100 år med Bertil Malmberg – och hans värld

1924 satte den radikalkonservative bohemen Bertil Malmberg punkt för Åke och hans värld. Så hur står sig denna klassiska barndomsskildring 100 år senare?

”Vad är då att göra? Jag föreslår dig att låta manuskriptet kvar­ligga här till dess att du gjort någon stor succés med en prosabok.” Det är våren 1924 och förläggaren Åke Bonnier skriver till Bertil Malmberg för att meddela att man tackar nej till det drama som författaren skickat in till förlaget. Det är det andra av Malmbergs manus som förlaget refuserat på kort tid. Visserligen gav man ut diktsamlingen Orfika året innan – men då hade manuset varit liggande i fyra års tid, utan att någon av parterna tycks ha drivit på nämnvärt för publicering. Det verkar faktiskt som att förlaget håller på att tröttna på den radikalkonservative bohemen som 1917 oväntat flyttade ner till München, mitt under pågående världskrig. 

Det är onekligen en smula ironiskt, möjligen också orättvist, att Bertil Malmberg kom farligt nära att försvinna ut ur den svenska litterära offentligheten vid ungefär samma tidpunkt som han höll på att förvandlas till en betydande författare. Under 1910-talet hade han varit i ropet som ung nationalistisk diktare, ett självutnämnt ”Herrans budskap” som skulle väcka fosterlandet till handling. Diktsamlingar som Uppgörelse och löfte (1911) och Dåd och dröm (1912) är både mycket tidstypiska och mycket, mycket dåliga böcker. Men åtminstone de politiska meningsfränderna applåderade dem. Nere på den krigs- och krisdrabbade kontinenten var Malmberg visserligen på väg in i ett allvarligt alkohol­missbruk som mot 20-talets slut skulle leda till att han under förnedrande former fördes hem till Sverige och ­omyndigförklarades. Men han rörde sig också i de sydtyska salongerna och knöt kontakt med litterära tung­viktare som Stefan George, Ernst Toller, Rainer Maria Rilke och Thomas Mann. Mot slutet av 20-talet skulle de ­impulserna resultera i betydande litteratur, inte minst den storslagna idédikten Dårarna – Lars Gustafsson har med rätta kallat den för ”en av de stora svenska, kanske en av de stora europeiska dikterna”. Men i Sverige intresserar man sig under den här tiden föga för vad det nu var särlingen Malmberg egentligen sysslade med där nere på kontinenten. Under hösten 1924 skriver en frustrerad Malmberg till Fredrik Böök, då kulturchef på Svenska Dagbladet, och undrar om tidningens många refuseringar ska betraktas som ”en uppmaning till mig att icke vidare besvära SvD med mina bidrag”.

Hade det inte lyckats Malmberg att åstadkomma just en ”stor succés” är det möjligt att författarskapet hade varit ett avslutat kapitel en bit in på 20-talet. Men det är just vad han gjorde med den episodiska barndomsskildringen Åke och hans värld, skriven under sommaren och hösten 1924 och ute i bokhandlarna till slutet av året. Framgången var omedelbar och populariteten har hållit i sig. I år firar boken hundraårsjubileum och sticker ut som en genuint folkkär bok i ett i övrigt smalt och krävande författarskap. Redan året efter bokens publicering diskuterades möjlig­heten att filmatisera berättelsen om pojken Åkes äventyr i en norrländsk småstad – och även om planerna inte förverkligades då blev den 1959 till tv-teater och 1984 till en uppskattad film i regi av Allan Edwall. 

Läst mot de övriga böcker som Malmberg skrev under 20- och 30-talet kan den te sig som en märklig avvikelse. De tunna diktsamlingar som författaren publicerade är formmässigt stränga och på det innehållsliga planet präglade av en pessimism som svänger mellan ursinnig förtvivlan och stilla resignation. Dikterna utspelar sig som regel i regn, dimma och halvdager. I Åke och hans värld har författaren i stället hämtat stoff ur sin egen trygga uppväxt i sekelskiftets Härnösand. Åke och storasystern Aja är uppenbart kalkerade på författaren själv och hans syster Elsa – och Åkes varme far Teodor delar namn med Bertils egen far. 

Den extrema sociala ojämlikhet som präglar sekelskiftes-Sverige utgör också ett återkommande inslag i berättelserna

Och detta är definitivt en ­berättelse som handlar om finare folk. När Åke i det avslutande kapitlet India av en sjökapten får frågan om pojken är ”av herrgårdsfolket” svarar han självklart jakande, även om han i kapitlet Sparkstöttingen blir brädad av vännen Pålle. När Åke svarar att hans pappa faktiskt är nordstjärneriddare konstaterar Pålle snabbt att det inte är så märkvärdigt – hans far är ju faktiskt ”kommendör av S:t Petriorden”. 

Den extrema sociala ojämlikhet som präglar sekelskiftes-Sverige utgör också ett återkommande inslag i berättelserna, även om Åke sällan förstår vad det är han ser ­– tvärtom är Malmberg ytterst förtjust i att skapa kontrasteffekter genom att ställa Åkes naiva blick på tillvaron mot en mycket kärv verklighet. När Åke i kapitlet Stickan stöter på en gumma som samlar pinnar i skogen går hans tankar till barnkammarens sagofigurer – ”hon hade en lång näsa som en häxa, och på ryggen hade hon en puckel”. Artigt går han fram till henne och undrar om hon möjligen bor i ett pepparkakshus. Den värld som skymtar fram i gummans repliker befinner sig naturligtvis mycket långt bort från det sagolika – om och om igen upprepar hon att hon är ”så fattig, så fattig” och att hennes man super upp de pengar de kommer över. Och när Åke och Pålle i tidigare nämnda Sparkstöttingen lurat den illa sedda gårdskarlen Bergströms son att gå vilse, så är det inte det grymma sprattet Bergström tar fasta på utan att Åkes far hjälpt till med att leta efter pojken. Att ”en fin herre ger sig ut mitt i kolmörka natten med en fattig djävel, som ingen bryr sig om, för att leta rätt på snorungen hans” rör Bergström till den grad att han snickrar ihop en sparkstötting åt Åke, ”fast du hade förtjänt smörj”. Av detta ska läsaren inte dra slutsatsen att det rör sig om någon social indignation från författarens sida. I det övre samhällsskikt som Åkes familj rör sig utgör konservatismen tvärtom en slags common sense-­attityd och hierarkier är något naturligt.

Även om Åke och hans värld inte har någon egentlig motsvarighet i Malmbergs övriga författarskap kan inte boken avfärdas som ett beräknande försök att skriva en försäljningssuccé. Tvärtom finns det en tydlig förbindelse mellan
de mer krävande dikterna och de uppsluppna Åke-berättelserna. I dikten Att vara barn, ur Slöjan (1927) försäkras läsaren: 

Att vara barn – det är en djup,
en sällsam ting
i denna värld av branta stup
och mörker runtomkring 
fylld av demoners vingebrus
och avgrundsskratt.
Att vara barn – det är att vara ljus,
där allt är natt.

För pessimisten Malmberg är det bara i barndomens okunnighet som någon egentlig lycka är möjlig. Vägen framåt leder obönhörligen fram till mandomens ångest. ”Förgängelsekänslan är allt som vi skörda/av mognadens mörknande år” heter det i en bitter passage ur Vinden (1929). Och ja, snart nog märker man att den smärtsamma medvetenheten om all lyckas bräcklighet har kommit att sippra in även i Åke och hans värld.

Kapitlet Raj-raj är ett ­karakteristiskt exempel på hur Malmberg blandar lättsam berättarglädje med djupt vemod. Åke får här efter mycket tjat äntligen följa med sin mor till kyrkan för att lyssna på den kärva pastor Ödemark. Denne håller sin vana trogen en liten straffpredikan över sin församling som han tycker håller för hårt på konvenansen och inte sjunger med i psalmerna av hjärtats lust. Hellre ett hjärtligt raj-raj än ängslig skönsång, ryter han från pulpeten, ord som den lille Åke tar till sig. Han reser sig upp och börjar till sin mors förskräckelse högljutt och av hjärtats lust sjunga ”raj-raj” inför en gapskrattande och häpen församling. Åke förstår att han har skämt ut sig och vill aldrig återvända till kyrkan igen men tröstas av modern som förklarar att Gud nog förstod att uppskatta skönheten i hans sång. Så är allt återställt till det bästa och de går hemåt. Men som ett omkväde genom texten går konstaterandet att alla de som en gång ingick i församlingen nu ”äro skuggor och borta”. Denna lilla påminnelse om alltings förgänglighet hänger i texten tätt samman med tilltagande blåsighet och mörker. När mor och son i textens början är på väg till kyrkan är det blåsigt men ännu ljust. På vägen hem har det mörknat och ”blivit dunkelt under de stora träden” och blåsigheten har gått över i full storm. Så blir Härnösand vid 1800-talets slut i Malmbergs klassiska bok till en förlorad värld i precis den sorgkantade bemärkelse som Evelyn Waugh gav mellankrigstidens Oxford eller Stefan Zweig förkrigstidens Centraleuropa.

Ur Vi Läser #6 2024.

Läs mer:

Eyvind och Harry – Vi-skribenter och Nobelpristagare

Elsa Beskow och den glödande passionen