Vi har just fyllt 60 år, Vinga fyr och jag

I sin första text för Tidningen Vi återvänder Evert Taube till barndomshemmet i Göteborg, där han umgås med syskonen och läser gamla brev. Vi återpublicerar texten från 1950.

Under 1940-talet publicerades flera av Evert Taubes visor i Tidningen Vi, med noter och allt. Men på nyåret 1950 kom Taube till Vi-redaktionen med ett nytt och djärvt förslag: en artikelserie om 19 texter som skulle publiceras under vinjetten Resa i sällskap med minnen. Taube hade fyllt 60 år och tyckte att det kändes angeläget att sammanfatta det liv han hade levt fram till dess. Vinjettens ”resa” tog Evert på största allvar, och han övertalade Vi-redaktionen att köpa honom en folkbåt, som tjänade som både bostad och redaktionslokal när han kajkade runt Sveriges kuster under den tid som krävdes för att färdigställa serien.

Ur Vi nummer 16/1950

Över tegeltaken på Kustens Varv och en flik av Älvsborgs och Rivö fjordar syns Vinga. Det är väl åtminstone tjugo sjömil ditut. Sikten är god till sjöss i dag. Vinga höjer sig vid själva synranden som ett vingpar eller som en slank amorbåge med två pilspetsar riktade mot himlen – fyren och båken. En pelare och en pyramid. Man kan tycka att de båda sjömärkena ser ut som ett brudpar, ett gammaldags, stelt brudpar. Ja, fyren och båken står där mitt på ön som ett brudpar inför Herran! Eller – ja, vad skulle en gammal grek tycka? Han skulle väl se saken mytologiskt. Ett monument rest åt Zevs och Poseidon, en pelare och en pyramid förenade vädjan till rymdens och havsdjupets gudar. Säkerligen.

Detta monument vid havets rand fängslar ögat. Det står mitt på ön och mitt i perspektivet. Man har svårt att ta blicken därifrån. Man får ett intryck av styrka, beslutsamhet, trygghet. Av någonting oromantiskt. Där fann jag ordet! Vinga, den yttersta av vikingarnas Bränneyar tar avstånd från den vanliga skärgårdsromantiken. Med sin pelare och pyramid är Vinga klassiskt, klart, konstruktivt, konkret.

Jag återser nu denna min barndoms ö och dess monument från västra vindskupan en trappa opp i mitt gamla föräldrahem på Kustens Varv. Det vore en överdrift om jag skulle säga att min far har byggt fyren därute. Men han har övervakat bygget liksom en sjökapten kontrollerar ett skeppsbygge. Jag är årsbarn med detta fyrtorn, denna pelare i havet. Över tornporten står årtalet 1890 inhugget i granit. Vi har nyss fyllt sextio år, Vinga fyr och jag.

Vad nu den här gamla timmerbyggnaden beträffar, Varvets corps de logis, så är det bäddat åt mig i min sängalkov på vindsrummet, nu som för fyrtiofem år sen. Björkvedsbrasorna susar och knastrar i fyra kakelugnar, nu som då. Vi har bott här sedan min far blev överlots i Göteborg 1905. Här är min västsvenska motpol till Sjösala i Värmdö Skeppslag.

Brobänkarna här nere på varvet är byggda på basen av sänkta ostindiefarare. Här gick ”min son på galejan” till sjöss med Ostindiska Compagniets skepp Finland, kapten Ekeberg. Som ung student gick min far till sjöss här första gången för sjuttioåtta år sedan. För fyrtiotre år sedan gick jag själv till sjöss här. Då hade min bror, nuvarande kaptenen i Transatlantic, redan seglat ut härifrån med skeppet Gripen till Jamaica. Fyra bröder dessutom har packat sina första sjömanskistor i detta hus. Min mor har sett oss alla glida ut på havet här och vinkat farväl åt oss från fönstren – ack, hur oändligt många gånger under ett halvsekel! Nu är hon borta. Hon och hennes nittiotreårige kavaljer vilar tillsammans i farfars grav. Men här i det gamla hemmet saknar jag dem mindre än när jag är borta härifrån. Jag håller mig lite tyst, som jag brukade när de låg och vilade sig. Stämningen i huset är just den som det brukade vara då:

– Pappa har visst tagit sig en liten lur.

– Ligger Mamma och sover?

– Hon vilar.

Alla tavlor, skulpturer och presentsaker från de sjöfarande är kvar. Här har ju varit ett slags privat akademi för sjöfarare, konstnärer och musikanter i snart femti år. Min syster Märtas skulpturateljé ligger halvt om halvt som flygel till huset på varvsidan. Utanför står de första gröna buskar jag sett i år. Ett stenkast härifrån arbetar syster Karin i sin målarateljé. Och lilla syster Barbro Jeanette sitter i kammarn åt Kustgatan till och slår ut mina manuskript på maskin. Och här uppe, där jag ritar och skriver, har Märtas Per sin ateljé numera. Han är krukmakare, grafiker och pianist men för tillfället i Paris. Min syster Ester, gift med porträttmålaren Ragnar Nyberg, är med honom i bilen.

Det kom just telegram att de var lyckligt framkomna. Nere i salen sitter en tjeckoslovakisk flicka och spelar skalor för en engelsk kompositör. Knut, min ”argentinske” bror, sitter i sitt rum och skriver brev. Han har suttit tyst och skrivit brev nu i tre dagar. Ja, brev. Pappas sjökista står här i trapprummet. Hur många gånger den seglat jorden runt med två generationer, det är inte lätt att räkna ut. Den är byggd av ek 1870. Nu är den full med brev som jag fått ärva – brev och gamla fotografier. Alla mina egna papper från min ungkarlstid hade jag lämnat i min mors händer. Jag har nu återfått dem, väl bevarade – ett ganska omfattande breviarium för självkritik!

Att registrera och kommentera mina föräldrars brevsamling kronologiskt är en sak att ta doktorsgraden på, och det tänker jag inte göra. Min resa i minnenas värld skall inte bli vare sig kronologisk eller doktoral. Jag läser breven i den ordning – eller oordning – jag finner dem.

Här skymtar min mor i ett brev från 1884. Det var för hennes skull som min far slutade att segla med engelsmän. Hennes bror, Edvin Jacobsson, var fyrmästare och pappa, som sedan barndomen var seglare och skärgårdsälskare, lockades av morbror Edvin att bli fyrmästare på Klövskär i Sotefjorden. Brevet har min far skrivit under förlovningstiden. Bredvid detta brev låg ett terminsbetyg från 7:de övre på Latinläroverket i Göteborg. Däri kan man bland annat se, att Pappa 1871 hade A i franska. Brevet är skrivet tretton år senare – till systern Ester, som då var lärarinna i franska och matematik vid Rudbeckska skolan. Att den trettioårige brevskrivaren var en i åtskilliga hänseenden överkvalificerad fyrmästare ger en romantisk touche åt det hela. Stilistiskt är den franska skolningen omisskännlig. Vad den svenska språkbehandlingen beträffar, så ser jag till min häpnad, att vad jag själv kan, det har jag till stor del ärvt! Här är alltså min fars brev till min faster:

Klöfskär den 11/2 1884.

Älskade Ess!

Här ska du få lite Klöfskäriana, fast det är ej mycket att bjuda på.

Det är i dag 140:de dagen af min härvaro! På denna tid, ack, hur mycket mat har jag ej ätit upp! Ty på denna lilla badort är klimatet så friskt och aptiten O! så magstark.

Annandag Jul voro här några piltar och jentor, som vi hade hit från ”Fykan”, fiskläget här i närheten, som vi roade och trakterade bäst vi kunde – Från Eder helg derhemma fick jag ej höra något, men kan förstå, att allt var godt och väl.

För öfvrigt ha vi sluppit allt bestyr med främmande, utom att då och då någon fiskare kommer hit.

Till sommaren blir här nog öfverlupet, om vädret blir vackert. Pro primo Grafvarnes postföreståndare med fru och dotter, hos hvilka jag alltid varit inbjuden då jag farit efter posten; dottern är en ovanligt ”söt” flicka på 17 år vid namn Alma, uppfostrad enligt alla konstens regler nuförtiden.

Vidare är det familjer på Hållö, som säkert helsar på här någon gång. Vidare min snart sagdt närmaste granne, en f. d. sjökapten som residerar på Tryggö jemte hustru och en skara uppväxande pojkar; han är bror till egaren till den stora brännvinsfirman Andersson i Göteborg och ta’r sig gerna en tuting.

Men de hvilka jag mest sätter värde på, äro 2:ne bröder, bönderna Jim och August Pehrson på Ramsvik, den gård, hvarunder äfven Klöfskär skulle höra, om det ej vore Kronans. Dessa och deras hustrur äro ganska hyggligt folk, och vi få hos dem köpa förträffligt smör, ost, o.d. hvilket dessa bondhustrur sätta en ära uti att hafva rent och af god qualite. I allmänhet är folk mycket traktersamt hvarhelst man kommer. En gång har jag varit i kyrkan, Askum, hvilken är ny, och vacker utanpå, byggd av granit, men föga treflig innuti, emedan den är en reguliär 8-hörning med breda läktare på klumpiga träpelare. Vägen dit bar bokstafligen öfver berg och backar, mot slutet kom vi till ett stycke landsväg, lik en dyig å utan vatten, så att vi prefererade att gå i åkrarne och buskaget på sidan. Fästermön stannade allt emellanåt för att draga af de värsta lerklimparne från sina skor, hvarigenom hon till slut vardt lik jordens stoft halfvägs till knäna.

Nära kyrkan fanns ett dike med en pöl, uti hvilken vi tvättade oss och muffen föll i, hvarefter den mest liknade en dränkt katt.

Sedermera kommo vi in i kyrkan, som var mycket kall och der jag höll på slå mig ner på qvinnolinien till stor begapning; vi öfvervoro predikan, omsorgsfullt indelad enl. samma metod som i Göteborgs kyrkor och framsagd af en ung prestman

hvarefter vi räddade oss från förkylning genom den ansträngande återfärden, som skedde under hård motvind. Sedan vi väl och vackert efter mycket bekymmer kommit oss hit ut, funno vi det bra mycket trefligare att i lugn och ro sitta på Klöfskär – än traska omkring i verlden.

Ej långt derefter tycktes Zefyr på allvar vilja taga itu med oss och ruskade vårt lilla trefliga hemvist rätt betänkligt; skulle huset stått på en flat yta, hade vi kanske varit mindre generade, men då det nu är beläget ungefär som om du ställde en butelj på Pappas trekantiga hatt, föreföll det som om det kunde vicka i kull och ramla ner i det brusande vattenfall som stod in genom ”hamnen”. Det avlopp dock endast med hotelser denna gång, men vågorna äro alltid mera glupska af sig, och nöjde sig den gången icke utan att få sig en munsbit, nemligen ett onämnbart hus, som var placeradt någorlunda vågadt nära böljornas vanliga tummelplats.

Kära syster Ester, ibland ville jag bra gerna hafva en titt hem till Eder; annars trifs jag godt här; hade jag ej haft så mycken hjelp af föräldrarne, så skulle det nog varit både trist och obeqvämt här, men som det nu är har jag det präktigt och får det nog i ordning by and by. Att här är ensligt, kan du väl begripa utan att jag behöfver söka bevisa det. Att det icke känns så, beror väl dels på min beskaffenhet, dels på mina föregående erfarenheter, dels nu äfven på den här flickan, som kom hit, och lämpar sig för mina behof och åsigter, liksom om Försynen bland sina skapade varelser hade velat utpeka den, som var klippt och skuren för mig. Endast framtiden kan med sina erfarenheter afgöra om detta är sannt.

Det förefaller mig stundom grufsamt att gifta mig och äfven underligt att hafva eget hem och härd, jag, som hittills aldrig tänkt på hem, annat än hos föräldrarne och Er flickor. Men att gå som pojkvasker hela lifvet börjar också förefalla underligt. Hon skall nu snart resa till Strömstad. Jag önskar att Ni ville värdera henne rätteligen, eljest emellertid kommen I väl sällan i beröring, då jag alltid förutsatt, att jag får stanna i lotsverkets tjenst, hvart jag mig än vänder alltid hamnar i någon utkant af gamla Sverige, hvilken endast vid extra ordinära tillfällen och mest för curiositétens skull besökes af menniskor, som lefva midt i civilisationens och humanitetens myrstack.

Hon är blåögd med brunt krusigt hår och ser bra ut, samt är stark att ro i båtar; kan äfven sticka strumpor, väfva, o. s. v. kokar ganska bra mat och syr en särk på 2 timmar. Lefva vi och få ha helsan samt i öfrigt de förmåner som erfordras, så knyter vi väl en gång hymens band, sedan vi blifvit trötta på att besinna oss,

om Gud så vill, om Gud så vill.

Farväl älskade syster och helsa Nenna samt Ottilia.

Din tillgifne broder
Gunnar

Jag tar nästa brev. I minnenas värld reser man fort. Och här är det jag som 1911, tjuguett år gammal, skriver till min far från Argentina. Lustigt nog handlar även detta brev om ett oväder, fastän på andra sidan jorden. Det är inte utan förvåning jag själv läser detta brev, och den reflexionen inställer sig osökt: Vad har man egentligen lärt sig sedan dess?

Saladillo. F.C.S. Novembre,10de, 1911

Kära Pappa!

Som hastigast några få rader för att tala om att jag fortfarande har hälsan och fortsätter i samma verk. Provinsen Buenos Aires gör verkligen skäl för namnet – sjukdomar och pester äro här ytterst sällsynta. Gifvetvis måste en nordbo notera skillnaden i climat och småförkylning hör en lång tid på året till dagordningen. De hastiga ombytena från hetta till kyla och vice versa äro gemenligen orsaken. Dessutom ha vi de s. k. ”tormentas”. Värst af dem är ”El Pampéro”. Men jag förmodar att dessa hiskliga oväderbyar ha sin mission – de äro troligtvis ett nödvändigt ondt. Vanligen komma de rusande öfver slätten, då hettan börjar bli outhärdlig, och på ett ögonblick rensa de upp luften, fukta marken och efterlämna den behagligaste atmosfär, till nytta för boskap och människor.

För några dagar sedan på en excursion råkade Don Rafael och jag ut för en Pampero vars like jag aldrig uppleft. Endast en gång – indiska oceanen mellan Freemantle och Ceylon – har jag råkadt ut för ett liknande oväder. Men den här pamperon tog priset!
Det var en strålande varm dag i början på denna månad. Vi arbetade, Don Rafael Taboada och jag, i Subcampamentet ”H.300”, beläget 2,5 mil från centralcampamentet ”H.71”. Efter frukosten som intogs under trädens skugga i en álamo-skog, sadlade vi upp för att återvända till högkvarteret, ännu favoricerade af det präktigaste väder. Men knappt var jag kommen i sadeln förrän ett doft mullrande nådde mitt öra. Genast började luften kännas tung och kvaf – ”cargado”, laddad, som argentinaren säger. Séñor Taboada som just fått sin dogcart förspänd, lyssnade, ropte så på en af de fyra peoner som utgjorde vår escort:

– Marciano! Det här liknar tormenta!

– Si, señor, svarade Marciano, El Pampero!

Som det var nödvändigt att vi nådde huvudkvarteret samma dag, fanns ingen tid att förlora. Don Rafael slängde sig upp i sin sulky, de fyra peonerna och jag själv steg till häst och så bar det av i sporrsträck. Utkomna ur skogen förvissades vi genast om att det var Pamperon. Hela östra delen af himlen betäcktes av en nattsvart by som det blixtrade och dundrade ur så imponerande, att jag tror själfe Aron Jonason om han varit med skulle ha glömt att vitza. En bländande hvit rand som skar tvärsöfver slätten österut, och som närmade sig hastigt förvissade oss om att regnet stod som spö i backen ditåt. Jag axlade min poncho och beredde mig på vad som skulle komma. Hästarna, känsliga som de äro för electricitet, hade nos på ovädret långt före oss. De frustade och nickade med hufvudena, tuggade fradga och kunde inte stå stilla en sekund. Och undan bar det nu i rasande fart, medan Pampéron ännu mera rasande hastigt förföljde oss. Blixt och brak! I ett nu var orkanen öfver oss. Jag har aldrig sett maken till regnande! Det forsade vatten från skyn, det piskade mig i nacken, på axlar och händer. Jag kunde inte titta på grund av vattnet, som strömmade från min borsalino, och jag förlorade ur sikte så väl mina kamrater som ridstigen. Men tack vare min häst som kände farleden på markens kupering kom jag in på rätt stråt ibland och kunde då och då skönja konturerna af någon af de öfriga ryttarna.

En föreställning om ovädrets inverkan på syn och hörsel kan Pappa få, då jag talar om att Don Rafael tvenne gånger skrek till mej att se upp för hjulen på hans sulky. Jag hade så när ridit öfver honom – så att säga mitt på ljusa da’n. Vattnet föll i sådana massor att det gick i vågor öfver marken, och då vi kommit ut på den lägre delen af fältet gick färden öfver helt och hållet öfversvämmadt land. Som vi, för att ej i den stundande skymningen rida vilse, måste fortsätta i galopp, började vattnet stänka oss i ansiktet. Detta stänk försvårade hästarnas arbete högst considerabelt

Plötsligt höll det upp, blef stillt och solsken på ett ögonblick. Ett storartadt panorama utbredde sig för våra blickar. Den översvämmade milsvida pampan blänkte och glimmade i solen som ett hav! Här och där rusade en skrämd boskapshjord i rasande fart öfver fältet. De otaliga ugglorna och viporna skreko, och de stora flockarna av vildänder drogo oroliga och skrikande hit och dit. En hare som bärgat sig på en hög tufva, sprang upp när min häst tog tufvan i ett språng. I flykten kom haren ut på för djupt vatten, där den upphanns och sönderslets af min vindthund Mylord.

Jag glömde tala om att i en krök på vägen jag fick vinden på styrbords låring med sådan kraft att den dref hästen upp emot ett taggtrådsstängsel som löpte utmed ett majzfält. Hästen såg faran och spetsade öronen, men kunde inte ”klara pynten” som syntes på blott 2 à 3 meters afstånd. I ett ögonblick satte jag hästen med nosen i vind och undgick så med knapp nöd att bli upphängd på taggtråden. Jag kan tala om att på en liknande färd nattetid i full galopp slungades jag mot ett dylikt stängsel av en tromb. På grund af den häftiga stöten hamnade jag – utan större hafveri – 5 à 6 meter bortom stängslet, och tack vare att hästen snärjde in sig i ståltrån, hann jag få tag i honom innan han fick tid att skena.

Nåväl, vi anlände i solnedgången till högkvarteret där Doña Tomasa väntade oss med torra underkläder och varm mjölk blandad med cognac Martell Extra Prima. Hästarna fingo sig också ett Extra Prima mål ”maiz colorado” och äfventyret sågs snart från den glada sidan.

Ja nu får jag sluta för denna gången med tusen hälsningar till Pappa och Mamma och alla barnen och barnbarnen och så vidare på Kustens Varv. Hoppas att allt står väl till därhemma och att jag snart får höra hemifrån igen.

Pappas tillgifne

Axel Evert Taube.

Nota: –

Till söndag är jag utmanad på en 50-dollars kapplöpning med min bruna vallack, ”Ochenta”.

Ja, det var då. Och då – Och nu tecknar jag utsikten från fönstret. Tag min känsla, bild! Jag kan inte uttrycka den i ord.

Efter detta första lyckade försök skrev Taube flera stora och uppskattade artikelserier i Vi under 50- och 60-talen, bland dem Taube i Guatemala, Strövtåg i Ranrike och Vallfart till Trubadurien.

Den sista bidrag av Evert Taube som publicerades i Vi var dikten Balladen om Midsommarön som nationalskalden specialskrev till Vi:s midsommarnummer 1974. Evert Taube gick bort 1976.