Varför lyfter inte Miljöpartiet?

Hur står sig de svenska riksdagspartierna jämfört med sina utländska syskon? Det tar vi reda på i denna serie som löper fram till valet. Först ut är Miljöpartiet, som lever farligt vid 4-procentsspärren. Varför, när systerpartierna utomlands går som tåget?

Strax efter Miljöpartietsavhopp, det som fick statsminister Magdalena Andersson att säga upp sig efter sju timmar, fick partiet 3,7 procent i SVT/Novus mätning. Det gav ny näring till MP-mysteriet. Det lyder så här:

Sex av tio svenskar oroar sig för klimatet minst en gång i veckan. Greta är svensk. Varför lyfter inte Miljöpartiet?

Utomlands är det helt annorlunda. I Tyskland var Die Grünens språkrör Annalena Baerbock nära att bli Angela Merkels efterträdare i fjol.

I Österrike går det också bra. Där fick De gröna 13,9 procent i parlamentsvalet 2019, den högsta siffran någonsin. Det österrikiska miljöpartiet har vuxit i nästan varje val sedan 1986. Eller titta på Finland. Där är var tionde riksdagsledamot miljöpartist. Det är som om svenska MP skulle ha 34 mandat i stället för 16.

Det är deprimerande för språkrören Per Bolund och Märta Stenevi, men den bästa jämförelsen just nu är Norge. De Grønne har aldrig gått särskilt strålande, och förklaringen är lite grann som i Sverige: konkurrensen är för stor.

I Sverige skruvade alla partier upp sina miljöambitioner när Miljöpartiet dök upp i politiken på 1980-talet. Sverige hade dessutom redan ett parti med miljöfrågan i topp och goda siffror– Centerpartiet. I Norge har både Venstre, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet länge siktat på miljömedvetna väljare. Med andra ord – ett svagt miljöparti måste inte automatiskt bero på att väljarna är ointresserade. Det kan också handla om att även andra partier har miljöpolitik. Goda nyheter för miljövänner – men kanske inte för miljöpartierna.

Men det finns fler förklaringar. Och nu blir det lite komplicerat. Betänk att de flesta av de europeiska miljöpartierna tillkom på 1980-talet. Då var kärnkraften en viktig orsak och miljöpartierna lockade kärnkraftsmotståndare från både vänster och höger. Men 35 år senare har världen genomlevt flera stora kärnkraftsolyckor utan att jorden har gått under. Det kan den däremot göra om koldioxidutsläppen fortsätter på dagens nivåer, tänker många i dag. Därför är miljövänner numera oense om kärnkraften. Är den kanske det minst onda? Nödvändig, trots allt, när vi snabbt måste få ner de fossila utsläppen utan att strypa tillväxten? Här har miljöpartierna landat i olika läger.

Det finska miljöpartiet De gröna står sedan i höstas på den kärnkraftsvänliga majoritetens sida. Ja, ni läste rätt, och Tidningen Vi skrev om det redan i förra numret. Den positionsförflyttningen skulle kunna bero på att Finland har en större utmaning med sin energiförsörjning än Sverige. I det platta Suomi är det nämligen klent med vattenkraften. En liknande situation, fast tvärtom, har Die Grünen i Tyskland. Där beslutade kristdemokraten Angela Merkel att snabbstänga landets kärnkraftverk efter olyckan i Fukushima 2011. Så de tyska miljöpartisterna är stadigt förankrade i en bred tysk majoritet som säger nej till kärnkraft. Det är förstås enklare att vara för – eller emot – om alla andra också är det.

Men i Sverige är partierna mer splittrade. Det svenska MP-språkröret Märta Stenevi har själv konstaterat att det inte råder konsensus om vad som är det bästa sättet att angripa klimatförändringarna. Skenande elpriser påverkar. Än så länge står de svenska socialdemokraterna kvar på Miljöpartiets sida – nej till mer kärnkraft, om inte elproducenterna tycker att det är lönsamt. Socialdemokraterna vet att Miljöpartiet kan bli viktiga för vänstersidan i höstens val. Kärnkraftsmotståndare som söker ett bombsäkert nej-parti kan tryggt rösta MP. Men den som tror att situationen kräver mer kärnkraft får välja ett annat.

Ännu mer komplicerad är migrationsfrågan. Ingen glömmer Åsa Romsons tårar vid flyktinguppgörelsen 2015. Eller MP-triumfen 2011, när Miljöpartiet och Alliansen öppnade för arbetskraftsinvandring och i samma stund gav papperslösa barn rätt till skola och sjukvård. I dag är allmänheten tveksam till mer invandring. Men inte miljöpartisterna. ”Skulle ni inte få fler klimatintresserade väljare om ni ändrade er om migrationen?” kan man fråga dem (det har jag gjort). Svaret brukar bli ”Vi ändrar oss aldrig.” Världsmedborgarpartiet står för sin hållning.

Så icke i Österrike. Där sitter De gröna i regeringen tillsammans med det konservativa Österrikiska folkpartiet (ÖVP). Koalitionen avgav det gemensamma löftet att göra Österrike koldioxidneutralt till 2030, höja flygskatterna och sänka taxorna i kollektivtrafiken. Och det var de grönas förtjänst. Men enligt samma kohandelsavtal skulle migrationen bli mer restriktiv och slöjförbudet skärpas i österrikiska skolor och gälla alla flickor under 14 år. Inte de grönas favoritfrågor, men de skrev ändå under.

Det svenska Miljöpartiets tidigare ”chefsideolog” Paulo Silva – det vore emot partiets självbild att ha en, men det är enklare än att säga ”mycket tung och erfaren rådgivare” – har bekymrat iakttagit samhällets ökande migrationsmotstånd. Han uppmanar sitt parti till visst omtänkande för att rädda öppenheten. Kanske ska flyktingar i Sverige få lån i stället för bidrag? Det vore både generöst och samtidigt en signal om att man måste försörja sig och bidra i det svenska samhället, resonerar Paulo Silva. Ingen högoddsare som vallöfte från partiet. Men värt att notera.

I riksdagens mest individualistiska parti var det förr inte så noga om man kom i tid till mötena. Eller om man hade egna åsikter, inte helt kompatibla med partilinjen. Huvudsaken var ett brinnande engagemang. Inte så konstigt att de andra partierna inte begrep sig på miljöpartisterna. Ungefär så beskrevs MP:s riksdagsgrupp i en forskaranalys vid millennieskiftet. Inför en partikongress ungefär samtidigt – där Peps Persson kom och sjöng ironiskt om Hög standard– filmade media vällustigt den MP-aktivist som plöjde efter häst. Miljöpartisterna blev förbannade.

Och några mandatperioder senare hade de blivit som de andra. 2008 släppte de sitt EU-motstånd. Och till slut blev de ett regeringsparti, 16 år efter att Die Grünen fick taburetter i Tyskland och nästan 20 år efter Finland. Det var sent, för mellan 1990 och 2015 har gröna partier suttit i regeringar i 25 länder bara i Europa. Och regeringsmakt kräver en del.

Så vill man lägga sin röst på något bångstyrigt, då måste man rösta på ett annat parti i höst.