blir Görans röst man hör?

– Jo det var ju svårt, och jag fick stryka när det kändes som att jag skrivit en artikel. Det är ju inte jag som ska prata, det är han, ur min fantasi. Det var befriande att skriva ett efterord där det blir tydligt att det är min bild av Cornelis. Jag har varit supernoga med kronologin, och alla fakta är riktiga. Men en sak hittade jag på: Han växte upp i torpet på Ekerö, och det revs någon gång kring år 2000, men jag låter honom antyda att han vet att torpet är rivet. Där finns idag en ”Cornelis väg” och han klagar i boken över att bara blivit en vägstump på Ekerö. Det kunde han ju inte veta, men jag lade till det, det var för bra för att undvika.

Har du själv skrivit visor?

– Det var det enda jag höll på med från 15-årsåldern. När jag skolkade från gymnasiet brukade jag sitta i en skivaffär på eftermiddagarna där det fanns gitarrer. De som hade affären startade ett dansband, och behövde en gitarrist. Jag fick låna en elgitarr och sedan åkte vi ut och spelade. Det värsta var att de döpte oss till ”Göran Greiders dansband” utan att jag hade något inflytande. Jag höll på att smälla av, jag gillade inte dansbandsmusik. Vi körde de vanliga låtarna, Eva, du får killarna att leva och sånt.

– Det är synd att jag inte sparade vad jag skrev då, jag var influerad av Cornelis naturligtvis.

Eftersom du själv skriver lyrik, vad gör Cornelis så unik?

– Det är texter som ekar av århundraden, som François Villon, Bellman och andra poeter, man känner att det är flerskiktat. Hans sånger ljuder i flera rum samtidigt och det är det som ger rikedomen. Enkla texter att ta sig in i, ofta berättelser. En av de största är Saskia, så outgrundligt enkel, klingar ålderdomligt men ändå så närvarande i nuet. En mycket märklig text. Jag tyckte under många år att den största dikt som skrivits var Huvudlösen för aftonen. Fortfarande är den häpnadsväckande. Eller Veronica, och Bibbis visa. Det blir en sorts mystik, varför fastnar så enkel musik och text hos folk? Det är en gåta. I slutändan med stora texter vare sig det är Cornelis eller Dylan, måste det vara i samklang med hela neuronsystemet i skallen och det går inte att kartlägga. Vissa har förmågan att få det i dallring.

– Det hade varit kul att höra mer exakt om hur det gick till när han skrev, men han har inte kommenterat så mycket själv om processen och det finns inget dokumenterat. Det var meningen att jag skulle intervjua hans son Jack, men precis då gick han bort.

Vad hoppas du Cornelis hade tyckt om boken?

– Att jag träffat rätt, att tajmingen fungerade. Och att jag så starkt betonade hans litterära åder. Hade han fått leva 20 år till hade det säkert kommit en självbiografi från honom. Jag tror att han skulle ha gillat att man gjort en roman av hans liv. Vi får aldrig veta, men det är i alla fall vad jag hoppas.

En farhåga för hur boken ska tas emot?

– Jag har ju med åren lärt mig att det är dumt att föreställa sig någonting. Det kom en film här för ett tag sedan, den har jag inte sett för jag försökte undvika allt om Cornelis ett tag för att inte få för mycket i skallen. Jag råkar ibland ut för snedtändningar i recensioner eftersom jag förknippas med politisk debatt i första hand. Vilket inte riktigt stämmer för mig. Jag hoppas att recensenter och läsare får en rimligare bild av Cornelis, mer levande än i de massmediala myterna. Men det roliga är inte när böcker kommer ut, det är att skriva dem. Det var mycket jobb innan jag satte mig ner, men när jag väl kom på algoritmen så att säga, och kunde känna hur han kanske kände när han satt i Metronome-studion första gången, eller när han gick på gatorna i IJmuiden, då var det så enastående roligt så jag tyckte att boken skrev sig själv. Ibland trampade jag fel och fick stryka, men lite grann som jag upplever att Cornelis skrev låtar, att vips så var det klart, så kändes det att skriva. Det är den glädjen jag kommer att ha.

Ur Tidningen Vi nr 6, 2024

Läs mer:

Vad dokumentären om Cornelis missar

Göran Greider och Göran Persson på mammas gata