”Fem år som bara försvann”

Stig Westlund jobbade på Åhléns sminkavdelning när lastbilen dundrade rakt in genom skyltfönstret den där dagen för fem år sedan. Sedan dess är Stig sjukskriven och brottas med panikattacker. ”Jag förlorade mig själv”, berättar han för Åsa Erlandsson i ett utdrag ur boken Drottninggatan.

Femtioettårige Stig Westlund har gjort just det. Han har pratat med vänner, gått flera gånger till psykolog och på olika sätt försökt jobba bort den rädsla som tagit över hans liv. Men när jag en solig dag tar tunnelbanan söderut från Stockholms city för att träffa honom, är det som att ljuset inte kan leta sig in i Stigs tvårummare.

”I början kändes min lägenhet som en trygghet, nu är den ett fängelse”, säger han och ställer sig vid diskbänken för att ordna bubbelvatten åt oss.

I hallen står en överfull låda med olika intyg som vittnar om hur livet varit sedan Drottninggatan. Jag får lyfta på högarna och hittar ett papper som jag läser högt: ”Mycket stresskänslig, panikattacker återkommer.” Stig gör en avvärjande gest. Han orkar inte ens titta på alla papper längre.

Istället hämtar han några bilder och frågar om jag har sett dem förut.

”Här stod jag. Här är lastbilen. Jag sålde ett rouge, sedan exploderade det”, säger Stig och pekar.

Bilderna är från polisutredningen och visar en helt utbränd lokal, sminkavdelningen inne på Åhléns. Min blick fastnar vid en liten hög som ligger på det som återstår av golvet och Stig ser vad jag tittar på.

”Det som ligger där är en barnvagn. Kvinnan som jag sålde ett rouge till hade precis lyft upp sin bebis ur vagnen.”

Det tog Stig flera år att orka titta på bilderna och nu sitter han och gnider sig över ena axeln. Svetten bryter fram, och tårarna. Bara att prata om händelsen får kroppen att trycka på larmknappen men numera kan han förmå sig att stanna kvar i känslan. När vi är klara och jag beger mig härifrån kommer värken sitta kvar, smärtan som inga tabletter rår på. Stig vet.

”Mina kompisar, som knappt får komma hit längre, undrade varför du fick komma. Men det här är viktigt. Det här dådet är så himla bortglömt. Vi är så himla bortglömda.”

Jag letar upp ett Youtubeklipp för att få en inblick i hur Stigs liv var förut, när allt fortfarande var normalt. Ett klipp är från teveprogrammet True Talent där nya artister skulle vaskas fram med hjälp av en personlig coach som bara fick lyssna, inte se dem. Stig kom ut på scenen framför tevekamerorna med en självklarhet, som om han redan kände sig hemma där, och började sjunga:

You bring the stars out
To light the night up
To make the darkness go away
You bring the sun out

Publiken ställde sig upp, programledaren sprang fram och kramade om Stig och hans coach Tommy Körberg föll pladask.

Men när Tommy fick se vem som dolde sig bakom den sköra men samtidigt starka rösten, blev han förvånad.

”Underbar överraskning! Han var inte alls den jag trodde”, sade Tommy, som hade väntat sig en kvinna.

Efter Drottninggatan känner Stig inte längre igen sitt liv, eller sig själv. Förut älskade han att vara inne i stan, umgås med kollegor och sin stora och spretiga bekantskapskrets. Citypulsen var hans egen.

Nu har han inte arbetat på flera år och undviker helst att lämna lägenheten.

”Gud, har det redan gått fem år, fem år som bara försvann.”

Efter explosionen sprang Stig ut ur Åhléns. En äldre kvinna ropade att hon hade problem med hjärtat så han tog henne under armen samtidigt som han, som så många andra, var övertygad om att det snart skulle hoppa terrorister ur lastbilen med automatvapen. Kvinnan fick tag på sin man, så Stig fortsatte springa själv förbi svartklädda poliser med hjälmar och förstärkningsvapen som skrek åt honom att försvinna därifrån. Under helikoptrar som hovrade i luften sprang han Vasagatan upp mot Kungsgatan.

Jag berättar för Stig att jag känner igen flyktvägen, det är samma väg Rakhmat Akilov tog när han kom upp ur tunnelbanesystemet.

”Nä? Det var en nyhet för mig. Då undrar man ju om jag sprang före eller efter honom”, säger Stig.

En radioreporter hade fått tag på hans nummer och ringde kort efter dådet för en intervju. Stig var övertygad om att mannen han sett i förarhytten var död och pratade, men ångrade sig senare när han förstod att polisjakten fortfarande pågick.

”I radion sade jag mitt fulla namn och att jag jobbade på Åhléns, så när jag kom hem fick jag fullständig panik, låste dörren och fick för mig att terroristen skulle komma hit.”

Medan vi pratar kommer Krokis, en fjorton år gammal collie, in och hälsar försiktigt. När han nosat på min hand vänder han uppmärksamheten mot husse och ser ut att vilja hjälpa till.

”Om det inte vore för Krokis hade jag inte …” säger Stig innan rösten bryts.

”Jag hade inte levt idag. Han känner om jag är ledsen, det är därför han kommer hit nu.”

Många gånger har Stig fått frågan varför just hans tillvaro slogs i spillror, varför just han drabbades så hårt att livet inte längre känns som ett liv. Det undrar han själv också. Han överlevde ju, fick inga fysiska skador och förlorade inte någon anhörig.

Stigs terapeut ville att han skulle sluta undvika svåra känslor och på en gul post-it-lapp som ligger i lådan med dokument står datum och tider när de återvände till Drottninggatan tillsammans för att träna. Den 30 januari, den 8 februari, den 13 februari, alltid klockan 10.00. Tanken var att ångesten skulle klinga av men effekten blev den omvända, berättar Stig. Istället för att sakta vänja sig, stegrades ångesten och en bil, ett ljud, en färg eller en rörelse fick honom att hoppa till, skrika rakt ut och till och med hugga tag i främmande människor.

”För mig tornar det bara upp sig igen. Lastbilen, det där stora rökmolnet, det krossade glaset. En gång blev jag så rädd att jag grabbade tag i en liten tant på gatan som blev livrädd. Det blev helt ohållbart”, säger Stig.

I Hälsingland finns en släktgård dit han i perioder tagit sin tillflykt men inte heller där, ensam på en skogspromenad, går det att brotta ner ångesten.

”Jag minns en promenad där jag kände mig lugn och harmonisk. Så kom en lastbil på skogsvägen, och jag bara ställde mig och stortjöt. Förstår du, det är så här det har blivit.”

Stig reser sig upp, frågar om jag vill ha mer vatten och börjar fixa med sin kolsyremaskin. Sedan häller han upp allt till sig själv.

”Men förlåt! Sådant här händer hela tiden. Jag har inget närminne längre. Flera gånger har jag varit ute och gått och insett att jag inte vet var jag är.”

Bortglömd, ifrågasatt, förminskad. Så har han känt sig sedan dådet. Bortglömd, eftersom det var han själv som fick navigera i vårddjungeln för att få hjälp för sin ångest. Ifrågasatt, då försäkringsbolaget gick tillbaka ända till år 2014 och pekade på andra förklaringar till hans mående, som hans mammas bortgång eller ett gammalt magproblem. Förminskad, på grund av att skadeståndet var mycket mindre för dem som befann sig inne på Åhléns och flydde ut ur butiken än för dem som var på Drottninggatan och flydde in i butiker. Juridiken drar en skiljelinje där och menar att Akilov inte visste säkert att det fanns människor på andra sidan varuhusets vägg när han kraschade in i den. Därför ansågs inte Stig ha utsatts för ett mordförsök och skadeståndet sattes ner från hundratjugofemtusen kronor till fyrtiotusen kronor, minus en administrationsavgift på femtonhundra kronor.

”Om inte lastbilens hjul hade fastnat mot betongkanten i golvet hade den kört rakt på mig och det var ren tur att Akilovs hemmagjorda bomb inte smällde av. Inga pengar i världen kan ställa saker och ting till rätta, men det här kommer jag aldrig förstå mig på. Självklart visste han att det fanns människor bakom väggen. Han hade inte där att göra överhuvudtaget”, säger Stig.

Pengarna har också en praktisk betydelse: Stig tror att han hade levt på gatan idag om det inte vore för sparpengarna, som håller på att ta slut.

Dagen efter attentatet skickade Åhléns ut ett mejl till sina medlemskunder att de skulle rea ut rökskadade produkter. Stig och hans kollegor fick ställa sig och tvätta rent produkterna, kolsvarta sminkdosor, medan tårarna rann.

Kunderna reagerade starkt och på söndagsmorgonen skickade Åhléns ut ett nytt mejl och bad om ursäkt: ”Vi är djupt olyckliga både över beslutet och över mejlet. Vi var pressade och agerade för snabbt i en situation som är förfärlig och overklig för oss alla.”

Några veckor efteråt blev Stig omplacerad till ett annat Åhléns-varuhus, men det fungerade inte heller.

”Där stod jag i ett skyltfönster och sminkade kunder med en stor trafikkorsning utanför glaset där polisbilar, ambulanser och lastbilar körde hela tiden. Det gick bara inte.”

Stig blev sjukskriven på heltid i ett år. Enligt honom hörde inte arbetsgivaren av sig och nu pågår förhandlingar om att han ska bli uppsagd.

Jag undrar hur han ser på sin framtid.

”Ja du, jag har inget framtidshopp. Det är det värsta, jag som alltid varit en kreativ människa med visioner. Försäkringskassan har hela tiden varit bra, men i morse ringde min handläggare och sade att ’din bransch är ju död’. Hon kanske sade något om arbetsmarknadsåtgärder också, och om att plugga. Men hur skulle jag kunna göra det, med min minnesförlust. Helst av allt vill jag bara vara själv. Så var det inte innan”, säger han.

Stig gick på rättegången varje dag eftersom psykologen tyckte att det kunde vara bra träning. Där lärde han känna Ebbas mamma Jeanette och mellan dem knöts ett band.

”Att förlora ett barn går inte att jämföra med något annat, men hon hanterar det på ett helt annat sätt. Jag begriper inte hur hon orkar. När vi pratade om en minnesplats ville hon ha ljusa, fina färger. Jag ville bara ha svart, som mitt liv. Jeanette förlorade sitt barn, jag förlorade mig själv.”