Elsa Beskow och den glödande passionen

I en ny bok berättar Annika Persson om det kärleksfulla paret Natanael och Elsa Beskow som försökte förändra världen.

Rikedom och radikalitet kan tyckas vara givna motsatsord men när 1800-talet växlade över i ett nytt århundrade kunde just de begreppen samsas på en och samma plats. I Djursholm utanför Stockholm bodde författaren Viktor Rydberg, skolgrundaren och förkämpen för kvinnlig rösträtt Anna Whitlock, författaren till Lort-Sverige Ludvig Lubbe Nordström och hans maka Marika Stiernstedt, socialistisk författare av adlig börd. Till det framväxande villaområdet flyttade också Elsa och Natanael Beskow. Hon skulle genom sina 40 barnböcker skapa en förtrollande vacker och ibland skrämmande bild av barndomen i berättelser som Tomtebobarnen, Hattstugan, historierna om tanterna Grön, Brun och Gredelin. Natanaels mål var att förändra världen.

­– De tillhörde en större grupp bättre bemedlade i Djursholm som inte bara såg till den egna nyttan utan ställde sig frågan: vad kan jag göra för samhället? Den borgerligheten önskar man tillbaka, inte sant? Varför ser man exempelvis inte fler av dagens Djursholmsbor föra säg… Foodora-budens talan?

Journalisten och författaren Annika Persson har tidigare skrivit biografier om Lena Nyman och Märta Måås-Fjetterström – nu tar hon sig alltså an paret Beskow. Tillsammans utgör dessa fyra en till synes disparat kvartett men de levde alla under tider av stor förändring – och bröt på olika sätt ny mark inom skådespeleri, hantverk, konst och politik.

I år är det 150 år sedan Elsa, Maartman som ogift, föddes på Södermalm i Stockholm.

– Jag fick frågan om jag ville skriva en biografi om henne och föreslog då att hennes man Natanael skulle vara med.

Dög det inte med bara Elsa, tycker du?

– Jo, absolut men för dem var livet ett gemensamt projekt. Inte bara som gifta och föräldrar till sex barn utan också som yrkesmänniskor där den yttersta drivkraften var att i grunden förändra samhället. När man kopplar ihop deras gärningar blir det så tydligt att de var engagerade i 1900-talets alla stora frihetsrörelser.

Det finns ganska lite skrivet om Natanael Beskow, han som studerade till konstnär men hoppade över till den bana hans föräldrar valt, nämligen prästyrket. Han lät sig dock aldrig prästvigas. 

– Natanael stod liksom ensam. Ingen rörelse lyfte fram honom som sin galjonsfigur. Ändå fick han så otroligt mycket gjort! Han drevs hela sitt liv av tanken på att inrätta Guds rike på jorden, att göra det bra för alla människor. ”Den sociala frågan är den moderna världens livsfråga”, predikade han.

Elsa Beskows fyrtio böcker har präglat flera generationer.

– Inte minst den präktighet som jag ibland kan avsky hos mig själv bottnar nog i hennes berättelser, men numera tycker jag om hennes rättrådighet och kan tycka att dagens samhälle saknar något av den lite torra moral hon förespråkade.

Hon fortsätter:

– När jag fick frågan om att skriva en biografi över Elsa kunde jag först tycka att ämnet var… lite trist.

Hur menar du?

– Hon skrev sina böcker och tog hand om barnen. Huset de tog över efter Viktor Rydbergs änka hade inga bekvämligheter utan utgjorde ett dagligt slit med ved och vatten som skulle bäras in och slask ut… Natanael var vegetarian och de odlade så mycket de kunde själva. Det var ett liv som kanske inte blir så intressant i text.

Tillsammans med Natanael slog det emellertid gnistor om paret.

Elsa och Natanael Beskow – en kärlekshistoria är en passionsberättelse om två människor som vägrade ge efter för andras påverkan. Hon var inte önskad i hans familj. Han velade mellan lusten att verka som konstnär eller präst. Hon kom från relativt påvra omständigheter, han fostrades inom aristokratin. Ändå valde de varandra.

– Hon skrev bland annat i ett brev att hon ibland saknade sin ”älskade Na” mer än barnen. Under förlovningen lovade de varandra att de skulle leva för dem som led. Det finns något svalkande i det tycker jag, om man jämför dagens dejting-hysteri som går ut på att hitta någon som ska göra en så förbaskat lycklig. Natanael och Elsa älskade varandra passionerat men hade en uppgift större än den egna lyckan.

När de var ifrån varandra skrev de nästan dagligen brev och bestämde sig för att tänka på varandra vid ett särskilt klockslag. I ett brev erkände Natanael att han inte lyckats hitta tid, annat hade varit mer bråttom. Elsa blev besviken. Hon ville att det skulle gå en ”elektrisk stöt” genom kroppen när de tänkte på varandra.

Då hade de varit gifta i trettio år.

Om Natanael hade varit mitt barn hade kanske jag föreslagit en utredning…

När vi talas vid har Annika Persson just hittat ett tidningsklipp från 1946. Andra världskriget är över och de vinnande staternas ledare samlas för att besluta om framtiden. Natanael Beskow går i en artikel till rasande attack: Var är kvinnorna?! Ska bara män bestämma om jordens framtid? Tror man inte att kvinnorna duger till det?

– Natanael drev så många frågor – ofta tillsammans med Elsa. Egnahemsrörelsen, arbetares villkor, ungdomars väl, kvinnokampen, fredsrörelsen, han försökte få den rika delen av befolkningen att bidra mer. Och Elsa var politiskt engagerad på eget håll.

Och så brände han ut sig, ständigt och jämt?

– Som författare ska man absolut inte ställa diagnos på sina huvudpersoner men om Natanael hade varit mitt barn hade kanske jag föreslagit en utredning …. Han var så sanslöst effektiv och intensiv i sina arbetsperioder, sedan gick han ner i djupa depressioner. Elsa, som ju själv hade en enorm arbetsbörda, var otroligt… jämn.  Jag kan bli imponerad av det.

Hade hon det i sig eller tog hon på sig rollen som den starka när han var svag?

– Hon var nog rätt kavat. Hon hade förstås också sorgesamma perioder men hon låter så stadig i alla sina brev. Jag tror att hon, trots sin pappas alltför tidiga död, hade en mycket glad och kärleksfull barndom.

Detta är Annika Perssons tredje biografi, alla har hittills handlat om nu döda personer.

– Det är som att lägga ett slags pussel och man kan skapa mer komplexa beskrivningar när någons livsverk är färdigt. Det går att hämta material från personliga brev, tidningsartiklar, tidigare böcker och avhandlingar. Det är ungefär som Nobelpriset, som ju ges till författare med en lång livsgärning bakom sig. Inte till någon ungdom som kan paja allt senare. 

En annan drivkraft är historia, eller kanske snarare bristen på den.

– Historia var mitt sämsta ämne i skolan men om jag får följa med någon som levde en viss tid förstår jag bättre. När Hitler tog över i Tyskland befann sig Natanael där för att möta de kristna fredsrörelserna. Elsa satt hemma i Djursholm, livrädd för att han ska bli attackerad av nazister. Den rädslan kan jag förstå och den historiska innebörden blir tydlig för mig.

Vem kommer vi minnas längst, Natanael eller Elsa?

– Just nu, absolut Elsa. Hennes bilder kan leva hur länge som helst. Om du hade kunnat fråga mig medan de båda levde hade jag nog svarat Natanael. Han skrev dock huvudsakligen utifrån en dagspolitisk verklighet som kanske vi ser annorlunda på idag.

Om du själv fick välja då. Skulle du vilja att någon skrev din biografi medan du är i livet eller efter din död?

– Jag vill absolut vara död. Utifrån mina erfarenheter från alla de personporträtt jag gjort som journalist blir det bäst när intervjupersonen inte lägger sig i.

Läs mer:

Elin Anna Labba: ”Livet i Sverige blev ohållbart”

Yuval Noah Harari: ”Makten skiftar just nu från människor till AI”