Ingvar Carlsson: Den dröm som fick fäste i mig gick i bitar...

I början av 80-talet funderar både Olof Palme och Ingvar Carlsson på att hoppa av politiken, göra något annat. Så mördas Palme och Ingvar Carlsson blir statsminister, något han aldrig drömt om. Men vändpunkten kommer – tio år senare.

Ursprungligen publicerad i Tidningen Vi 2007 #9.

Ett år i mörker, säger du.

– En räcka av dagar – så minns jag det. Saker skulle göras. Ärenden beslutas. Meningar formuleras. Frågor besvaras. Korta stunder, mitt i alla måsten, slog insikten mig: Olof är död.

Vad innebar det, konkret?

– Att 30 år av kamratskap och intensiv arbetsgemenskap var över. Att vårt ständigt pågående samtal tystnade för gott, promenaderna fick ett slut. Insikten om att Lisbet var ensam gjorde fysiskt ont. Tanken på att pojkarna inte hade någon pappa likaså. Det innebar att den dröm som fått fäste i mig åren innan, diffus men ändå stark, gick i bitar.

Hur såg drömmen ut?

– Jag hade varit politiskt aktiv nästan hela mitt liv, arbetat i politikens hjärta i 28 år. Jag ville pröva om mina kunskaper kunde vara till nytta någon annanstans, ja, om jag fungerade utanför politiken. I början av 1980-talet fanns tankarna på att göra något annat – hos både mig och Olof. När han gick, skulle jag gå. Så såg jag mitt liv.

Statsminister ville du inte bli?

– Nej. Den drömmen var aldrig nånsin min.

Och ändå blev du det?

Ja. När Olof mördades pulveriserades mina tankar på ett annat liv. De försvann. Blev oviktiga. Futtiga. En känsla av lojalitet och ansvar tog över. I ett slag blev allt annorlunda, men ändå inte.

Saker måste göras

Det är precis innan höstterminen börjar. Jag är tolv år och har varit i Folkets hus med pappas fackföreningsbok, avgiften till Handels avdelning 109, ska betalas. Han ber mig cykla dit med boken och pengarna. Det är inte långt alls, kanske 400 meter. På väg tillbaka, bara nåt kvarter från kafferosteriet där pappa arbetar, känner jag att det luktar bränt. Inte eld eller rök. Kaffe. Det luktar bränt kaffe, och jag förstår direkt att något hänt.

Han ligger på golvet, alldeles bredvid maskinen. Helt stilla. Jag rusar över gården, ber dem ringa efter ambulans, sen cyklar jag det fortaste jag kan hem till mamma:

– Pappa är död!

Jag får begära ledigt hos rektorn för begravningen. Det är klart att pappas låga inkomst behövs. Det finns inga reserver. Inga pengar på banken. Mamma är hemsömmerska, men får ta jobb som textilarbeterska. Hennes lön är ännu lägre än pappas, men det ska nog ordna sig. Livet går vidare. Missförstå mig inte – det är klart jag ser att mamma är förtvivlad! Jag är förtvivlad, mina två äldre bröder likaså. I dag tror jag att pappa hade fel på hjärtat, men det var inget han talade om, man rände inte hos doktorn. Inte vi i arbetarklassen i alla fall. Livet går vidare för att det tvunget ska vidare, förstår du?

Vardagen kommer. Mat ska på bordet. Pengar in till hyran. Saker måste göras. Sorg behöver tid, ibland finns den bara inte. Ingen tid att känna efter. Det har inte min mamma när pappa dör. Det har inte jag när Olof mördas.

Men det betyder ju inte att man inte sörjer. Att man inte är förtvivlad.

Fattig. Befriad.

Vi bor i Lugnet, arbetarstadsdelen i Borås. På andra sidan tomten börjar de finare kvarteren, Villastan. Där finns mina kompisar. Visst har de det mycket bättre ställt, men jag kan inte klaga. Jag leker, spelar fotboll, går i scouterna, får mat, tar skolan med en klackspark. Det är ingen bister barndom. Mina kompisars föräldrar vet att vi har det väldigt knapert, särskilt efter pappas död. Ibland kan de fråga: ”Ingvar, kan du inte gå på bio med Olle? Jag vill inte att han går ensam.” Det var så fint gjort, tycker jag, ett snällt sätt att bjuda mig på bio. De får det att låta som om Olle – inte jag – behöver hjälp.

De rika är det inget fel på, jag har aldrig känt något klasshat. Det är dåtidens avgiftsbelagda skola jag hatar. En sorteringsmaskin där studiebegåvade men fattiga sållas bort medan rika – begåvade eller inte – bara kan marschera vidare. Fortfarande hatar jag system som sorterar folk efter pengar, system som säger att redan välavlönade behöver bonus för att inspireras till stordåd i näringslivet medan fattiga skräms med neddragningar och skärpt kontroll för att de inte ska missköta sina jobb. Det är något djupt ologiskt i det. Något djupt omoraliskt.

Samma år som min pappa dör är vi två i klassen som ropas upp. ”Ni är befriade”, säger läraren. Vad det betyder? Att alla vet att just vi två inte har råd med skolavgiften. Vi är så fattiga att det allmänna får hjälpa till. Det är klart att det är pinsamt, det tycker alla. Men vad ska jag göra? Jag vill gå i skolan. Jag vill vidare.

Kvinnors förmåga

Min mamma hade inte mer än fem sex års folkskola, höll sin humor för sig själv, strödde inte med komplimanger. Hon var allmänbildad, klok, samhällsintresserad. En humanist utan att hon nånsin skulle använda det ordet om sig själv. Till hetsiga diskussioner kring middagsbordet fanns varken tid eller ork, men mina föräldrar var djupt engagerade. Som liten hörde jag dem ofta prata utrikespolitik på en mycket konkret nivå, teorierna och de politiska teserna var emellertid långt borta. Under kriget skickade mamma nödpaket till Sankt Mikkel i Finland, den lilla mat vi hade ville hon dela med dem som ingen hade. Kriget skrämde oss något oerhört, storpolitiken kröp inpå knuten hos varje svensk. Det är nog svårt för unga att föreställa sig skräcken, allvaret.

En av de kalla krigsvintrarna, jag var väl åtta nio, sydde mamma morgonrockar i frotté på beställning. På den fullastade sparken låg rockar inslagna i brunt papper med snören om. Jag minns så tydligt hur vi stretade på i snön, mamma och jag. Jag fick skjuta på. Jag kände mig så stor, värdig att hjälpa henne. Stolt över att behövas. Det är en viktig känsla, den att behövas. De färdiga rockarna bytte vi mot mera tyg. Hon sydde till oss också – hela livet – underbara badrockar! Den sista slet jag ut 1992 på Gotland. Då hade mamma varit död i 16 år. Handduken som hörde till hänger fortfarande kvar i stugan.

Min mammas tysta styrka har format hela min bild av jämställdhet

Som barn hade jag otroligt sneda tänder. Tandställning var inte vanligt, men mamma bestämde sig för att jag skulle kunna öppna munnen utan att tänderna spretade åt alla håll. För att få ihop pengar städade hon extra på kvällarna, i trappuppgångarna i Lugnet. Jag förstår inte hur hon orkade. Med oss, med andra, med allt! Det var tunga år, men jag hörde henne aldrig klaga.

Ju äldre jag blir, desto mer inser jag vilken enorm kraft mamma hade. Och vilken kärlek. Min mammas tysta styrka har format hela min bild av jämställdhet. Min bild av kvinnors förmåga.

Tåget från Herrljunga

1956 väntar jag på tåget från Herrljunga. Jag är 21 år, jobbar som skadereglerare för Folksam och pluggar till en studentexamen på kvällarna. Det är mitt fjärde år i SSU. Jag går med ganska sent, men det är bara för att fotbollen tar all min tid.

Sen skadar jag ett knä, doktorn säger att det är slut med spelandet. Plötsligt får jag kvällar över för politik. Jag har redan varit en flitig debattör i skolan – var säkert en pest för lärarna.

Olof Palme, SSU:s nyvalde studieledare, ska till Borås för att tala i Folkets hus. Konstigt nog är jag inte hundra på hur han ser ut. Jag måste ju ha sett honom på bild, men i verkligheten? Nä …jo, en gång förresten! I talarstolen på 1955 års SSU-kongress.

Nu står jag och spanar vid spår 1, är lite nervös förstås. Här kommer en 28-årig etablerad man. Erlanders högra hand. Det är klart att jag vill göra ett gott intryck.

Så kliver han av, i hatt och rock, snabba steg, intensiv vänlig blick, vi tar i hand och Olof Palme börjar direkt att ställa frågor. Han är så nyfiken! Nästan pojkaktig, vill veta allt: ”Vad är viktigt här? Vilka problem har ni?” Jag börjar berätta och samtalet är igång. Det flyter, det dansar! Sen fortsätter vi bara, i alla dessa år samtalar vi. Jag är så oerhört glad för det.

Ja… I så fall

En dag ringer Olof Palme till Lund där jag bor. Det är två år efter mötet på perrongen. Vi har träffats några gånger, mest av en slump. Nu ber han ber mig flytta till Stockholm, frågar om jag vill bli politisk sekreterare åt statsministern. Om jag vill? Jag som inte ens vet var kanslihuset ligger! Fyra pelare har byggnaden, det har jag sett på en bild. Jag har ingen som helst erfarenhet av centralt politiskt arbete. Som ordförande i socialdemokratiska studentklubben har jag öppet kritiserat Tage Erlander, tycker att han är för konservativ i författningspolitiska frågor. Nu undrar Erlander, via Olof Palme, om jag vill ingå i statsrådsberedningen. Jag är 23 år.

I Lund får jag ägna mig åt studierna och politiken. Fattig är jag visserligen fortfarande, men så begåvad – menar några lärare – att jag får ett statligt stipendium. Det så kallade naturastipendiet gör att jag får äta gratis på vissa restauranger. Att få ett stipendium för att man är begåvad och inte bara utfattig är något helt annat än att ropas upp som ”befriad”. Det är en oerhört intressant tid, med Ingmar Bergman på Stadsteatern i Malmö, med livliga debatter.

I Lund finns Ingrid, vi gifter oss 1957. Jag är väldigt väldigt lycklig. Jag har läst in en pol mag (red. anmärkning: politices magister) på två i stället för fyra år, Olof vet det. Nu säger han: ”Du behövs.”

När jag ringer mamma för att berätta, frågar hon:

– Klarar du av det?

– Jo, jag tror det. Svarar jag.

– Ja …i så fall. Säger hon.

1958 består statsrådsberedningen av bara fem personer: sekreterare fru Nyström, vaktmästare herr Tage Hollner, herr Olof Palme och jag ska underlätta statsministerns arbete. Det är klart att det känns stort, men märkligt nog inte märkligt stort. Jag tror mig om att klara det, med ganska mycket hjälp från Olof, förstås. Något enormt självförtroende har jag inte, inte alls, det får man jobba sig till. Men Olof tror ju på mig, vilket gör att jag också vågar tro på mig. Givetvis känner jag att jag har ansvar, men makt? Nä, inte sitter man dagarna i ända och tänker att, ”oj, vilken väldig makt jag har”. Nej, man stretar på. Min politiska vision? Samma som i dag. Jag vill leva i ett land med så små avstånd som möjligt mellan rika och fattiga, mellan dem som har makt och dem som ger andra makt genom att rösta. Det räcker som politisk kompass.

Erlander är otroligt morgonpigg. Vid femsnåret lyssnar han på BBC:s nyhetssändningar, sen kör Aina, som ska vidare, honom till jobbet. Vid sju ringer han mig. Palme är nattmänniska och ingen idé att störa för tidigt. Vi pratar ofta om annat än politik. Erlander uppmanar oss att läsa böcker, allt från nationalekonomi till poesi, se pjäser. Vi pratar sport, alla håller på olika lag.

Olof och Erlander har byggt upp en mycket speciell relation, det är inte alltid lätt för mig att komma in men båda är väldigt hyggliga. Jag fattar inte hur Tage Erlander hinner med. Ibland kan han komma på morgonen, tidig som vanligt, och klaga: ”Fan, att jag inte kunde låta bli den där sista snapsen igår.” Trots att vi befinner oss i maktens centrum, trots att vi emellanåt sliter hårt, så lever vi …ja, vad ska jag säga – ganska ”vanligt”.

Vad jag gör? Skriver enklare tal. Invigningar. Jag börjar med invigningar. I början ber jag ofta Olof titta. Han ändrar ibland.

Erlander? Han ändrar jämt. I allas tal.

Ömsint snäll – så snäll

Det första ordet som kommer är ömsint. Snäll. Oerhört snäll. Blyg i vissa sammanhang. Pojkaktig ibland. När vi besökte deras stuga på Fårö var Olof så mån om att också barnen skulle trivas. Att de kände sig lika välkomna som vi vuxna. Fotbollar kom fram, drakar, lek och spel. Efter resor kom han med små presenter. När någon fyllde år uppvaktade han med ett grattis. Sånt är jag usel på. Men Olof hade gåvan. Han – och senare Anna Lindh. De månade om andra, särskilt om dem som hade det svårt. Det är en särskild begåvning – att se dem som behöver lite uppskattning. Och en alldeles särskild begåvning att våga ge. Anna kunde sms:a mitt i viktiga möten till någon väninna som behövde råd eller hjälp. Eller ett skratt. Jag känner inte så många som har den begåvningen. Men Olof – och Anna – hade. En gång i Göteborg blev en ombudsmans dotter svårt sjuk. Mitt i all stress frågade Olof utan att han egentligen kände mannen: ”Jag hörde att din flicka är på sjukhus. Hur är det med henne?”

Det är så synd att den offentliga bilden av Olof blivit så skev. Man visar nästan alltid den smattrande, stridslystne talaren, politikern i attack. Okänslig. Tävlingsmänniskan och strebern. Visst kunde han bygga upp ett scenario med dramatiska bilder av motståndarna, han fick med sig de egna och gjorde andra vansinniga. Men det är ju politikens spel! Det var hans jobb. Det fanns en annan sida också, men den kommer sällan fram.

Olof och jag hade mycket gemensamt, men var ganska olika. Att han var överklassbarn och jag kommer från arbetarklassen gjorde inget alls, men att han var sju år äldre var viktigt. Sju år var mycket på 1950-talet. Han var en etablerad man.

En farbror. Vi var båda sporttokar, älskade fotboll och hockey. Fick båda tbc som barn. Vi gillade att läsa och gå på teater.

Olof älskade verkligen ordet, var en lysande skribent, en lysande talare. För mig är det inte riktigt lika viktigt. Olof var inte den som drog skämt och vitsar, men hängde gärna på.

Skratt betydde mycket när vi jobbade, men det intensiva samtalet var ännu viktigare. För mig ligger skrattet närmare än hos Olof, tror jag. Det stämmer kanske inte med bilden av mig, men så är det.

Jag kan ibland bli heligt förbannad över det svartmålande som startade långt innan Olof ens var påtänkt som partiledare eller statsminister. Olof var väldigt ung när bilder på en enorm näsa, brinnande ögon publicerades. När man började beskriva honom som ”vesslelik”. Det var rena personangrepp, jag förstod inte att de fick hålla på. Jag förstod ärligt inte hur han stod ut. Han sa aldrig något. Det var också en styrka hos honom, att välja bort, att koncentrera sig på väsentligheter, att inte göra sig till offer. Men det är klart, det måste ha tagit.

I nästan 30 år arbetade vi tillsammans, ibland dygnet runt. Jag såg hur han slet. Hur hårt ansatt han var.

Tre meningar. Livet blir plötsligt något annat

Efter statsrådsberedningen åkte jag till USA i ett år, tänkte att politikens värld var för tuff, att jag skulle satsa på forskning eller universitetsjobb. Men jag hamnade mitt i en presidentvalskampanj och kunde inte värja mig. Det var för spännande, för utmanande, för lockande. Hemma igen fick jag flera politiska uppdrag. Olof gav mig ansvar. Ibland tänker jag att han borde lagt sig i mer än han gjorde – men han litade på mig. Jag kan inte komma ihåg en fråga där vi var riktigt oense, riktigt osams …nä, det är märkligt, men så är det.

Och ändå – saker måste göras

Jag sover som en stock natten till 1 mars 1986. Har varit bortrest, på ett miljömöte i Bohuslän. Jag är miljöminister och vice statsminister. Vi har en telefon på väggen ovanför min säng.

Ibland ringer det på nätterna, särskilt på fredagskvällarna får jag samtal från krogen, goda råd om hur Sverige ska styras. Är man lite sliten efter en tuff vecka, kan sånt vara tröttsamt. Sen skaffar vi hemligt nummer. Nattliga samtal är ju nästan alltid obehagliga, inte sant? Det kan ha hänt barnen något, kan vara stora politiska saker som kräver snabba insatser.

Jag tycker inte om när det ringer på natten. Nu kommer jag med kvällståget till Stockholm, jag och Ingrid äter en sen middag. Vi hittar inget på TV som verkar intressant så vi går och lägger oss. Vår äldsta dotter, Ingela, sover över den natten. Det är en vanlig dag, en alldeles vanlig kväll. Ganska underbart egentligen.

Jag vaknar av att det ringer. Sträcker mig efter luren, hör statssekreteraren Ulf Dahlsten säga:

– Olof är skjuten.

– Är han död?

– Ja.

Tre meningar. Livet blir plötsligt något annat. Vi håller om varandra, Ingrid och jag. Väcker Ingela. Ringer efter en taxi. ”Ska den till Ingvar Carlsson?”, frågar de. ”Ja”, svarar Ingrid. ”Vi vet vad som hänt, vi kommer direkt.” Jag letar fram diskreta kläder. Minns inte vad jag tänker, hur jag känner. Bara gör.

Tankarna måste ha snurrat. Jag hörde ju Ulf säga: ”Olof är skjuten.” Jag svarade honom. Men ändå? Kan det vara ett missförstånd? Något jag inte begripit? I telefon har jag bett Ulf försöka få ihop en beslutsför regering, minst fem statsråd måste närvara.

Taxin kör i rasande fart in i till Rosenbad. Nästan framme ber jag chauffören sakta ner. Jag måste samla mig. Tänka. Försöka tänka. Om allt är sant, vem är mördaren? Mördarna? Väntar de här? Jag lägger mig på golvet i baksätet, kryper ihop för att inte synas. Glöm inte, i det här läget vet vi ingenting. Absolut ingenting. Framme vid Rosenbad ser jag inga poliser. Återigen tänds ett hopp om att allt är ett tragiskt missförstånd, och att jag snart ska få åka hem igen. Så måste det vara, annars skulle Rosenbad krylla av poliser. Helikoptrar. Bilar. Inget sånt. Bara ett tomt regeringskansli i mörker.

Då ser jag Pelle Wendel, reporter på Expressen. Och vet att det är sant.

Olof är död.

Det är en natt full av beslut. Av kolsvart sorg, stor och kompakt. 13 statsråd är närvarande. Ett ljus tänds på Olofs plats. Bredvid, som alltid, sätter jag mig. Vid fem möter jag pressen. Min enda tanke är att visa den, de, den stat eller terroristgrupp som slagit så hårt mot vårt land att vi inte vacklar. Demokratin står stark. Just det budskapet vill jag ge, men jag är så otroligt rädd för att helt enkelt inte klara att uttala orden ”Olof Palme är död”. Jag har väldigt lätt till tårar, både i glädje och sorg. Nu vet jag inte om rösten ska bära.

Om allt ska brista när jag säger orden. Jag vill vara stark, vill verkligen visa de som skrämt och hotat hela demokratin att Sverige står starkt. Då måste jag ju också orka, inte sant?

Jag kommer inte ihåg en fråga från journalisterna. Kommer knappt ihåg vad jag själv sa.

Att ta itu med det politiska arbetet, att hålla presskonferens, är ändå ingenting mot att möta Lisbet och pojkarna på natten. Man glömmer lätt att mördaren ju riktade sitt vapen också mot Lisbet. Hon är skadad. Yngsta sonen är i Alperna, men Mårten och Joakim är hos sin mamma på Sabbatsbergs sjukhus. Vi åker dit, står tillsammans mitt i all tumult. Det är tyst. Statsministern är död, men det är maken, pappan, vännen Olof jag tänker på. Inget finns att göra. Ingen tröst att ge. Jag känner mig så förtvivlat tafatt. Så fullkomligt utan förmåga att vara till den minsta nytta.

Ändå måste saker göras.

Jag drömde aldrig

Ett land i kris. Begravning. Jakten på mördaren. Mördarna. Livvakter dygnet runt. Jag gör det jag ska – efter bästa förmåga. Ibland mekaniskt. Alltid utan glädje. Ställd inför frågan om jag kan ta över efter Olof Palme svarar jag ja. Som medarbetare till två statsministrar har jag tränats för uppgiften under många år. Meningen var aldrig att jag skulle ta över, men att säga nej existerar inte som alternativ dagarna efter mordet. Jag drömde aldrig om statsministerposten, det kan jag ärligen säga. Jag längtade aldrig dit – men jag säger ja. Ibland är det svårt att tala om vilja. Man vill så mycket – drömmar är bra! – men lojalitet och ansvar är också viljestyrda. Det nya liv utanför politiken som långsamt börjat formulerats i mitt huvud får vänta. Eller vänta förresten – i samma stund Olof dör försvinner mina drömmar. De pulveriseras. Jag koncentrerar mig på att gå vidare, på att inte svika. Sorgen överfaller mig – på väg mellan möten, i bilen hem, under en sekunds tystnad i ett samtal om något helt annat – Olof är död. Den sorgen är långt mycket större än sorgen över att jag inte får drömma vidare.

Ingrid blir statsministerfru. Inte heller hon har drömt om det. Ingrid är så bra. Oerhört allmänbildad, duktig på språk, på att skriva, brinner för kulturfrågor. Är det inte så de flesta av oss vill se kvinnor? Starka, självständiga, med arbete, egna vänner och ansvar? När Olof mördas jobbar hon som skolbibliotekarie. Hon fortsätter med det. Ingrid har en hygglig chef som ger henne ledigt för statsbesök och representation, men jag tror inte att hon får lön de dagarna. Statstministerfrun ska representera både landet och sin man – känns det inte märkligt gammalmodigt i dag? Ingrid hade hellre varit i skolan, med barnen och böckerna.

Jag vet att hon sliter, på sin magra lön köper hon nya kläder. En del av de utländska statsministerfruar har en klädbudget, men Ingrid betalar själv. Skvallertidningarna skriver. Kvällstidningarna skriver. Ingrid sitter väl hos frissan och kan läsa om hur illa klädd de tycker att hon är. Hon gör sitt bästa – ändå duger det inte. Kritiken tar henne väldigt hårt, hon blir oerhört ledsen, men vill inte störa mig. Hon tiger och lider. Jag kan bli så förbannad när jag tänker på hur kvinnor bedöms. Ingrid är inte intresserad av kläder, av yta! Jag kan tänka mig tusen andra saker hon ville lägga sina pengar på. Och inte sjutton bryr sig någon om hur jag klär mig! Eller Erlander i sina skrynkliga kostymer. Eller Palme. Men Ingrid, som inte har valt, som aldrig har bett om banketter och statsbesök …hon får ta det.

Jag ångrar att jag inte stod upp för henne bättre, att jag inte förstod hur ledsen hon faktiskt var över alla skriverier. Att jag inte insåg att just den kritiken träffade en känslig punkt hos henne. Ingrid som alltid varit ett starkt stöd för mig, som alltid uppriktigt sagt vad hon tyckt efter debatter och TV- framträdanden. När jag tvivlat, tyckt att orden, arbetet inte räckt, att utvecklingen gått för långsamt, kunde hon trösta: ”Du ska veta att du är uppskattad.” I höst har vi varit gifta i 50 år.

Längt från vita huset

Äh, inte rusar man omkring och talar i mun på varandra som i TV-serien. I maktens centrum är det ganska stilla, en koncentrerad stämning råder, alla matar på, det finns alltid saker att göra, papper som ska läsas. Ensamt? Ja, märkligt nog. Det finns väl inte någon människa som är omgiven av så mycket folk som en statsminister. Ändå är man ensam. Erlander sa ju: ”Att vara statsminister går till 80 procent ut på att förhindra katastrofer.” I någon mån hade han rätt. Att vara chef handlar ofta om att hantera hel- och halvkatastrofer. Man står väldigt ensam i beslut. Gör medarbetare fel, har man valt fel medarbetare. Kritik ska man tåla. Det ingår i ämbetet. Jag klagar inte – som chef ska man tåla mycket. Något jag emellertid har svårt att hantera, det delar jag nog med många andra i utsatta positioner, är mediedreven. Det överfaller en som naturkatastrofer. En vind börjar blåsa, den tilltar, plötsligt är det full storm. Hur man än försöker argumentera så finns just då bara en enda sanning. Ibland, när jag ser resultatet av en TV-intervju, tappar jag modet. Det jag säger blir något annat, det jag försöker förklara går inte fram. Självklart ska journalister granska makten, men i ett mediedrev verkar andra lagar råda. Inte någon höjer ett finger: ”Stopp, vänta. Vi lyssnar nu. Kanske har vi missbedömt situationen?” Maktlöshet är det enda ord jag kan tänka på. Trots att jag är omgiven av makten känner jag mig så fullständigt utlämnad. Det finns inget att göra, ingenstans att gå, man bara hukar och väntar. Och så poff! – är allt över! Varenda journalist är borta. Man sitter där i stiltjen och tänker: Vad hände?

Jag lever drömmen

Ett år efter mordet lättar det. Inte arbetsbördan men det ljusnar i sinnet. Den akuta sorgen lägger sig. Saknaden lär jag mig att leva med. Det blir roligt med politik igen. Roligast är att åka ut och träffa människor, tala, få råd, kritik ibland. Så fort jag är tjurig på jobbet, bokar min assistent Christina Örvi in besök ute i landet. Jag ångrar dem aldrig. Folk är kloka.

Vändpunkten kom! Tio år senare visserligen, men jag lever drömmen just nu

Om Olof levt i dag? Vi hade nog fortsatt samtalet som tog sin början på tågstationen 1956 – jag hoppas det. Tror det. Vad vi hade pratat om? Människors klokskap, visionen om ett jämlikt samhälle, Irak hade gjort oss bedrövade, ja – det finns massvis att prata om! Kanske hade vi, ganska vänligt tror jag, recenserat våra efterträdare. Men Olof hade ju varit 80, pensionär sen länge. Jag tror att vi hade varit ganska glada. Travat omkring på norra Gotlands klintar, längs med havet på Fårö, plockat svamp i Bommersvik, glatt åt oss barn och barnbarn. Oroat oss en smula för dem, tror jag. För miljön, för framtiden. Det spekulerades ju ibland om vad Olof skulle göra efter statsminister- och partiledarjobbet. Stora internationella uppdrag talades det om. Jag vet att han nämnde för Sten Andersson en gång, på en resa till Mexiko i början av 80-talet, att han ville hålla öppet för en efterträdare. Men jag vet inte, läser man Erlanders dagböcker så skulle han ju avgå hela tiden men höll sig kvar i 23 år. På utsatta poster är det är viktigt att ha en ventil. Ibland räcker det med drömmen bara, någon liten tanke måste få vara fri. Annars orkar man inte.

Jag inser i dag att mina drömmar om ett aktivt liv utanför politiken visst blev av. Inte när jag trodde, inte när jag mest önskade, men vändpunkten kom! Tio år senare visserligen, men den kom. Jag lever drömmen just nu. Samma dag jag slutade som partiledare gick Ingrid i pension. Vi har fått oerhört fina år tillsammans. Och jag har fått pröva mina vingar både i Sverige och internationellt – på andra områden än politikens. Ibland kan jag slås av vilket fantastiskt liv jag fått.

Tänk dig en cirkel runt Borås, två mil från stan. Längre än så sträckte sig inte min mormors resor. Pappa kom till Dalarna som längst. Min mamma och jag for en gång till Malmberget. Jag var 14, vi skulle besöka min bror som arbetade där. På hemvägen stannade vi i Stockholm. Och så alla mina resor efter det! Det känns nästan märkvärdigt fantastiskt. Allt jag sett, allt jag fått lära. Det är en klassresa i rent bokstavlig bemärkelse. Det blev ett liv långt från lägenheten i Lugnet i Borås, men ändå inte så helt annorlunda. Nu bor Ingrid och jag i en trea i söderförort. Skillnaderna är inte enorma. Precis som det ska vara.

Berättat för Stina Jofs.

Läs mer:

Ingvar Carlsson: ”Jag har funderat så mycket över döden”

När Olof Palme medlade mellan Iran och Irak