Vanessa Springora har väckt uppror i den franska kulturella intelligentian, genom sin berättelse om övergrepp och pedofili. Som 14-åring uppvaktades hon av en 50-årig författare och de inledde ett destruktivt förhållande. Vilket författaren senare skrivit ett flertal hyllade romaner om.

I det här kapitlet berättar ”V” (flickan) om hur hon första gången träffar ”G” (författaren).

Kapitel 2 ”Bytet”

Samtycke: Allm. Frivillig tankeakt genom vilken en person förbinder sig att fullständigt godta eller fullgöra något. Jur. Tillstånd att ingå äktenskap som lämnas av en minderårig persons föräldrar eller förmyndare.

Ur ordboken Trésor de la langue française

En kväll släpar min mor med mig till en middag dit några av den litterära världens berömdheter är bjudna. Jag vägrar först bestämt att följa med. Det har blivit lika plågsamt att umgås med hennes vänner som med mina klasskamrater, vilka jag allt oftare undviker. Jag är tretton år och på god väg att bli direkt folkskygg. Hon envisas, blir arg, tar till känslomässig utpressning, jag måste sluta sitta och deppa över mina böcker helt ensam, och vad har mina vänner förresten gjort mig för ont, varför vill jag inte träffa dem mer?

Till slut ger jag med mig.

Han sitter där vid bordet, lätt tillbakalutad. Ståtlig hållning. En stilig man i obestämbar ålder, trots att han inte har ett hårstrå på sin välpolerade flint som får honom att likna en buddhistmunk. Med blicken följer han oupphörligt minsta rörelse jag gör och när jag till slut vågar vända mig åt hans håll ler han mot mig, ett leende som jag från första stund förväxlar med ett faderligt leende, för att det är en mans leende och för att jag inte längre har någon far.

Med slagkraftiga repliker och ständigt välplacerade citat vet den här författaren – för det inser jag snabbt att han är – att charma sin publik och kan den kultiverade middagsbjudningens koder på sina fem fingrar. Varje gång han öppnar munnen exploderar skrattsalvorna från skilda håll, men det är alltid mig hans roade och förbryllande blick dröjer kvar vid. Aldrig förr har en man sett på mig på det viset.

Jag lyckas snappa upp hans slaviskklingande namn, som genast väcker min nyfikenhet. Det är bara ett simpelt sammanträffande, men mitt efternamn och en fjärdedel av min släkt stammar från samma Böhmen som Kafka, vars novell Förvandlingen jag nyligen läst och fängslats av; vad Dostojevskijs romaner beträffar klassar jag dem i det här skedet av min tonårstid som litteraturens allra yppersta verk. Ryskt efternamn, en kropp som för tankarna till en utmärglad munk, övernaturligt blå ögon, mer behövs inte för att fånga min uppmärksamhet.

Vid de middagar min mor blir bjuden till sitter jag i vanliga fall och halvslumrar i rummet bredvid, sövd av samtalsbruset och till synes tankspritt lyssnande trots att jag i själva verket spetsar öronen. Den här kvällen har jag tagit med mig en bok och efter varmrätten förskansat mig i en liten salong med utsikt mot matsalen, där det nu serveras ost (den långa raden maträtter tar aldrig slut, inte heller pauserna däremellan). Oförmögen att koncentrera mig på boksidorna är jag härifrån konstant medveten om hur G i andra änden av rummet smeker min kind med blicken. Hans lätt läspande stämma, varken kvinnlig eller manlig, sipprar in i mig som en besvärjelse, som trolldom. Det känns som om varje stavelse, varje ord riktar sig till mig – är jag den enda som märker detta?

Mannen fyller hela världsalltet med sin närvaro.