”Alice Munro skrev om dotterns övergrepp på ett sätt som gav henne Nobelpriset”

Jonas Eklöf läser den franska sensationen Tvingad tiger av Neige Sinno och börjar tänka på Lolita och Alice Munro-skandalen.

Överst på Dagens Nyheter topplista hittar vi Tvingad tiger av fransyskan Neige Sinno (hon gästar Internationell författarscen i kväll). Ett inte särskilt kontroversiellt val, för boken är ett mästerverk. Tvingad tiger är utgiven av Faethon förlag och när jag träffade förläggaren Daniel Pedersen på en 50-årsfest för ett par helger sedan erkände han att det är en ganska ovanlig titel för förlaget. Jag tolkade det som att den är ovanligt tillgänglig för ett förlag som just nu annars marknadsför verk som Erin och Lochlann. Poetiska speglingar av Irlands vikingatid och trebandsverket Auschwitz och efteråt. I ett introduktionsmejl berättar Pedersen att Tvingad tiger höjts till skyarna av en enig fransk kritikerkår. ”Sinno beskriver inte bara sitt eget liv utan också hur sexuellt våld beskrivs i kulturen. Det är på många sätt en makalös bok.” Nobelpristagaren Annie Ernaux är av samma åsikt: ”Den mäktigaste och mest insiktsfulla bok jag någonsin läst om ödeläggelsen av en barndom.”

Neige Sinno skildrar hur hon utnyttjades sexuellt av sin styvfar under flera år. Tidigt i boken kommer Neige Sinno in på Vladimir Nabokovs roman Lolita och huvudpersonen Humbert Humbert. ”Jag förväntade mig inte att hitta så många likheter med min egen smutsiga historia”, skriver hon. Precis som så många andra läsare fascineras Sinno av Nabokovs roman. Samtidigt finner hon den problematisk. Lolita skildrar ”den perverses medvetande” och ger ”en förvriden del av verkligheten”. Ändå är det ”många människor som tar absurditeten bokstavligt. De föreställer sig också Lolita som lösaktig, intresserad av sin styvfar, lekfullt förförisk mot honom, kontaktsökande”.

En som tog ”absurditeten bokstavligt” var Alice Munros make Gerald Fremlin. ”Han verkar ha varit besatt av Lolita”, konstaterar New Yorkers chefredaktör David Remnick i ett makalöst avsnitt av The New Yorker Radio Hour, där han pratar med kollegan och Munro-kännaren Rachel Aviv om Andrea Skinners avslöjande i Toronto Sun som skakat om litteraturvärlden. Rubriken är lika lång som talande: ”My stepfather sexually abused me when I was a child. My mother, Alice Munro, chose to stay with him”. Samtalet i The New Yorker Radio Hour pågår i drygt 30 minuter och jag råder alla att lyssna. ”So now Munro’s ardent readers – and there are a great many of us – are left with this terrible conundrum; that a writer with such stunning powers of empathy could betray her own child”, säger en märkbart omskakad Remnick i inledningen.

Det som gör det hela extra laddat är att Munro – ”vår tids Tjechov” som Remnick kallar henne – publicerade minst 50 texter i världens kanske mest ansedda magasin, The New Yorker. Andrea Skinner gick till polisen 2004. Det som fick henne att till slut anmäla honom var ett porträtt på Alice Munro och Fremlin i just The New Yorker, där paret skildras som ett ”väldigt sportigt och gemytligt par”. Det blev droppen för Skinner. Hon, som berättat för familjen om styvpappans övergrepp redan när hon var tio (bara för att bli utfryst av både föräldrarna och syskonen), kände sig ”fullständigt utraderad” av artikeln.

När Andrea Skinner gick till polisen hade hon med sig Fremlins brev, där han skriver att han blott svarade på inviten från ”denna nioåriga förförerska”. Han skriver om hur han visste att i världen fanns det ”Lolitor” och att han ”var en Humbert Humbert” … Fremlin dömdes så småningom till fängelse. Men det slutar inte där. För på något sätt lyckades familjen tysta ner historien i ytterligare 20 år. Under tiden växte Munros anseende ytterligare. I hemlandet Kanada var hon känd som The Queen och internationellt sågs hon allmänt som världens främsta nu levande novellist. 2005 utkom den auktoriserade biografin om Munro, i vilken författaren Robert Thackner inte skriver ett ord om övergreppet – trots att han kände till det (”det var inte den sortens bok jag ville skriva”, har han sagt). När Munro tilldelades Nobelpriset i litteratur 2013 var det få som protesterade.

Var det makens övergrepp hon tänkte på? Det vet vi inte

Men då var det också få som visste det vi vet nu, att den försynta kvinnan från Ontario was trading her daughter for art, som David Remnick uttryckte det.

Alice Munro inte bara kände till makens övergrepp på dottern. Hon gjorde litteratur av det. Som i novellen Rich as Stink och ännu tydligare i övergreppsskildringen Vandals från 1993. Men det kusligaste ”sammanträffandet” tycker jag ändå sker i Wild Swans. Det är en berättelse om en flicka som blir utsatt för ett övergrepp på ett tåg och berättaren ”låter det ske” för att, som hon säger:  ”I just wanted to see what will happen…”

Så långt fiktionen. Men 1979 medverkade Alice Munro i ett radioprogram på CBC. Hon pratade om sin syn på passivitet som något eftersträvansvärt. Att sitta tillbakalutad och ”låta saker ske”. Programledaren Joyce Davidson frågade Munro: ”Har du gjort dig skyldig till det?”

”Åh, ja! Jag låter situationer utvecklas långt bortom den punkt där jag borde stoppa dem – bara för att se vad som händer, vad människor kommer att säga och vad de kommer att göra. Det är förmodligen den största passionen i mitt liv.”

Var det makens övergrepp hon tänkte på? Det vet vi inte.

Men att hon skrev om det, det vet vi. Hon skrev om det på ett sätt som bidrog till henne nobelpris.

Läs mer:

Aase Berg: ”Jag tycker fruktansvärt illa om Alice Munro”

Läs ett utdrag ur Vanessa Springoras bok som skakat Frankrike