Manlig rundgång i den nya svenska filmvågen

Anna Charlotta Gunnarson älskar den nya svenska filmvågen med rockumentärer. Men varför är den en herrklubb? Var är brudarna?

Ylande gitarrer och långfingret i luften. Den svenska rockhistorien letar sig nu med allt kortare mellanrum in på biograferna och jag bänkar mig ivrigt i fåtöljen för att sugas in i kollagen av svartvita snapshots och rörligt material från turnéer där spriten flödar och livet är oändligt. Dokumentärerna skildrar kärleksfullt soloartister, grupper, ibland hela genrer. Grånade bandmedlemmar skrockar nostalgiskt medan journalister och udda prominenser visar blekta klipp från de första spelningarna. Här föddes en ny era! Låtarna vi kan utantill dundrar ut över salongen och får oss att nynna med, men efter de kaosartade, explosiva pionjäråren träder det nödvändiga skavet in. Intervjuobjekten fastnar i en allvarlig pose, vi anar sprickan, splittringen, en annan verklighet. Har vi tur blir det återförening, annars mest bitterljuva insikter. Varje gång dunkar hjärtat varmt i mitt bröst, jag drabbas av rockens urkraft. Men också av en gnagande tomhet.

Den tillbakablickande rockumentären är en herrklubb. Killar intervjuas av killar om killar. Vi låter det passera för att vi vill filmerna väl och de håller liv i vår vemodiga dröm om att musik får tiden att stå stilla. Rockstjärnemannen bufflar heller inte runt som nån gubbig Stig Larsson, utan känns fortfarande … ung. Revolten går aldrig ur. Inte sällan är regissörerna gamla polare som speglar sig i allt det härliga, och så görs samma sorts skildring om och om igen. Jag vurmar verkligen för modern musikhistoria och ser de flesta filmer jag kan, men de är tyvärr också ofta en sorglig påminnelse om försprånget; grabbarna har alltid haft en kortare sträcka fram till scenen, studion och mixerbordet. De har gynnats av normer och lagar. 

Alla ser sig som medvetna, men vid skarpt läge väljs brudarna bort

I dag erbjuds unga tjejer att spela trummor och bas i skolan, det finns popkollon och riktade teknikkurser, men så såg det inte ut nyss. Långt in på 1900-talet var gifta kvinnor icke tillåtna att spela instrument offentligt. Få flickor i folkhemmet fick en gitarr i julklapp. Våra nätverk har varit skrala och lättraserade, övergrepp vanliga, sexismen för jävlig. Därför är det killarnas material vi kan bäst och som sparats för eftervärlden. Musikjournalisterna har också varit män och gissa om de har haft det underbart backstage med kall kill-öl och rövarhistorier. Tjejer som till nöds får plats i retrospektiva rockfilmer har inga bärande roller, de är fruar, ex-flickvänner eller fans. De är beundrare, betraktare. Stöttepelare. Tillbehör.

Musicerande rynkiga damer är inte huvudpersonerna på vita duken, de glimtar på sin höjd förbi i någon passage. Deras bästa tid är inte nu och var det knappast då heller. När ska den ens komma? Förra våren bad jag en känd trummisherre föreslå medelålders och äldre kvinnor till tv-serien Så mycket bättre. Han kom inte på en enda. När jag nämnde namn som Lotta Hedlund, Monica Törnell, Irma Schultz och Marit Bergman nickade han förbluffat, han hade liksom glömt bort dem, trots att han jobbat med flera av dem. Det är så förrädiskt. Alla ser sig som medvetna, men vid skarpt läge väljs brudarna bort, även om deras väg till framgång torde vara långt mer spännande än historierna om grabbarna vi redan vet så mycket om. 

Vid millennieskiftet gav ett gäng journalistkvinnor ut en pamflett med titeln Jag vet en skön snubbe, ett uttryck som fortplantat sig sedan dess. Vi är många med erfarenhet av outbildade snubbar som via en tipsande killkompis halkat in bakvägen på ett bananskal, charmat nån chef, oförhappandes fått en massa önskeuppdrag och vips stått i centrum med högst ersättning. Det finns fortfarande ingen anledning att ge ut skriften Jag vet en skön brud. Få skulle förstå andemeningen. Hur mycket jag än älskar den nya svenska filmvågen förstärker den männens dominans i rocksfären. I en bransch som fäktas febrilt för att öka jämställdheten breder killarna ut sig – än en gång. De porträtteras, gör dokumentärerna, filmmusiken och reportagen inför premiären. De har makten över skivbolag, produktioner, styr våra listor och ger varandra jobb. De har kvar anställningarna på nöjesredaktionerna, medan tjejkollegorna lämnade för längesedan. 

Vill man åstadkomma något mer än upprepning behöver man lägga mycket tid och jävlaranamma på att bredda perspektiven. Tro mig, jag har ägnat halva mitt arbetsliv åt att upptäcka de kvinnliga upptäckarna, men vet därför också att det går att undvika slentrianberättandet. De få tjejer som figurerar i rockumentärerna hinner sällan sätta färg på sina korta insatser, särskilt inte genom problematiserande frågor om exkludering, för filmaren väljer vinkel och … hallå, det är inte fokuset här! Störiga sidospår krånglar till dramaturgin, sabbar den romantiska berättelsen om snubbarna som lyckades mot alla odds. Här snackar vi boy power! Samma journalistmän som banden en gång i tiden rumlade runt med på efterfesterna hyllar därefter filmerna i sina recensioner. Även om de själva medverkar framför kameran med en eller annan replik. Rundgången är fullbordad. Det tjuter i öronen.  

Ur Tidningen Vi nr 8, 2024

Läs mer:

Tio svenska filmfloppar vi aldrig glömmer

Anna Charlotta Gunnarson om mansdominerad frågesport