Anna Charlotta Gunnarson: ”Vi överdoserar på julmusik – och det är ett enda albums fel”

Varför har julen blivit en så reaktionär musikalisk period? Midnatt råder, konstaterar Anna Charlotta Gunnarson och försöker tända ett nytt ljus och låta det brinna.

”Baby, it’s cold outside”. Denna vinterduett från 1940-talet har i modern tid gått ett hårt öde till mötes. Texten skildrar en tjej på väg hem efter en trevlig kväll hos en kavaljer, men då snön yr utanför fönstret upprepar han att hon borde stanna kvar, hon kan ju få lunginflammation av kölden. Trots protester faller hon snart till föga, möjligen omtöcknad av en spetsad drink. I dag kan situationen framstå som glasklart otäck, killen är en typisk vardagsförövare. Låten som förr spelades flitigt i juletid är numera bannlyst av många radiostationer och artister sjunger uppdaterade varianter, som inte för tankarna till tjatsex. Så får det gärna vara, men jag gillar uttrycket ”for the record”, så låt oss lägga till något.

Då texten skrevs kunde ogifta kvinnor inte umgås ensamma nattetid med män, för detta krävdes en nödsituation, exempelvis att vara insnöad i en stuga där utgång är lika med livsfara. Ju ihärdigare paret i melodin lägger skulden på ovädret, desto färre anledningar för moralpredikanterna att rasa. Kvinnan undgår på så vis bygdens dömande blickar under morgonpromenaden hem, hallå, hon hade ju inget val! På 40-talet förstod lyssnarna att Baby, it’s cold outside beskriver en överenskommelse mellan kvinnan och mannen om låtsad kyskhet. Men kontext hinner nu vår samtid sällan med och låten är ohjälpligt ute i kylan.

Annars blir vi knappast av med musik som en gång hamnat på den konserverade jullistan. När melodierna börjar spelas i november kanske vi rentav har längtat. Vi ler fromt när Mariah Carey wailar All I Want for Christmas is You inne i matbutiken, förväntan om gemenskap frodas i vårt inre medan refrängen svävar över grönsaksdiskens höjda priser. En vecka senare har man hört låten 16 gånger och då julen står för dörren har siffran tiofaldigats och man vill strypa Mariah Carey, åtminstone tillgången till hennes skivkatalog. Känslan är universell.

För 15 år sedan drog den världsomspännande tävlingen ”Whamageddon” igång, där det gäller att undvika Last Christmas under december. De flesta klarar inte utmaningen. Popsången om George Michaels krossade hjärta infiltrerar samhället denna månad och om den når dina öron är det bara att på sociala medier erkänna dig ”Whammad”. 

Nyår kan ge än värre klåda

Kanske är den musikaliska överdosen ett enda albums fel, Absolute Christmas från 1994. Tidigare fanns ett rejält knippe osållade jullåtar, men detta år skapades den klaustrofobiska kanon vi aldrig blir av med, varje hushåll och radiostation tycktes köpa plattan och slutade aktivt söka efter komplement. Det spelar ingen roll hur mycket vi initialt har älskat Tänd ett ljus, Fairytale of New York, Mer jul och Feliz Navidad; när de ohejdat sprutar ut från uppesittarkvällar och bussarnas förarhytter är det lätt att önska sig nya tongångar, vad som helst. Variation! Men alltför många vill fortfarande höra O helga natt när granen kläs och betala tusenlappar för julshower där barnatron hos artister som retuscherats på affischer tycks lika äkta som en tomte i gummimask.

Nyår kan ge än värre klåda. Champagnegalopp varvas med samma två poplåtar från 80-talet, av Abba respektive Prince, följt av tolvslagets obligatoriska inslag från Skansenscenen där valfri schlagerartist kliver ut i pälsbrämad mockarock och med snödimmig andedräkt sjunger Celebration. Det borde vara fritt fram för oprövade nyårslåtar, det är både fest, slutpunkt och startskott. Men trots en uppsjö melodiska försök tar vi sällan hjälp av Tennysons rader om att ringa in det nya ”till sångarhjärtan skaparglöden”.

Övriga högtider går på tomgång. Ingen unison spellista med rock, soul och klassiskt har skapats för påsk eller valborg. Inte ens halloween. Skolavslutningar må förknippas med Idas sommarvisa och blomsterpsalmer medan snapsvisorna ackompanjerar midsommar, men dessa sånger hörs inte dagligen, överallt, vart man går. Det saknas hits om påskharen, kycklingar, ägg och påskkärringar, så här finns potential för en Absolute Easter, med uppföljaren om eldar och studentmössor – Absolute Walpurgis Night. Av bara farten får vi en ny musikskatt för alla hjärtans dag, internationella kvinnodagen, eid al-fitr, våffeldagen, första maj, nationaldagen, kräftpremiären och chanukka. 

Att julen har blivit en så reaktionär musikalisk period kan tyvärr vara ett tecken på vad vi axlar i advent. Inköp av mat och klappar, gran och pynt, städning och släktlogistik, gammalt groll som kommer upp till ytan. Men de välbekanta slingorna är beständiga, står för frid och ro, innebär varken uppoffring eller ansträngning, de dyker mest upp som gamla goda vänner, samlas och dröjer kvar för att påminna om vårt arv och livet som pågått ännu ett år. Det är ju ganska vackert, men låt oss också emellanåt släppa in nytt musikaliskt juleljus som kan stråla in i de mörka springor där midnatt fortfarande råder.

Ur Tidningen Vi #10 2024.

Läs mer av Anna Charlotta Gunnarson:

Manlig rundgång i den nya svenska filmvågen

Rally-Ewy tog världen med storm