”Många människor har en personlig koppling till dådet”

För fem år sedan stal Rakhmat Akilov en lastbil och dödade fem människor på Drottninggatan i Stockholm. Ytterligare många fler fick sina liv slagna i spillror av terrordådet. Nu kommer journalisten Åsa Erlandssons bok Drottninggatan.

DN-journalisten Åsa Erlandsson är aktuell med vad hon själv beskriver som sitt absolut svåraste skrivprojekt hittills: boken Drottninggatan. Ambitionen var att skriva den definitiva skildringen av terrordådet den 7 april 2017 och dess efterverkningar.

Vad fick dig att skriva den här boken?

– Å ena sidan är det en självklar uppgift att ta sig an för en journalist. Dådet var en historisk milstolpe och det första fullbordade terrordådet riktat mot Sverige. Oerhört många människor i Sverige har en personlig koppling till händelsen. När jag sagt till någon att jag håller på att skriva den här boken börjar i princip alla berätta: “Min mormor var där, jag skulle ha varit där, jag känner en av ambulanssjuksköterskorna som kom dit…” Å andra sidan tänkte jag länge att Drottninggatan var för stort för att ta sig an, men efter ett långt samtal med min förläggare landade jag i att jag kan berätta den här historien – och att skildringen behövs. Det är mitt i särklass största projekt, jag slutade räkna intervjupersoner efter 120. Många av dem som intervjuats har aldrig tidigare pratat med journalister.

Varför behövs boken?

– Man tänker kanske att det redan är sönderberättat, att vi vet allt, men det stämmer inte. Till exempel kallas den här typen av gärningsmän fortfarande för ‘ensamma galningar’ vilket jag tycker är fel. Det handlar inte om att någon får ett psykotiskt infall från ingenstans och snor en lastbil och börjar köra över främlingar. Hur ensamt och miserabelt liv han än levde var inte Rakhmat Akilov ensam i sin digitala community. Jag vill också berätta om de enorma konsekvenserna. Såren och efterverkningarna som det här dådet har fått på både samhälle och människor. Folk säger att det bara var fem personer som miste livet – det tycker jag är respektlöst, det var så oerhört många som drabbades av det här, och många av de brottsoffer jag träffat säger att de känner sig bortglömda nu. Sist men inte minst avslöjar jag polisarbetet i kulisserna. Den tysta dramatiken som aldrig fångades på några nyhetsfoton och där tre enskilda personer, varav två utanför polisen, var avgörande för att Akilov kunde gripas.

Du sa att alla du möter i arbetet berättar var de befann sig när detta hände. Var befann du dig själv den 7 april 2017?

– Det är nästan jobbigt att berätta, men jag var tillsammans med väldigt många andra journalister på konferensen Gräv i Uppsala. Jag minns att jag satt och lyssnade på en internationell grävjournalist som hade granskat Putin när det plötsligt började viskas och mobilerna tändes upp med pushnotiser och meddelanden. Alla journalister sprang ut ur lokalen och försökte desperata ta sig in till stan för att kunna jobba. Så också jag.

Vad har överraskat dig under arbetet med boken?

– En insikt är hur olika människor drabbas av ett trauma. En del blir arga, andra ledsna, ytterligare andra drabbas knappt alls. Det var en pappa som var där med en baby, han tyckte inte att det var nån stor grej alls. Och så finns människor som Stig, som jobbade på sminkavdelningen på Åhléns där lastbilen kraschade in. Han drabbades jättehårt psykiskt, har haft svårt att sova och röra sig bland människor efter terrordådet.

När du möter de här människorna, som Stig. Blir du psykolog då?

– Nej, det är jag för proffsig för. Jag var medicinreporter i flera år innan jag blev kriminalreporter och jag räds inte att möta förtvivlan. Det är ett förhållningssätt som journalist. Jag kan visa empati men jag börjar till exempel aldrig gråta själv i en intervju, jag vill inte att intervjupersonerna ska behöva ta ansvar för mina känslor. De vill ha en stabil reporter som lyssnar, och sedan berättar.

Kring Drottninggatan-dådet spreds ett par historier om hjältar, bland annat en väktare som sades ha kört framför lastbilen och tutat för fullt för att varna människor. Du sticker hål på den historien i din bok. Varför är det viktigt att göra det?

– Därför att i varenda dramatisk händelse kommer de här hjältehistorierna som ett brev på posten, och vi journalister är alldeles för dåliga på att se igenom dem. Eller så vill vi helt enkelt inte, i jakten på ett ljus i mörkret. Men jag tycker vi måste ställa kritiska frågor även till mannen på gatan och – på ett respektfullt sätt – även till brottsoffer som säger sig ha hjälpt till. Journalister kan självklart inte kompromissa med sanningen bara för att något hemskt har inträffat.

Får jag be dig berätta om Rahkmat Akilov – varför gjorde han det?

– Han följer ett välkänt mönster för sådana här gärningsmän. I något skede av livet hakar de upp sig på någonting och börjar samla på oförrätter, “they collect wounds”, som den amerikanske experten Joe Navarro säger. Det kan vara allt ifrån att muslimer tar över till att de otrogna tar över och så börjar de älta, leta bevis för hur de själva drabbats. Jag tror inte att Akilov kom till Sverige för att angripa oss utan för att hitta jobb, men han odlade en bitterhet i det svenska skuggsamhället. Det gick dåligt för honom och han tvingades ljuga för familjen i Uzbekistan. Så småningom bröts den kontakten helt. Då sökte han sig till dem som bekräftade hans världsbild, de som liksom han anklagade västerlänningar och fria demokratier. Han har förlorat en kamp på ett yttre plan, han har bränt alla andra broar och då vänder han sig till IS. Sedan fick han ett utvisningsbesked och jag tror att det sannolikt blev den utlösande faktorn som knuffade honom över gränsen.

Du som följt detta noga: vilka är de största skillnaderna på Sverige före och efter Drottninggatan-attentatet?

– Jag tror att vi kommer att se den stora skillnaden i den generation som växer upp från och med nu. Nästa generation kommer direkt att tänka terror när något händer. Jag tror att den mentala beredskapen finns där nu på ett annat sätt.

En sorglig insikt?

– Jag vet inte, är det? Under terrordådet i Wien 2020 trodde människor att smällarna de hörde på stan var fyrverkerier så många skyndade sig mot gärningsmännen. Det är ju bättre om människor springer från terrorister än mot dem.