Vad skulle Angela Merkel göra?

Endast Jesus förenar KD-ledaren Ebba Busch med Ungerns Viktor Orbán. För en yvigare politisk familj än den europeiska kristdemokratin finns knappt. Här är del 3 i serien där vi jämför de svenska riksdagspartierna med sina utländska syskon.

Sedan domstolen slog sista (?)spiken i Esbjörns husanspråk har det varit lugnt kring KD-ledaren Ebba Busch. Visserligen ligger KD farligt nära riksdagsspärren, men valrörelser är Ebba Buschs paradgren. 2018 fördubblades väljarstödet jämfört med opinionsläget bara några månader tidigare. Till partiets arv hör ett tålamod som i Ebba Buschs fall kan kallas grit. Mindre Luther, mer Madonna. Nog har hon förändrat sitt parti. Men har KD förebilder? Kanske inte – systerpartierna utomlands är så olika. Somliga är katoliker, andra tror just inte på Gud alls. En del har varit statsbärande, andra har klivit fram ur bråkiga folkrörelser.

Ibland solar sig KD- ledaren förstås i glansen av Angela Merkel och Ursula von der Leyen. I en bildtweet från 2017 poserar Busch och Merkel tillsammans i röda kavajer, och Ebba önskar Angela lycka till i valet – som den gången slutade med att Merkels parti CDU bildade regering med socialdemokraterna (igen). Ingen trolig utgång i Sverige.

På det sättet kan man promenera Europa runt. Kristdemokrater dominerade politiken i Italien i 50 år, här fanns påve och Peterskyrka, men Democrazia Cristiana bröt ändå samman efter korruptionsskandaler 1994. Då var Ebba Busch sju år. KD hade suttit i den svenska riksdagen i endast tre år och var präglat av småländskt gnetande och frikyrklighet.

De tyska kristdemokraterna, partiunionen CDU/CSU, har varit starka ända sedan grundandet efter andra världs­kriget. Andra har levt i berg- och dalbanor. 2011 fick till exempel såväl Irland som Portugal och Spanien kristdemokratiska regeringar. Men KD-spanjorerna utkonkurrerades snart av ett katolskt nationalistparti, modell avgrundshöger. Nej till EU, nej till invandring, hårdare kriminalpolitik, men framför allt en häpnadsväckande positiv inställning till 1900-talets Francoregim. Helt annorlunda var det på Irland där det kristdemokratiska Fine Gael var landets ­största parti under 2010-talet – därtill liberalt, marknadsorienterat och i koalition med Labour. Förbluffat inser man att Fine Gael mest liknar Sveriges miljöparti, fast mer framgångsrikt. Att en kristdemokrat skulle bli Irlands första öppet homosexuella premiärminister, driva fram en liberal abortlag och ovanpå det vilja skrota grundlagens antagande att familjen vilar på äktenskapet, det känns otippat för en svensk. Men då är man hemmablind. Den nya ”liberala” irländska lagen tillåter abort fram till vecka 12, medan de svenska kristdemokraterna stödjer dagens svenska lagstiftning om abort till vecka 18. Sverige är ett mycket mer liberalt land än Irland, och det gäller också Kristdemokraterna.

Detta blir ännu tydligare om man går till Ungern där det styrande partiet Fidesz – med Viktor Orbán i spetsen – faktiskt är kristdemokratiskt. Men Fidesz är samtidigt på rak kollisionskurs med EU:s värdegrund. Följaktligen krävde andra kristdemokrater i Europaparlamentet (inklusive den svenska KD-ledamoten Sara Skyttedal) att Fidesz skulle uteslutas ur den konservativa partigruppen EPP.

Om KD:s hjärta klappar för någon partikollega utomlands så är det möjligen den norska. Kristelig Folkeparti är Nordens äldsta kristdemokratiska parti, grundat redan 1933. Statsministerposten har de haft flera gånger, trots måttlig storlek (namnet man känner igen är Kjell Magne Bondevik). När svenska KD bildades 1964 var Kristelig Folkeparti tveklöst en förebild.

Men faktum är att de norska kristdemokraterna i dagsläget mer ­påminner om de svenska Liberalerna. Precis som Sveriges före detta Folkpartiet har Kristelig Folkeparti historiskt hävdat sin position som borgerligt ­mittenparti. 2018 slets man mellan vänster och höger under svår ångest – partiledaren ville nämligen överge det borgerliga lägret och satsa på Arbeiderpartiet och Senterpartiet i stället. Efter en dramatisk omröstning förlorade vänsterflygeln med ett fåtal röster. Men belöningen för att behålla ett borgerligt status quo blev dålig. I höstas gjorde Kristelig ­Folkeparti sitt sämsta val på 85 år och var nära att åka ur Stortinget. Möjligen bidrog själva velandet, precis som i de svenska ­Liberalerna.

Och svenska KD:s närhet till Kristelig Folkeparti ska heller inte överdrivas. Den som ville bli partimedlem i Norge var ­tidigare tvungen att förklara sig som kristen enligt en ”bekännelseparagraf” i stadgarna. Något sådant är främmande för KD.

Inför valet 2022 har Ebba Busch och hennes parti, trots litenheten, ett hyfsat utgångsläge. Väljarnas viktigaste frågor är sjukvård, brott och straff samt invandringen. Alla tre är i dag typiska KD-frågor.

Precis som Miljöpartiet är KD beroende av en stor regeringspartner. Men där S- och MP-relationen oupphörligen gnisslade är förhållandet mellan Kristdemokraterna och Moderaterna gott. Tillsammans vill de nu samarbeta med Sverigedemokraterna. Och KD:s ­chanser – möjligen också hela regeringsalternativet till höger – kan hänga på hur Ebba Busch personligen lyckas hantera denna minst sagt kontroversiella ambition i valrörelsen. Hur garanterar hon att KD ligger närmare Fine Gael än några Franco-kramande katoliker? Ungefär så kommer det låta, när valstormen viner.

Då blir det nog Angela Merkel och Ursula von der Leyen som Ebba Busch plockar fram. CDU/CSU skapades trots allt för att Tyskland skulle kunna ha ett mänskligt, etiskt och demokratiskt styre efter den nazistiska katastrofen. Och det dröjde långt in på 2000-talet innan det dök upp ett konkurrerande parti till ­höger, det EU-skeptiska och ­nationalistiska Alternative für Deutschland (AfD).

Liknelser är bedrägliga som argument. Men Ebba Busch lär få tackla dem ändå.