”Anna Lindh var min chef – men också en fin vän”

Under ett halvt sekel har socialdemokraten Hans Dahlgren befunnit sig i eller nära maktens centrum. I sina nyutkomna memoarer berättar han initierat från toppolitikens vardag – om segrar och bakslag; kamratskap och ond bråd död.

Bakgrund: Sommaren 2003 är det valrörelse inför folkomröstningen om euron. Ett av ja-sidans främsta vallokomotiv är utrikesministern Anna Lindh.

Det finns många härliga bilder på Göran Persson och Anna Lindh tillsammans. Fotnot: StängDetta är ett utdrag ur Hans Dahlgrens bok I fem statsministrars tjänst som kommer ut i slutet av oktober på Albert Bonniers förlag. En av de finaste togs under det första svenska EU-toppmötet, i Stockholm i mars 2001. De stod på den stora trappan inne i Nationalmuseum. De tog emot gästerna till kvällens middag för de församlade europeiska stats- och regeringscheferna. De såg båda ut att vara glada och stolta, och samtidigt nöjda. Här stod två superaktiva svenska politiker som nu spelade var sin huvudroll på den europeiska arenan. Kunde det bli bättre?

Men allt var inte alltid frid och fröjd, inte heller dem emellan. En av de första signalerna om detta fick jag en ganska kort tid efter det att jag flyttat in i tjänsterummet alldeles bredvid utrikesministern, som hennes kabinettssekreterare. Det var en av Göran Perssons medarbetare som ville tala med mig. Och det handlade om Anna Lindh.

Du förstår, Hans, sade medarbetaren, att kollegorna i regeringen inte riktigt gillar att Anna blivit så populär. Hon borde hålla igen en del på det utåtriktade.

Jag blev minst sagt förvånad när jag hörde detta. Jag svarade väl något i stil med att jag trodde att hela regeringen, och partiet som helhet, faktiskt tjänade på att utrikesministern var en omtyckt personlighet. Men enligt min sagesperson var detta ändå något som tydligen skavde hos några av de andra statsråden.

En annan episod inträffade något år senare, inför valrörelsen 2002. Socialdemokraterna skulle ha en stor valupptakt i Upplands-Väsby. Göran Persson var den givne huvudtalaren. Den andra var Anna Lindh, enligt vad hon själv tidigt fått veta.

Men en kort tid innan valupptakten skulle starta kom det kontraorder från partiexpeditionen. Det var inte Anna Lindh som skulle flankera partiordföranden, det var Pär Nuder.

Anna blev mer arg över detta än vad jag tror jag någonsin sett tidigare. Hon kände sig lurad, och tyckte uppenbarligen att saken hanterats på ett sätt som skadade förtroendet mellan henne och hennes chef.

Flera gånger under 2002 och 2003 ville Anna tala med mig om framtiden. Ett tillfälle var i en paus i en överläggning som vi hade på Haga slott, då vi tog en lång promenad på grusvägarna runt Hagaparken. Ett annat var under ett EU-möte i Bryssel, då bara vi två gick ut och åt på en belgisk krog och drack flera glas rödvin därtill. Det kändes lite läskigt att få hennes stora förtroende, att få ta del av hur hon funderade också kring sina ytterst privata förhållanden.

Resonemangen om framtiden rörde om hon skulle våga, och om hon skulle vilja, att komma i fråga som partiledare efter Göran Persson. Jag uppfattade inte att hon tvekade så mycket inför själva uppdraget. Det hade hon tillräckligt mycket självförtroende för att tro sig klara av. Hon funderade snarare över om det fanns andra som kunde sätta käppar i hjulet för henne. I den delen återkom hon ibland till händelserna kring valupptakten 2002.

Den allra största frågan för Anna Lindh gällde ändå något helt annat. Hur skulle det gå att vara partiledare, och kanske statsminister, och samtidigt axla ansvaret för familjen? Det var nog redan då ganska allmänt känt att maken Bo Holmberg hade alkoholproblem. Han var inte förmögen att på egen hand ordna den omsorg som deras båda söner behövde. Detta bekymrade Anna, även om hon nästan alltid lyckades visa upp ett sorglöst ansikte utåt.

Min uppfattning är att Anna Lindh hade bestämt sig för att acceptera ett ledarskap för partiet, om det erbjöds henne. Men också att ta strid för saken, om det krävdes. Längre än så gick inte planerna. Några verkliga förberedelser för att på allvar komma i fråga gjorde hon inte. Och den 11 september 2003 tog allting slut.

Jag har läst tidningsartiklar där det sägs att Göran Persson såg Anna Lindh som sin naturliga efterträdare. Att han egentligen inte tänkt sig att ställa upp i valet 2006 utan att han skulle ha lämnat över till Anna dessförinnan. För egen del fäster jag ingen större tilltro till dessa skriverier. Jag känner mig också ganska säker på att Anna Lindh själv inte såg sig utsedd på det sättet. För henne var situationen mer problematisk, förstod jag på det hon själv hade berättat för mig.

På departementet kunde Anna Lindh och jag lätt gå in direkt till varandra, våra två rum låg sida vid sida med bara en dörr emellan. Under euro-kampanjens sista veckor var det full fart i utrikesministerrummet. När jag öppnade dörren in dit slogs jag ofta av den entusiasm och den energi som Anna Lindh utstrålade, fastän kampanjen var krävande med massor av möten och intervjuer. Det märktes att det var ett liv som hon trivdes med.

Torsdagen före valdagen skulle hon vara med i en debatt i TV4. Argumenten och replikerna var väl förberedda. Anna Lindh var taggad. Men vad skulle hon ha på sig? Hon kontaktade sin väninna, Eva Franchell, som tidigare varit hennes pressekreterare. I den rollen hade hon också gett goda råd om klädseln, inför sin chefs medverkan i diverse TV-program. De båda kvinnorna kom överens om att ses efter lunch, och första anhalten på shoppingturen var Nordiska Kompaniet, NK.

Vid den här tiden på dagen hade jag lämnat mitt arbetsrum i Arvfurstens palats för att bege mig till en annan byggnad, på Fredsgatan, där UD också hade lokaler. Där hade det ordnats en enkel mottagning för Magnus Lennartsson, en medarbetare på departementet som skulle flytta till Tokyo, för att tacka honom och samtidigt önska honom lycka till i det nya uppdraget.

Jag var väl bekant med Lennartsson eftersom han arbetat ihop med mig i New York några år tidigare. Jag höll ett litet tal, och berättade varför jag kommit att uppskatta vårt samarbete så mycket. Vi skålade i något bubbligt, och det utväxlades glada leenden i den lilla gruppen som stod där i en korridor på Fredsgatan.

Då dök det upp en annan bekant person, Mikael Eriksson, chef för utrikesministerns kansli. Han såg helt omtumlad ut, han kom fram till mig och sade att han måste få tala med mig omedelbart. Jag frågade om det var något allvarligt som hade hänt. Ja, svarade Mikael Eriksson, Anna Lindh har blivit knivskuren på NK och förts till sjukhus.

Jag skyndade mig tillbaka till mitt arbetsrum och fick där en mer utförlig lägesrapport. En av utrikesministerns sakkunniga, Stefan Amér, var läkare och hade redan tagit sig till sjukhuset där Anna Lindh opererades. Först hette det att hon blivit skuren i armen, men senare blev det klart att hon fått flera knivhugg i magen. Det var förstås betydligt allvarligare.

Stämningen bland oss som var samlade i mitt arbetsrum präglades av förtvivlan, blandad med förhoppningar om att de skador som vår chef utsatts för ändå skulle kunna åtgärdas. Samtidigt hörde vi på nyheterna att polisen ännu inte hade något spår efter gärningsmannen. Det gav mig en otäck känsla av att historien höll på att upprepa sig. Sjutton år tidigare hade någon tagit livet av min dåvarande chef, Olof Palme. Denne någon var fortfarande på fri fot. Nu inträffade ett annat attentat, återigen mot min närmaste chef, och ingen visste vem som var skyldig.

Efter någon timme ringde Göran Persson på min mobiltelefon. Han var lika skakad som jag över det som hänt. Han förhörde sig omtänksamt om hur vi på UD hade tagit beskedet. Det riktigt kändes i telefonen hur innerligt han hoppades att Anna Lindh skulle överleva, även om tillvaron aldrig skulle kunna bli densamma efter en händelse som denna. Själv är jag inte det minsta religiös, men jag kom på mig själv med att flera gånger knäppa händerna och be till Gud och önska att Anna Lindh skulle räddas från döden.

Det var många runt om i världen som nu hade mist sin högsta chef.

Under kvällen kom det lite mer lugnande besked från sjukhuset. Läget för den skadade utrikesministern var nu mer stabilt. Så småningom kunde jag ta mig hem till huset i Nacka, och somnade in framåt natten.

Strax efter halv sex på morgonen väcktes jag av att det ringde på telefonen. Det var Stefan Amér, som hade stannat kvar på sjukhuset över natten. Han gav mig beskedet som kändes som ett dråpslag. Det hade tillstött komplikationer under natten, Anna Lindh hade tappat alltmer blod, och till sist hade hon avlidit av sina skador i buken.

Just som vi talades vid i telefon var Anna Lindhs make Bo Holmberg på väg i bil tillbaka till familjens hem i Nyköping. Där fanns deras två pojkar, David och Filip. De visste ännu inte om att deras mamma just hade avlidit. De få av oss som visste var strängt tillhållna att inte säga något till någon, innan hela familjen själv fått dödsbudet.

Jag ville genast ta mig in till UD. Min hustru hade redan lämnat hemmet för ett tidigt arbetspass på Sveriges Radio, så jag fick ringa min mamma och be henne ta en taxi hem till oss så att jag inte skulle behöva lämna våra sexåriga tvillingar ensamma. Jag sade ingenting till henne om vad som hänt eller varför jag måste till jobbet så tidigt, och hon frågade inte heller.

Utöver vakten i receptionen och den vakthavande tjänstemannen på den konsulära enheten var jag nog den ende i Arvfurstens palats denna tidiga torsdagsmorgon. Jag satte mig vid datorn och började skriva på ett brev som skulle gå ut till all personal när dödsbudet väl var bekräftat. Det var många runt om i världen som nu hade mist sin högsta chef, nästan 1 500 hemmavid och ytterligare 1 000 utomlands. De behövde alla få veta vad som hänt, och jag försökte uttrycka mina spontana känslor efter beskedet om att Anna hade avlidit.

När regeringen samlades för sitt ordinarie sammanträde, klockan 09.00 på torsdagsmorgonen, så var Anna Lindhs stol tom. På hennes plats hade Göran Persson sett till att det brann ett ljus. Statsråden höll en kort minnesstund. Sedan gick statsministern ned till presskonferensen i Bella Venezia. När journalisterna såg att han hade mörk kostym och svart slips anade de vilket besked som skulle ges.

– Det är med stor sorg, sade Göran Persson, det är med stor sorg som jag har tagit emot beskedet att Sveriges utrikesminister Anna Lindh 05.29 denna morgon har avlidit av de skador hon fick vid gårdagens attentat.

– Våra tankar går närmast till Annas familj, maken Bo, barnen och andra närstående. Vi är många som känner med dem. Det känns overkligt. Det är svårt att riktigt förstå.

– Anna var alldeles nyss här mitt ibland oss. Engagerad, kvicktänkt, rakt på sak. I full färd med att debattera och diskutera, att övertyga människor på gator och torg. Så rycks hon ifrån oss. Mitt i sitt demokratiska arbete, det som hon satte så stort värde på. Mitt i sin gärning, lång och fylld av respekt från andra och för andra.

Det var en påtagligt rörd Göran Persson som framförde sitt budskap. Efteråt lämnade han podiet med tunga steg och sänkt huvud.

Det var många andra människor runt om i Sverige som också blev starkt berörda av mordet på Anna Lindh. Dagen efter samlades 50 000 personer på Sergels torg för att hedra hennes minne. Starkast intryck på mig gjorde Eva Dahlgren när hon framförde sin vemodiga sång Ängeln i rummet. Det blänkte i ögonvrån på många som stod runt omkring på torget.

När det blev känt att Anna Lindh avlidit av skadorna från knivattacken på NK, avblåstes alla kampanjaktiviteter under de återstående tre dagarna. Det gällde både ja- och nej-sidan. Men själva folkomröstningen genomfördes som planerat, och något annat hade Anna Lindh säkert inte heller önskat.

När rösterna räknats på söndagskvällen den 14 september hade den sida som ville behålla kronan vunnit med siffrorna 56 procent mot 42. Bedömningen var att nej-sidan hade vunnit, även om det fruktansvärda mordet på utrikesministern inte ägt rum.

Fredagen därpå ordnades en stor minnesceremoni i Stockholms stadshus, huset som Anna Lindh själv arbetat i, som kulturborgarråd, tio år tidigare. Här brast det också för mig. Hennes bortgång kändes så starkt att jag kände mig helt otröstlig, och jag började snyfta. Till höger om mig satt Lars Danielsson, han uppfattade hur jag började hulka och klappade omtänksamt om mig.

Efter ytterligare någon vecka kunde Anna Lindhs mördare gripas, efter ett skickligt polisarbete. I den delen fanns få likheter med mordet på Olof Palme.

Anna Lindh hade blivit en utmärkt ledare för Socialdemokraterna. Hon hade passat väl som Sveriges statsminister. I båda fallen hade hon blivit den första kvinnan i respektive uppdrag.

Jag tänker fortfarande ofta på Anna Lindh. Hon var knivskarp i analysen, och hade lätt för att komma till beslut. Hon var en fena på att hålla kontakt, omtänksam om sina medarbetare men också generös mot sina motståndare. Oj, vad jag kom att sakna henne. Och saknaden griper tag i mig igen, när jag skriver dessa rader. Men jag finner ro när jag tänker tillbaka på de tre fina åren vi kamperade ihop, när hon var min chef men också en fin vän.

Läs mer:

Ingvar Carlsson: Den dröm som fick fäste i mig gick i bitar…

När Olof Palme medlade mellan Iran och Irak