Dumpad av halva Malmö – läs ett utdrag

Debutanten Amanda Romare skrev en roman som bygger på hennes egna dagboksanteckningar. De handlar om att söka kärlek och närhet och om att misslyckas.

Vi kommer in i romanen Halva Malmö består av killar som dumpat mig när huvudkaraktären Amanda fastnat för en bartender. De har träffats två gånger och sms-kontakten är strulig. Det är midvinter.

31 januari

Bartendern del 8

Tänker på honom 24/7, trots att han i princip slutat höra av sig. Trots att han knappt sa hej när vi sågs utanför rökrutan och trots att han inte kom hem till mig den där gången. Saknar hans hud så otroligt mycket. Hans tatueringar på armarna. Hans djurbilder på Instagram som jag för några månader sedan tyckte var det töntigaste jag sett får mig nu att tänka jag kommer aldrig hitta en kille som lägger ut så gulliga bilder, jag kommer aldrig hitta någon med rocktofs igen, jag kommer aldrig hitta någon jag kan diskutera med så bra igen, jag kommer aldrig hitta någon som gjorde mig så kåt igen.

Alla mina tvivel, hjärntvätten och andedräkten är helt borta. Jag kan till och med tänka jag kommer aldrig hitta någon som blev hjärntvättad igen.

Jag har mått jävligt dåligt de senaste veckorna (dissarna, herpesen, jobbet) men det blev lite bättre när jag var hemma på Bjäre, mest tack vare lemskinnsincidenten.

Så vad gjorde då jag? Jo, jag började få någon märklig sympati för Bartenderns beteende och kände att jag borde boosta honom på något sätt. Innan det kanske är farväl för alltid. Visa hur fint jag tyckt allt var trots dissen, att det betytt mycket att jag ens har kunnat känna så här för någon. (Trots att vi bara träffats två gånger, men till mitt försvar har vi ändå skrivit en miljon roliga sms). Men ja, lite patetiskt kanske, när jag trots allt är nästan medelålders. Adina avskydde att jag ville skriva till honom och sa i stället att jag borde ge honom en pungspark, men jag ignorerade henne som vanligt och skrev ändå.

Jag: Du, jag fattar att jag är dissad, och det gör såklart ont, men det är en annan sak som bekymrar mig. Det är när du tog upp att jag hade en stereotyp bild av dig. Jag vill bara säga att det var länge sen jag träffade en så smart, snabbtänkt och rolig person, och anledningen till att jag ville ses så mycket var inte bara att jag var sjukt attraherad, utan främst för att jag hade så mycket jag ville höra din åsikt om. Vi lär ju stöta ihop på favvisbaren, men ska försöka tygla mig då och låta dig vara.

PS. Sverige kommer att spöa skiten ur Ryssland i morgon i JVM (han är halvryss så vi brukar prata hockey).

Fick inget svar. Det sårade men jag försökte rycka upp mig och glömma hans hår som jag i början tyckte liknande en kall, död huggorm på kudden men nu kändes som ett vackert knippe fjädrar att dra handen igenom.

Tre dagar senare satt jag hemma hos Adina. Vi hade precis gått igenom vilken Disneyfilm vi tycker bäst om, Adina, Filip och jag. Jag valde Robin Hood (tätt följd av Skönheten och Odjuret), Adina valde Herkules och Filip valde Lejonkungen. Varför väljer killar alltid Lejonkungen? Han var dock ganska söt Filip, tydligen trodde han som liten att Mofasa kom tillbaka när det egentligen var Simba som blev vuxen och när hans storasystrar fick reda på det började de skrattande upplysa tolvåriga Filip om att det inte alls var så. Då hade han börjat gråta. Och mitt i den nostalgisorgen fick jag ett sms från Bartendern!

Han: Kan säga direkt att det inte har varit en diss, för har haft fullt upp med flytt, sjukdom och jobb. Och det här meddelandet har gjort min vecka, om inte månad. Du är den mest intressanta personen jag har träffat på flera år, för att inte säga den gulligaste.

PS. Ni hade bara flyt.

Fan … kunde inte stå emot hans svar. Den mest intressanta personen jag har träffat på flera år. Jag sneglade bort mot Adina och Filip, de skulle inte tycka om att jag svarade honom, så jag valde att inte säga något. Orkade inte gå in i en diskussion om pungsparkar igen.

Vi fortsatte skriva på kvällen. Och nästa dag. Och nästa dag. Jag började känna mig normal, märkte att jag blev uppåt i alla sammanhang. Med Adina, med kompisar, med städning, med matlagning, till och med jobbet kändes enklare. Och det var så himla skönt. Är det den här stabiliteten som par och populära människor med besvarade förälskelser känner så har de ett så stort lyckoförsprång jämfört med oss andra som vanligtvis rör oss i dissträsket.

”Vadå? Det där är väl inte så farligt, det löser vi”, blev min standardreplik. Jag märkte även att jag började få leendet. Ni vet det där lite avdomnande som alla kära personer får när de sitter i soffan och tittar på sin mobil.

I går var det fest hemma hos Ronja, som bara bor en gata bort från mig. Vi är som vårt eget lokala How I met your mother (minus roligheten). På festen skrev jag till Bartendern, han skrev tillbaka, han skickade en bild när han höll en bebis och skrev att hen somnade i hans famn, jag skrev att jag ville somna i hans famn, han skrev att han också ville det. Jag blev lite irriterad över att han inte föreslog att vi skulle ses, vi var trots allt på varsin fest i samma stad.

Jag: Men du, det är ju ganska uppenbart att jag fått någon slags crush på dig. Och det är inte schysst att playa mig. En kille som aldrig kan eller vill ses = en diss. Även om det är omedvetet. Jag är för känslosam för att ha det så här oberäkneligt.

Jag: Och för svag för att sluta skriva, så du kanske bara borde cut it clean liksom.

Han: Kan redan säga att jag inte är kapabel till ett vanligt förhållande just nu, så om det är det du är ute efter så är det lika bra att vi drar det där. Men jag är gärna din vän i vilket fall som helst, för jag tycker fortfarande att du är en så otroligt intressant person.

Jag (med smärta i bröstet men försöker vara logisk): Nä, inte förhållande, men även mina mer lösa relationer är ändå inte så här osäkra och otydliga, så är kanske bäst. Och klart vi är vänner.

Aldrig i livet att vi ska vara vänner.

Han: Fast har ju som sagt haft en del denna månad, har betydligt mer tid nu. Men bollen hos dig, jag blir bara glad om jag får diskutera med dig och plocka din hjärna på idéer.

Vad svarar man på det? Nej, jag vill inte ses som vänner för jag är ju kär i dig. Jag vill ligga. Jag vill kramas. Jag svarade på ett sätt som var väldigt olikt mig – ingenting.

Grät så mycket på vägen hem att Adina började gråta bredvid mig och Filip fick trösta oss båda. Adina fick även ett konstigt ryck och slog en glasflaska i marken så den gick i tusen bitar, fick ångest för det också och alla stackars djur som kommer skada sig.