Ulf Brunnberg: ”Ingen ska pissa på mig”

Han har försökt stoppa den nya Jönssonligan-filmen och tycks vara emot det mesta som inte är som förr. Hur blev egentligen Ulf Brunnberg Sveriges surgubbe nummer ett?

Ulf Brunnberg kikar på mig genom ett moln av cigarettrök, hemma i villan på Lidingö. Den dämpade belysningen, rökslöjorna, får mig att tänka på en spel- eller opiumhåla.

– Intressant att du sökte upp mig nu, säger han. Det har aldrig funnits mer substans i mitt tänkande.

Kort därefter:

– Ingen ska pissa på mig!

– Norge, det går bara inte att vara där!

– Jag vägrar banne mig stå på farstukvisten och låta mig förnedras!

– Jag försöker uttrycka mig verbalt på ett riktigt sätt. När man ser intervjuer på tv nuförtiden är det bara ”typ” och ”liksom” hela tiden. Det är fan ruggigt alltså.

– Svensk film är katastrof. Jag är inte intresserad av medioker diskbänksrealism, långsamt tempolöst piss. Ska du ha en chans att uppfatta dialogen får du sätta på Text-tv sidan 199.

Inom loppet av en halvtimme firar Ulf Brunnberg av nog med rallarsvingar för en livstid. 

Jag ska inte spela förfärad. Det är tvärtom mycket underhållande att lyssna till hans kverulans. Lyckligtvis blir det en del självkritik också.

– 40 procent av det jag gjort har varit bra, 60 procent kan man göra skokräm av.

Självrannsakan förekommer faktiskt också. Som när han konstaterar vem och vad som födde den där stridbarheten.

***

Uppväxten beskriver han som ”hård men rättvis”, relationen till mamma och pappa var formell snarare än kärleksfull. Rottingen var ett vanligare inslag än pussar och kramar.

– Jag hade bra skolunderbyggnad men fick klara mig själv. Det fanns ingen pappa att låna 5000 av när det knep. Det var bra. Ja, det var ett helvete då, men det var bra.

Föräldrarna blev förtvivlade när Ulf berättade att han hoppat av ingenjörsutbildningen.

– Jag satt med räknesticka och höll på med hållfastighetslära och byggnadsteknik. Det gick inte. Jag var ju humanistiskt intresserad, förklarar han. Tyckte om historia, tyckte om att läsa. 

Ulf Brunnberg ”fuskade med skådespeleriet i lönndom” några år innan han vågade berätta för sina dagars upphov. Varken mamma eller pappa erkände någonsin sonens prestationer. Inte när han blev Vanheden med hela svenska folket, inte ens när han vann en Guldbagge för sin hemska roll som Olle i Killinggängets film Fyra nyanser av brunt.

Numera är han pensionär. Brunnbergs senaste pjäs ser också ut att bli hans sista. I komedin Herrar, som sattes upp 2016, spelade han mot sedermera framlidne vännen Johannes Brost. Det blev ingen bra sorti. Varken översättning, bearbetning eller regi funkade, enligt Brunnberg. Men den får duga.
Han blir fortfarande erbjuden roller, flera gånger i veckan. Inte sällan reklam.

– Rena horeriet. Jag har ingen lust att prostituera mig, säger han.

Nej. De senaste 15 åren har han huvudsakligen spelat samma roll, om och om igen – den indignerade surgubben. Ulf Brunnberg har, som det heter på kvällstidningska, ”rasat” över allt från sjöfylla, feminism, invandring och, inte minst, osanktionerade Jönssonligan-uppföljare.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson kallar det i sin podcast Filip & Fredrik att ”göra en Brunnberg”. För några månader sedan åkte han dit för fortkörning på Södermalm och blev av med körkortet i tre månader. Enligt Brunnberg ”njöt” polisen när de insåg att det var han, nationalbråkstaken, bakom ratten.

– Att de inte har bättre saker för sig … Och vad fan är det här nu då?

Brunnberg grymtar till när han får en pushnotis från Uber som han tvingats åka med på senaste tiden.

Billigt, förvisso, men han kan aldrig lita på att de dyker upp.

Det blir ofta så. Ena meningen förebrår han sig själv för att ha blivit en gammal gringubbe. I nästa drar han nådelöst hela Stockholms innerstad över en kam: ”Det går inte att vistas där längre, är bara p-boter och tiggare ju!”

Ulf Brunnberg tycks inte kunna låta bli. Och något ska en pensionär ju ägna sig åt.
Numera är hans bolag nedlagda, och det finns inga tankar på en skådespelarcomeback. Brunnberg, som snart fyller 78 år, tycker det är patetiskt när äldre människor vägrar inse sina fysiska begränsningar. Minns ni den unisonhyllade pjäsen Nattorienterarna med scenveteranerna Meta Velander och Yvonne Lombard i huvudrollerna?

Inget för Brunnberg. För att uttrycka saken på ett sätt som inte genererar ålderismrelaterade löpsedlar.

– Jag försöker åldras med värdighet, säger han.

Det rådet fick han av Edvin Adolphson, mentorn han spelade mot i tv-serien Markurells i Wadköping 1968, en tidig genombrottsroll.

– Jag anser att jag har jobbat klart, men dyker det upp något exceptionellt kan jag förstås titta på det. Akrobatik är en del av yrket, man måste vara rörlig som fan. Jag märker på ryggen och lederna att jag inte är ung längre. Det jag skulle vara road av är att göra en längre tv-serie med en hyfsat bra roll. Inte för mycket text. Det är väl ungefär vad jag står ut med.

Han tänder en ny Marlboro, dricker en klunk mineralvatten. Han ser pigg ut för att vara en surgubbe. Brunbränd i en pyjamasliknande flanellskjorta. Hårsvallet har gått från blont till vitt. Ankarskägget skänker honom en barsk framtoning, men garvet är lika smittande som någonsin Vanhedens.

När jag rotar runt efter min snusdosa, och inser att jag förargligt nog måste ha glömt den i bilen, erbjuder han mig en cigg. Varför inte? Jag hinner med ytterligare två innan vi är klara med det bekymmer som upptar hans tankar för tillfället.

Jönssonligan kommer tillbaka, i regi av långfilmsdebuterande Eddie Åhgren, är det tredje försöket att blåsa liv i Jönssonligan-konceptet, eller franchisen om man så vill. Rollen som Vanheden görs den här gången av Jonas Karlsson, medan Robert Gustafsson spelar Sickan.

– Helan och Halvan är döda, säger Brunnberg.

– Jönssonligan också. Låt liket vara ifred, det är min åsikt. Sen är det jäkligt känsligt när man får höra på omvägar att de har börjat spela in en ny film. Vad jag vet är det ingen svensk film som är så kommersiell som Jönssonligan, ja, det skulle vara Lasse Åbergs filmer då. Jag är inte ute efter pengar, jag vill ha en diskussion. Filmmakarna borde ha sagt: ”Nu ska vi göra en ny Jönssonligan, vill du kolla manuset?”

Ulf Brunnberg har säkrat upphovsmannarätten till karaktärerna Sickan och Dynamit-Harry. Vilka juridiska implikationer det har är han osäker på.

– Men det räcker för mig för att kunna hävda: ”Det här kan ni inte göra utan mitt samtycke!” Sen är det David mot Goliat. Det är jag som privatperson mot stora starka SF. Jag kan tänka mig att de tänker: Han kan aldrig gå i process! Förlorar jag, ja, då är jag rökt ekonomiskt. Men jag måste gå vidare, jag kan inte lägga mig ner som någon sköldpadda.

Gösta Ekman är död, både Björn Gustafsson och Birgitta Andersson har utträtt ur offentligheten. 

– Jag är den ende i gänget som fortfarande är stridbar.

Ulf Brunnberg fimpar. Får något skälmskt i blicken. 

– Min advokat har en plan!

***

När Ulf Brunnberg landade rollen som Ragnar Vanheden var han alltjämt okänd för de flesta svenskar. Först var han inte särskilt upphetsad över planerna på att göra en svensk version av danska biosuccén Olsen-banden, men Gösta Ekman, en kollega från Stadsteatern i Stockholm, propsade. När Björn Gustafsson, en bekanting från fars- och revysammanhang, kom ombord tackade han slutgiltigt ja. Den sprallige gamängen Ragnar Vanheden mejslades fram i tätt samarbete med Gösta Ekman och regissören Jonas Cornell. Brunnberg gjorde research på krogen och hos bilhandlare.

– Att studera människor är det bästa som finns, att analysera manér och karaktärsdrag.

Han inspirerades av en försäkringsdirektör han kände, en man som förde sig verserat på jobbet, men lät som en salongsberusad södergamäng privat. Han lånade även av skådiskollegan Kåre Söderblom som också ”putade med arslet på det viset”. Resultatet: En flamboyant yuppiespattig trickster med kvinnotycke. Godhjärtad, men sugen på stålar. Fäbless för adjektivet “lyyyyyyysande!”
Ragnar Vanheden skulle göra Ulf Brunnberg folkkär.

Sedermera folkilsk.

Jönssonligan-filmerna sågs av miljoner svenskar och kvartetten Sickan, Vanheden, Dynamit-Harry och Doris blev folkkära på kuppen.

– Det uppstod konfrontationer och konflikter, men i slutändan är det klassiker, säger han.

– Det är inte långt ifrån Helan och Halvan och Buster Keaton. Publiken är betyget. Ibland blev vi genomsågade, genren vi verkade i var ju inte direkt akademisk. Jag och Björn brydde oss inte nämnvärt. Vi var ute efter att folk skulle må bra när de lämnade biosalongen, men kritiken tärde på Gösta.

I värsta fall får de väl ha sin premiär så får jag stämma dem efteråt

Jo. Trots enorm efterfrågan var Gösta Ekman tidigt skeptisk till att göra uppföljare. Redan inför den tredje filmen, Jönssonligan får guldfeber, sa han: ”Det är ingen självklarhet att man ska upprepa något bara för att det går bra.” Efter Jönssonligan på Mallorca lämnade Gösta Ekman gruppen för gott. Han ville ägna sig åt seriösare roller. Under inspelningen på Mallorca fanns hans nya kärlek, konstnären och filmaren Marie-Louise De Geer Bergenstråhle, med som moraliskt stöd. Känsligt för Brunnberg som alltid irriterat sig på uppdelningen i fin- och fulkultur.
För honom var det självklart att fortsätta utan Gösta Ekman: ”Inte värre än att byta ut Roger Moore i James Bond”, som han sa till Expressen då.

Lika positiv var han inte några år senare när filmerna om Lilla Jönssonligan offentliggjordes, utan inblandning av vare sig honom eller någon annan originalmedlem.

Enligt Brunnberg försöker filmmakarna ”utnyttja varumärket Jönssonligan till varje pris.” De senaste årens inspelningar väcker ont blod. Det finns förmildrande omständigheter. Alexander Karim, som spelar Vanheden i Jönssonligan – den perfekta stöten hörde av sig till Brunnberg för att få hans välsignelse och när Tomas Alfredson, som Brunnberg känner sedan Fyra nyanser av brunt, regisserade nästa nyinspelning förklarade Henrik Dorsin att han enbart tackade ja till rollen som Sickan eftersom han en gång fick Gösta Ekmans välsignelse.

Inför inspelningen av Jönssonligan kommer tillbaka har inga sådana sträckts ut, enligt Brunnberg.

– Distributören måste ta kontakt med mig så att vi kan komma överens om hur det här ska gå till, men de hävdar ont uppsåt från min sida. I värsta fall får de väl ha sin premiär så får jag stämma dem efteråt.

Är han en Don Quijote i strid med väderkvarnar, eller är lansen rättmätigt riktad mot den stuck culture, att fastna i nostalgi, som pinar samtiden? Fredrik Virtanen och en rad andra skribenter har hyllat Ulf Brunnberg för hans korståg mot kommersialism och återbrukskultur.   

– Nu kommer en ny Saltkråkan, en ny Strul, en ny Jönssonligan. Någon måste sätta ner foten, säger han.

Brunnbergs nyliga och puttriga gästmedverkan i annars bitska humorprogrammet Cyklopernas land känns talande. Håller han på att uppgraderas i offentligheten, gå från tröttsam surgubbe, till älskansvärd kverulant? 

Han fipplar ut en ny cigg ur asken, tänder en åt mig också. Så fort jag spiller askflagor på matsalsbordet är Brunnberg framme med en handdammsugare. I salongen står en skål med ättika, ett husmorsknep som dämpar rökdoften. Vart Ulf Brunnbergs myckna irritation tar vägen är en annan fråga. Möjligen sipprar den upp i hemisfären. Möjligen landar den i rättssalen.

I fönsterkarmen står Guldbaggen han vann för sin roll som Olle i Killinggängets Fyra nyanser av brunt. Baggen är missvisande. Inte för att den skulle vara oförtjänt, men det är inte de allvarsamma rollerna som gjort Ulf Brunnberg känd. Snarare stenhårt jobb på estraden. I den bemärkelsen är han i allra högsta grad en produkt av folkhemmet, en entertainer som vill ge folk valuta för pengarna. Povel Ramel, Ernst Rolf. Hans credo: ”Är det bra så kommer folk”. 

Att Brunnberg har råd att bo i villa på Lidingö beror inte på några enorma gager. Snarare på att han, i likhet med sin mest kända rollfigur, haft visst affärssinne. Parallellt med skådespelarkarriären rattade Ulf Brunnberg sitt eget nöjesbolag. Tidig uppstigning, en vända till kontoret vid halv sju, repetitioner mellan tio och fyra på eftermiddagen, sedan tillbaka till kontoret innan det blev dags att spela om kvällarna. ”Bra sås reder sig själv”, som Vanheden skulle ha sagt.

– Det finns en fördom om det här yrket. Åh, de festar och är på fyllan men det kan jag slå hål på. Det funkar inte att prestera om du inte är exemplariskt skötsam.

***

När vi träffas nästa gång, på lunchrestaurang Firren på Lidingö, Brunnbergs stammishak, är han åter bilburen. Han äter spätta med skagenröra och slänger glatt käft med de andra gästerna vid bordet. Han brister ut i ett rejält garv när en av männen vid bordet drar igång en inte oäven Vanheden-imitation.

– Nah, vi tänkte mest ta två biiiiira.

Förutom en harang om elbilar håller sig Brunnberg lugn och fin. Ett gäng Jönssonligan-entusiaster har dragit igång en crowdfunding-kampanj för att finansiera hans eventuella rättegångskostnader mot SF, berättar han. Brunnberg visar mobilskärmen. Belopp på allt mellan 20 och 500 kronor, flera swish per dag.

– SF har kalkylerat med att jag kommer att vika mig, så de kommer att bli jävligt förvånade när de öppnar posten i mellandagarna.

Vad hans påstådda upphovsmannarätt för karaktärerna Sickan och Dynamit-Harry innebär rent juridiskt kan varken han eller jag avgöra. Men hopp finnes. Han är trots allt inte ensam om att bekämpa renommésnyltning, om vi ska beteckna fenomenet så. Ted Gärdestads dotter lyckades exempelvis stoppa en osanktionerad dokumentär om sin pappa förra året.

Förr hade jag för mycket råg i ryggen, jag begrep aldrig att jag behövda lyssna och vara mer ödmjuk

Brunnberg håller inte Vanheden som sin starkaste rolltolkning, men han känner en stolthet över att ha satt honom till världen.

– Det var inget man bara snöt ur näsan direkt. Jonas Cornell är inte känd som någon lättroad person. När han garvade så visste jag att jag var något på spåren, säger Brunnberg. 

Han skrattar till.

– Han har ett klockspel i brallorna. Brudar! Och pengar. Det var det som gällde. Han hade ingen förmåga till långsiktigt tänkande utan förlitade sig på andra.
Sen då? Vad återstår efter striden med SF? Finns det något kvar att åstadkomma?

– Jag hoppas på barnbarn. Och så vore det häftigt att få bli förälskad igen? Men det är nog kört.

Varför då?

– Jag har alldeles för höga krav.

För tillfället är han rätt nöjd med att få finnas till. 1998 var han med om tre hårda smällar. En affärspartner blåste honom på tolv miljoner, vilket tvingade honom att sälja semesterbostäder på Lanzarote samt i Stockholms skärgård. Samtidigt skilde han sig. Och hans hund Mattis bet dottern i kinden, Mattis blev tvungen att avlivas. Då var det nära att Ulf Brunnberg gjorde slut på sig själv, erkänner han.

– Jag har blivit en sådan känslokula på äldre dagar, förr var jag en hårding.

Hur trivs du med det?

– Bra. Jag trivs med att vara blödig.

Ulf Brunnberg har inte kverulerat på säkert en halvtimme. Utan formella roller är surgubben den enda han kan spela, tänker jag. Kanske rör det sig om det – att bråka för att vara till lags. När han kliver ur den rollen framträder en helt annan människa.

– Jag har det bättre idag när jag inte är så kaxig. Förr hade jag för mycket råg i ryggen, jag begrep aldrig att jag behövda lyssna och vara mer ödmjuk.

Jag passar på att fråga honom om föräldrarna. Nådde han någonsin försoning med dem?  

– Nej. Mina föräldrar var okej, men de skulle aldrig ha skaffat barn. Jag skulle kunna förebrå mina föräldrar men de presterade efter förmåga. Jag saknar dem, tänker på dem varje dag. Min bror Jan också.

– Egentligen är det bara en sak jag inte är helt nöjd med här i livet …

Han lutar sig fram över bordet. Nu kommer det, tänker jag. Bekännelsen om det uteblivna erkännandet från föräldrarna. Hur tungt det måste ha varit att bära. Men…

– Den svenska skattepolitiken är helt åt helvete. Ingen har uppenbarligen fattat det här med platt skatt.

Läs mer av Christian Daun:

30 år sedan Cobain dog – Christian Daun missionerar fortfarande

Christian Daun: Ett dygn på en andlig Finlandsfärja