Anna-Karin Palms Nobeldagbok: ”Det känns som om jag ska explodera snart”

Efter bland andra Sara Danius och Per Wästberg är det dags för Anna-Karin Palm att föra Nobeldagbok. Här följer en rapport från ett omtumlande år som sträcker sig från ett dunkelt förråd till Akademiens förgyllda salar – och intensiv läsning av Han Kang.

Prolog

En fredag i april 2023, i vår lilla by i norra Hälsingland. Min man väntar en bokleverans till sitt förlag och när den kommer lyckas chauffören inte lyfta in lastpallen i lokalen utan dumpar den på backen. Det är riktigt aprilväder, med återkommande skurar av hagel och regn mellan solglimtarna, vi måste få in böckerna snabbt och ringer våra snälla grannar Stefan och Nadia som genast kommer och hjälper till. Där springer vi med boktravar i famnen mellan skurarna när min mobil ringer: ”Ja hej, det här är Mats Malm på Svenska Akademien.” Jag förstår knappt vad han säger, men går undan för att tala ostört. Jag, ledamot av Svenska Akademien? Min häpnad är så stor att den gör mig skakig i benen. Vi talas vid en stund, jag får helgen på mig att lämna besked. När jag senare talar med min man Mats om min oro för om jag ska hinna skriva också om jag tackar ja, säger han bestämt: ”Du får väl skärpa dig, helt enkelt.” Så det gör jag.  

Januari 2024

Nu börjar det, på riktigt. Första torsdagssammankomsten som ledamot. Jag och David Håkansson, som valdes in samtidigt, har fått vara med som gäster på en sammankomst under hösten, och vi har även träffat alla under högtidssammankomsten den 20 december 2023, då vi formellt tog vårt inträde i en högtidligt teatral ceremoni inför kungafamiljen och stor publik. 

Men nu är det januarivardag, ledamöterna samlas i läsesalen före sammankomsten. Redan under hösten fick jag frågan om jag var intresserad av att gå in i Nobelkommittén och nu kommer kommitténs ordförande Anders Olsson fram och föreslår att jag ska ta plats i kommittén redan nu, men som adjungerad till att börja med. Ett slags mjukstart, som innebär att jag går på alla kommittémöten, läser så mycket jag hinner och försöker sätta mig in i arbetsprocessen, men slipper skriva utlåtanden. Jag tackar omedelbart ja till förslaget. Visst blir det intensivt, det inser jag också, men att jag får göra det i min egen takt känns betryggande. Dessutom är det skönt att omedelbart få ett så tydligt och intressant uppdrag, att veta vad jag ska göra i det här sammanhanget: läsa, läsa, och åter läsa.

Redan veckan därpå äger det första mötet i NK (Nobelkommittén) rum, och jag börjar känna mig lätt överväldigad. Över tvåhundra namn har samlats in på den Långa listan, som vår researcher Magnus Halldin sammanställt. Människor runt om i världen, litteraturexperter av olika slag samt även tidigare Nobelpristagare i litteratur, har rätt att nominera kandidater.  En sådan otrolig mängd författarnamn som virvlar i luften och samlas på pappren framför oss. Och så ofattbart många av dem som jag aldrig läst en rad av!  Och hur ska vi någonsin ens kunna bringa reda i alla dessa evighetslånga listor? Nå, det är väl bara att börja någonstans. Bibliotekarierna Maria Axelsson, Lars Ljungdahl och Linda Örtenblad är vänliga och hjälpsamma och jag går iväg med en packe böcker och huvudet fullt av sekretessregler. Tur att jag just köpt en ny ryggsäck. Det sliter på de redan ömma skrivbordsaxlarna att släpa alla dessa böcker mellan Stockholm och Strömbacka.

Mars, april, maj

NK möts nu nästan varannan vecka, vi ska först ta fram det som kallas Halvlånga listan. Det innebär att från alla namnen på den första, långa listan, ska cirka 20-25 namn väljas ut för vidare prövning. Vi har också fått in rapporter från våra omvärlds­experter, personer med djup kännedom om ett geografiskt litteraturområde, som lyfter fram de viktigaste namnen i den region de bevakar.  

Vi är fem ledamöter i kommittén, plus ständige sekreteraren som adjungerad; sex personer med väldigt olika preferenser och utgångspunkter. Jag inser lättad att det är högt i tak i de här samtalen, det smågrälas muntert eller nickas instämmande, men alla får sin röst hörd. När jag vågar mig på att föreslå några namn skrivs de upp bland de andra, och flera kollegor säger att de ska läsa dem. Lika viktigt som att läsa och argumentera är det att kunna lyssna på de andras synpunkter, och den generösa stämningen i gruppen får mig att känna mig hemmastadd ganska snart. Om än med oändligt mycket att läsa ikapp! Dessutom pågår ju det löpande arbetet i Akademien för fullt, och ofta har jag lätt yrsel när vi traskar till Den Gyldene Freden efter sammankomsterna. Så mycket att sätta sig in i, så många olika verksamhetsområden, projekt och frågeställningar. Jag inser hur mycket Akademien faktiskt gör och bidrar med, inser också hur skönt det är med uppdraget i Nobelkommittén: att känna att jag faktiskt kan göra nytta på något vis, redan nu. Ett överblickbart uppdrag som blir min livboj i den tilltagande yrseln.

Nobel innebär dock inte bara läsning och diskussioner, utan även: klänningar. Jag har aldrig ägt en hellång klänning, nu måste jag ha flera. Av min kollega Ellen Mattson fick jag numret till Monica Nordlund, som säljer vintagekläder. Jag har talat med henne redan i höstas, skickat mina mått och preferenser. Nu ska vi ses, en kulen dag i början av april. Jag får anvisningar om att åka till Danderyds sjukhus och sedan ta en buss. Kliver av i ett område med nybyggda flerfamiljshus, vägarbete pågår, allt är lite rörigt. Pelican Storage, står det på en jättelik plåtbunker, det är dit jag ska. Märkligt nog. Monica möter och för mig in i bunkern, långa smala korridorer med jalusidörrar på bägge sidor. Hon drar upp ett par plåt­jalusier och abrakadabra – glamour! Klänningar i ofattbar mängd hänger i de små förråden, glansiga tyger, silvriga skor och sjalar och jag vet inte vad. Kontrasten mellan miljön och förrådens innehåll gör mig upprymd och full i skratt. Monica berättar om när en känd skådespelerska var där och provade galaklänningar, då kom en man som skulle lägga in sina vinterdäck i förrådet bredvid, skådespelerskan i frasande taft frågade vänligt om han behövde hjälp? Han tackade förvirrat nej. Monica tar fram en spegel och ställer på en stol i gången, sedan kommer hon med de tre klänningar hon tagit fram åt mig. Jag börjar prova, och otroligt nog passar de alla tre. De behöver bara förlängas lite nedtill, men Monicas expertblick avgör att det ska gå utan problem, det ordnar hon. De är så vackra! Mycket olika, men i den färgskala jag tycker om: grönt, blått och silver. Och kvaliteten! Sådana här klänningar görs inte längre, vilket är en av alla anledningar till att jag alltid tyckt om vintage. Efter någon timme är allt klart, jag går därifrån glad och lättad. Det är en konst också detta, att kunna läsa en människa som man läser en bok och förstå vilka kläder som passar vem. 

Den halvlånga listan presenteras för alla ledamöter på en sammankomst i april, och därefter blir läsningen än intensivare. Nu ska ett tjugotal namn reduceras till fem stycken på Korta listan, och temperaturen stiger i diskussionerna i NK. Det är viktigt med en bra balans på listan, förstår jag, så att där dels återfinns namn som redan prövats en eller flera gånger, dels några helt nya namn. Litterär kvalitet, som alltid är det vi letar efter, kan ta sig många olika uttryck och vi strävar efter att vår lista ska vara varierad även ur den aspekten. Till slut har vi våra fem namn på listan. Vissas favoriter har fått stryka på foten denna gång, men andra har kommit till och vi är nog alla nöjda med den uppställning vi fått fram. Jag inser, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att jag fortfarande har mycket att läsa ikapp. De andra har redan läst in sig på vissa av ­namnen på listan, men för mig återstår ofantligt mycket läsning.

Under de sista mötena på terminen börjar jag känna att jag kanske ändå skulle bli fullvärdig medlem av kommittén redan nu. De utlåtanden som kommittén skriver är ju tänkta till hjälp för Akademiens övriga ledamöter, för att orientera sig i författarskap som de inte kommer att hinna läsa lika brett som vi gör. Nog vore det bra om de fick ett utlåtande även från mig? Och eftersom jag ändå tar anteckningar hela tiden medan jag läser (jag minns inget jag inte skriver ner, och tänker bäst i skrift) så blir det nog inte ett så stort arbete, tänker jag optimistiskt. Jag föreslår alltså att jag går in som ordinarie ledamot av NK, vilket också klubbas på en av de sista sammankomsterna för ­terminen. Det var skönt att få en mjukstart, men nu känner jag mig redo att göra min del av arbetet fullt ut.

Juni, juli, augusti

I mitten av juli drabbas jag av panik. Jag har läst oavbrutet hela våren och än mer koncentrerat under den första ljuvliga sommarmånaden. Men hur ska jag hinna läsa allt! Vissa av författarskapen på Korta listan är mycket omfångsrika, jag börjar hysa ett irrationellt agg mot författare som skriver alltför många verk. Sparsmakat, det är väl bra? Dessutom inser jag att jag inte kan läsa lika snabbt som vanligt, nej, det här är en läsning som måste ske med all uppmärksamhet jag kan uppbåda. Som att läsa med flera lager av sig själv samtidigt. Följa intrigen (om det är en sådan bok), avläsa den större kompositionen och dess tematiska betydelser, identifiera återkommande frågeställningar och motivkretsar hos författaren, uppleva stilen med dess klanger, rytmer, metaforik, egenheter. Men också lyssna djupare, mot författarskapets underjordiskt porlande källsprång, dess inre drivkrafter, tonaliteter, färgskala. Det jag kallar en författares röst. Ju mer jag läser av en författare, desto tydligare blir den rösten. Hos vissa författare träder den fram mer eller mindre omedelbart, så att man kan höra den redan efter några sidor, hos andra krävs mer tid och tålamod för att lyssna fram rösten. 

En vän till mig myntade för många år sedan begreppet ”20 juli-ångest”. Det är de där dagarna i juli när grönskan tycks tung och lite fadd, försommarblomningen är över och sensommarens prakt ännu inte slagit ut. Åskdagar med kvalmig hetta eller grådagar med växlande molnighet och plötsliga skurar. Soltimmar då vi skyndar ner till sjön för en efter­längtad simtur. Det är den tid då man med ens tänker: Snart har hela sommaren gått, och vad har jag gjort? 

Här ska stå ett bröllop i familjen i början av augusti, sedan ska jag resa en vecka till en liten grekisk ö tillsammans med min dotter. Hur ska all läsning hinnas med? Jag läser nu minst sex timmar varje dag, halvliggande på den smala sängen i min skrivstuga. Och efter varje läst bok skriver jag genast ner mina intryck, försöker sammanfatta det lästa, bläddrar bland alla små papperslappar jag stuckit in i böckerna under läsning. När ska jag sammanställa alla dessa anteckningar till ett användbart och välformulerat utlåtande? Det får bli efter Grekland, tänker jag, vi ska lämna in våra utlåtanden i slutet av augusti så där finns lite tid. En bok jag behöver läsa om får följa med till Grekland, jag tillverkar ett eget skyddsomslag av kartong för att bevara ­sekretessen, sitter och läser i pinjernas skugga på stranden.

Det blir en intensiv vecka där mot slutet av augusti, jag sitter i skriv­stugan hela dagarna och skriver på mitt utlåtande. Det gäller att koka ner alla tankar och intryck, göra tydliga beskrivningar av författarskapen, teman, stil, utveckling med mer. Dessutom ska vi ge en personlig ­värdering och rangordning av de fem författarskapen. Det gäller alltså att sammanfatta, koncentrera, och ­formulera sig så tydligt som möjligt. Axlar och nacke värker, och när jag ska sova på kvällen dansar fraser och ­formuleringar i mitt heta huvud. Skärpa sig, var det! Och det blir ­faktiskt klart i tid, jag drar en lättnadens suck och bokar en massage för mina värkande muskler. 

September

Hela sommaren har jag läst intensivt, utan att kunna tala med någon enda människa om det jag läser. Nu känns det som om jag ska explodera snart, och jag ser ivrigt fram emot Akademiens första möte den 18 september, då vi ska diskutera kandidaterna. Nyfikenheten på hur de andra har läst och resonerat är stor. De första septemberveckorna bjuder på ljuvligt sommarväder, jag njuter av att ha tid för annat än att läsa. Jag hinner skriva klart den novellsamling jag arbetat med under året och sänder in den till förlaget. Jag kokar äppelkompott och lägger in ­gurkor, går skogspromenader och simmar i den allt kallare sjön, laddar inför höstens arbete. Och så är det dags att ta tåget till Stockholm igen. När vi samlas i sessionssalen blir det trångt kring bordet, nu är Akademien fulltalig och ovanligt nog är alla 18 ledamöter på plats denna dag. Ett djupt andetag: nu får orden, tankarna och intrycken äntligen släppas ut. Diskussionen blir intressant och åsikterna varierar, som det måste vara. Men så roligt det faktiskt är att tala, på allvar, om litteratur! 

Oktober

Efter tre sammankomster då vi talat oss hesa och luften i sessionsrummet nästan tagit slut, är vi ­framme vid ett beslut: 2024 års mottagare av Nobelpriset i litteratur är den sydkoreanska författaren Han Kang. Nu ska en motivering skrivas, och arbetet kring själva offentliggörandet fördelas. Jag ser fram emot den 10 oktober – om bara den lilla förkylning som lurat i kroppen sedan bokmässan inte förvärras. Proppar mig full med vitaminer och medikamenter, försöker sova mycket och andas skogsluft. Tänker på Han Kang och hennes texter.

Det här är ett författarskap som präglas av säregna stämningar och en prosa med stor språklig lyster och precision. Trots att Han Kang skriver ur en kultur så annorlunda vår, når hennes texter en grundläggande allmänmänsklig nivå och ställer stora frågor till oss. Hennes blick på världen är fylld av ett slags stoisk mildhet, och hennes författarskap tycks drivas av en stark sanningslidelse, en vilja att försöka borra sig ner i tillvarons botten, undersöka människans villkor med envis vidöppenhet och en vibrerande svävning mellan inre och yttre, levande och döda. Vare sig hon skriver om individuella sorger och förluster, eller om de stora politiska trauman som ekar i generationer, så gör hon det med samma omsorg och samma omutliga blick. Avslutningsvis kan jag bara säga: Läs Han Kang, och låt er förvandlas – såsom den stora ­litteraturen alltid förvandlar oss.

Ur Vi Läser #6 2024.

Läs mer:

Vi möter Han Kang i Sydkorea

Nobelkommitténs väg till Annie Ernaux? Ostron & Chablis