Ulf Malmgren: Botanist, författare, musiker och konstnär

Fredrik Sjöbergs nya essäsamling Sjöelefanten i Bukarest har hyllats av kritiker. En av texterna i boken publicerades först i Vi: den märkliga berättelsen om konstnären, författaren, musikern och uppfinnaren Ulf Malmgren.

Omständigheterna kring Ulf Malmgrens död är inte närmare kända. Han var mycket ensam. När man slutligen tog sig in i ateljévåningen på Kungsklippan, ett stenkast från Stockholms stadshus, var hans kvarlevor närapå mumifierade. Så blev han till sist ett av dessa tragiska fall tidningarna brukar återge i lakoniska notiser, åtföljda endast av halvhjärtade frågor om hur sådan total isolering är möjlig. I Malmgrens fall fanns ändå en viss logik. Hans historia måste inte berättas, men ändå. Jag kan inte släppa den.

Vi träffades aldrig. Jag kände till hans namn genom den legendariska boken Västmanlands flora, men mer än så var det inte. En begåvad botaniker i mängden. Om hans bana som skönlitterär författare visste jag ingenting, inte heller om åren på Musikaliska akademien, eller om oljemålningarna från Amsterdams Red Light District. Men det var där det började. Han hade testamenterat sin konstsamling till Auktionsverket, antagligen för att ingen skulle bränna den, och när målningarna väl hängde där på visningen väcktes mitt intresse. Så egendomligt. Var botanisten och konstnären samma person?

Ulf Malmgren (1937–2012) växte upp i Hallstahammar, vid Kolbäcksån i Västmanland, och var fältbiolog redan från början. Jämt var han ute och botaniserade, samlade och smög efter sällsynta fåglar. Hans pappa var chef på Bulten AB, en gammal skruvfabrik, och det var där, i dess personaltidning Bultpressen, som pojken publicerade sina första uppsatser om traktens natur. Också hans allra sista verk, den vemodiga Kungsklippans flora, är numera nästan omöjlig att få tag på. Jag återkommer till den.

Han lämnade spår efter sig som anade han, eller hoppades, att någon skulle följa dem en vacker dag. Hans privata arkiv, närmare tio hyllmeter, allt pedantiskt välordnat, finns i Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek. Släktpapper, brev, bilder, tidningsklipp, skrifter och dokument av alla slag ända ner till parkeringsböter och tipsvinster. Därför vet jag att han i slutet av 50-talet, efter lumpen på underrättelseskolan i Kristianstad, begav sig till Uppsala, där han studerade ett par år och tog en examen med litteraturhistoria som huvudämne. En lång, välskriven trebetygsuppsats om Gustaf Frödings psykiatriska diagnoser gick hem hos kännarna.

Malmgren återvände därefter till Hallstahammar och en anställning som läroverksadjunkt i svenska och engelska. Ett intresse för tropiska ­fiskar ledde till att han under 1960-talet mest publicerade sig i tidskriften Akvariet, men av någon anledning växlade han spår och utbildade sig på Musikaliska akademien för att sedan, då han arbetade som oboesolist i Drottningholmsorkestern, debutera på Albert Bonniers förlag med ungdomsromanen Den blå tranan (1968). Som gjorde succé – och skandal. Ja, redan här framträder ett mönster som ska följa Malmgren i vad han än företar sig. Det blir bråk. Jag tror han hade sig själv att skylla; mot slutet framstår han som en bitter kverulant av den där sorten som söker gemenskap i de anonyma kommentarsfältens undervegetation.

Den blå tranan är en kärleksroman. En rörande historia om två barn på väg in i puberteten – och den fick fina recensioner, debutantpriser också, men framkallade samtidigt brutala sågningar som den i Svenska Dagbladet. Carl Henrik Svenstedt utropade ”sentimental smörja” och häcklade förlagets dåliga omdöme. Naturskildringen var fin, jodå, men könsrollerna förlegade. Ungefär så. Typiskt nog fick boken större framgång i andra länder än Sverige. Recensionen i New York Times var inte dålig, och ännu på 80-talet gick berättelsen som följetong i norsk radio.

Han skrev ytterligare två skönlitterära böcker. Året efter debuten gav Bonniers ut novellsamlingen Mannen som visste allt, och 1976 utgav han på eget förlag En otrolig historia. I likhet med Den blå tranan är naturen central, och en civilisationskritik vars politiska hemvist är svår att bestämma. Det finns ett romantiskt drag, liksom ålderdomligt; en längtan tillbaka till ett enklare liv, om inte till bondesamhället så någonting ditåt. Vänstern gav han inte mycket för, vilket var en svår position på 1970-talet, men han medverkar lika fullt i antologin Leva bland människor (1978) – läsning för invandrare och flyktingar – tillsammans med Suzanne Osten, Göran Palm, Sara Lidman, Birgitta Stenberg och andra.

En kort karriär, 15 år bara; 1967 var Malmgren en av pristagarna då Tidningen Vi utlyste en tävling om bästa slutkapitel till Gunnel Lindes bok Eva-sjams land, och 1982 trycktes i Madeleine Grives tidskrift Åttiotal en dikt från en stencilerad samling han själv kallade Samizdat, men som knappt någon annan brydde sig om. Vid det laget hade han gjort sig omöjlig på förlagen. Så han sadlade om igen, och den här gången satsade han allt på botaniken. Han skulle doktorera i Uppsala, och nu blev det bråk på riktigt.

Ämnet för doktorsavhandlingen var växternas utbredning och invandringshistoria i Västmanland, vilket var rimligt för han hade aldrig släppt vare sig hembygden eller fältbotaniken. Problemet var bara att ett antal professorer försökte stoppa disputationen med motiveringen att avhandlingen bara var en vetenskapligt undermålig landskapsflora som dessutom inleddes med ett frontalangrepp – i novellform. En äldre företagsledare blickar ut över sitt verk av ”kantigt, svart, upptornande, blankt, stål och metall, plast och glas.”

Blicken fann äntligen fäste. Bortom allt som han uppfyllt och befruktat med sin skapande ande, i ett kikhål mellan en åttavåningars servicemodul och ett tiovåningars Video-Fucking-Center, ett hål. En tom fläck. Man anade något avvikande, något grönt, långt där borta. Kanske något skogartat. Något blåaktigt. Kanske vatten. Något som rörde sig. Brunt. Möjligen ett djur. En häst – eller en gnu. Några sekunder försökte han dra sig till minnes, vad han hade lärt sig en gång i forntiden i den lilla röda skolan vid björkbacken. Om jordens fyrbenta oväsentligheter. Kor och grisar och höns. Svinfabriker. Totalrobotiserade hönsfabriker. Mycket bra.

Nej, röt professorerna, inte i en avhandling! Men Malmgren hade andra på sin sida och disputationen genomfördes, han fick sin doktorshatt och den här gången hade han bättre lycka i Svenska Dagbladet. I en lyrisk understreckare 1983 utnämner Lars Gustafsson Västmanlands flora till en blivande klassiker, och där fick han faktiskt rätt. Denna väldiga bok är svåröverträffad i sin genre – så man tycker att författaren kunde ha lugnat sig lite, nu när han dessutom hade fått en tjänst i erbariet på Naturhistoriska riksmuseet, av tradition en fristad för udda pedanter. Men icke. Nu började han måla.

Jag berättar inte allt jag vet om Ulf Malmgren. Somligt bör förbli privat. Men de få som kände honom något så när säger att måleriet är en gåta. Prostituerade kvinnor i Amsterdam. Varför? Ingen tror att ärendet var pornografiskt. Snarare en protest, oklart mot vad. Allt kanske. Kritiken var som väntat förödande fastän stilen var hans egen och tekniken efter hand mycket driven. Han hade uppfunnit den själv, sägs det, metoden att liksom gnugga in oljefärgen i flera skikt.

Han slutade med måleriet också, i mitten av 90-talet, enligt legenden på grund av att man införde rökförbud på flyget, vilket han inte tålde. Han rökte mycket. Men tavlorna finns kvar, och när nu en av de bästa blir till omslag på en diktsamling av en lika egensinnig som aktad poet anar jag att konstnären ler, var han än befinner sig. Aase Berg och Ulf Malmgren hade möjligen inte tålt varandra, och kanske blir publiceringen mest en kortslutning av motivet, men ändå. Målningen – dess titel är Kvinno­rörelse – påminner om den mer än 20 000 år gamla stenstatyetten Venus från Willendorf. Budskapet är okänt.

Kanske får Bonniers än en gång kritik för dåligt omdöme. Den pryda puritanismen är ju på frammarsch igen; Facebook censurerar de fotografier Anders Zorn använde som förlagor till sina etsningar, samtidigt som riksdagens talman, av hänsyn till kräsmagade besökare, byter ut matsalens barockmåleri föreställande kvinnor med nakna bröst. Den som lever får se.

Utvecklade Malmgren paranoida drag? Jag vet inte. Sent i livet sökte han i alla händelser, och fick, patent på en uppfinning för ”skydd mot pyromandåd via brevinkast”, en anordning byggd på principen om strypt syretillförsel. Vad jag däremot vet, är att hans allra sista verk före tystnaden och isoleringen är en av de vemodigaste och vackraste floror som någonsin har skrivits på svenska språket. Kungsklippans flora (1998) gavs ut som bilaga till bostadsrättsföreningens års­redovisning och är därför en raritet som samlare av botanisk litteratur bara kan drömma om.

Den sommaren inventerade Malmgren tio kvarter mellan Hantverkargatan, Kungsholms­gatan och Scheelegatan i Stockholm. Som sökte han till sist ett sammanhang, begränsat och begripligt. En värld att veta allt om. Och det är förstås meningslöst, men just därför så befriande. Fliknäva, paddfot och pysslingkrage. Alla dessa arter.

”De kämpar här, var och en på sitt sätt, sin stillsamma kamp för överlevnaden; knappast uppskattade efter förtjänst av områdets tvåbenta kolonisatörer.”

Ogräs bara, vagt självbiografiska.