Toni Holgersson: ”Jag var alkoholist som 13-åring”

Toni Holgersson nominerades till Grammisar och turnerade med de största artisterna. Under 45 år av missbruk och långa perioder av hemlöshet har han vid flera tillfällen varit nära att dö. Är resan i mörkret över nu? 

Karriären började på topp, med påkostade inspelningar och fotosessioner i New York. Toni Holgersson släppte fem skivor på fem år 1989–1993 och höll ett högt tempo för att vara nykomling. Kritikerna älskade hans innerliga uttryck i gränslandet mellan visa och rock, och texterna som beskrev kärlek men också ett mörker. När Toni Holgersson tonsatte Cornelis Vreeswijks text till Jag smakade på döden en dag blev det till en brutalt sann hälsning från en annan sida av hans liv, långt från det goda livet som hyllad artist. Toni hade perioder när han gick ner sig. Andra rockartister har haft problem med alkohol eller droger, men det här var på en annan nivå – vid succén med det självbetitlade debutalbumet som filmstjärnesnygg 23-åring hade han varit alkoholist i tio år. 

Jag kände till att Toni Holgersson haft återfall då och då, men när jag träffar honom förstår jag att det varit tvärtom; han har varit drogfri i korta avbrott under 45 års missbruk. Två månader innan jag ringer har han kommit hem från avgiftning i Finland där en lycklig slump och några hängivna fans har hjälpt honom upp på benen. Han förstår att det är en chans.

Trots att han i flera årslånga perioder levt i en ”skuggvärld” med hemlöshet och missbruk, har han alltid kunnat kliva på sin musikkarriär igen och varje återkomst till skivstudion och scenen har välkomnats av trogna fans och lysande recensioner. Det är lätt att älska den som reser sig igen, och har bra låtar. Missbruket var samtidigt det som från början fick honom att börja med musiken.  

– Det var på Valstadkollektivet jag lärde mig spela gitarr. Jag var 14 år och hade blivit omhändertagen när jag bodde hos morsan som var inne i en depression. Hon fick mig som 17-åring, hade hamnat i Fagersjö utanför Farsta och när jag gick i trean festade hon och brände kontokort. Jag började dricka med henne från 13 års ålder, fastnade direkt och drack nästan dagligen. Men jag var egentligen en slags missbrukare långt innan jag hittade drogerna. Varje julafton när alla hade gått hem ställde jag fram julklapparna för att sälja och få pengar till godis. Det är ju ett tecken på gränslöshet. 

Sedan hittade han på saker; han hade läst om symtom på blindtarmsinflammation och lyckades få den bortopererad. 

– Jämfört med vad jag fick i uppmärksamhet på sjukhuset gjorde det mig inget att bli opererad. ”Vi kunde inte hitta något”, sa läkarna, men de tog bort den ändå – då var jag elva år. En gång slog jag mig i huvudet med en sten och lade mig på en grässlänt där mamma klev av bussen. Sedan hittade jag svimningsleken. Man står och hyperventilerar tills man svimmar. Jag körde den varje eftermiddag, för att jag tyckte att det var så skönt. Det handlade om uppmärksamhet men egentligen mest om känslan att kunna styra och kontrollera mitt mående.

I närheten fanns en fyra år äldre släkting som hade börjat röka hasch, och Toni hittade på alla möjliga trix för att få hänga med honom: ”Det fanns inget stopp för mig.” Snart stod han i rökrutan på skolan och rökte på, och kände att han äntligen hittat något mer funktionellt än svimningar, eller att slå sig i huvudet med en sten.

– Och så drack jag. När jag vaknade med abstinens efter spriten drack jag igen, det kändes självklart om man mådde dåligt. Jag snattade böcker i Farsta centrum och sålde för att få pengar. Är man driftig så hittar man sätt att ha råd med missbruk. Jag drack dels för att kontrollera mitt mående, dels för att få vara tillsammans med människor som hade samma ”religion”, samma intresse. 

Toni hade en upplevelse när han var tolv år och på väg till skolan. Han gick där och funderade och plötsligt fick han en insikt, som en uppenbarelse, att ”ingen kan säga åt mig vad jag ska göra”. 

– Det var inte så lyckat vad jag gjorde med den insikten. Och på den vägen är det. Mitt missbruk är det ju jag som har greppat efter, det är ingen annans fel. Jag var ofta inne på Maria Pol, ungdomskliniken, och till slut hade jag druckit så mycket att jag fått vinsår på benenFotnot: StängVinsår är en äldre beteckning för svårläkta djupa sår hos kroniska högkonsumenter. (Folkhälsoguiden), som 14-åring. 

Det var då han blev omhändertagen och skickad till Valstadkollektivet i Småland.

– Mitt bästa år. Vi åkte skidor och allt möjligt, sådant jag aldrig hade gjort. Det blev som en komprimerad ungdomsuppväxt på ett år. Först avgiftning och sedan fjällmarsch på Ramundberget. Vi samlades i hembygdsgården och lokaltidningen tog en bild: ”… och så tar Toni Holgersson upp gitarren”. Jag hade mohikanfrisyr och en stor blåtira och körde Den odödliga hästen av Ruben Nilson – jag sjöng alltid på den tiden, ända sedan jag upptäckte Elvis. Mamma berättade att jag nästan glömde andas när jag såg honom på tv. Efter fjällmarschen åkte vi ner till kollektivet utanför Västervik där det var morgonsamling med kampsånger. En dag kom Björn Afzelius – jag tror det var 1981 – och det var helt fantastiskt. 

Vi ses hemma hos mig och sitter i vardagsrummet och pratar. Det är första gången vi träffas men med många gemensamma bekanta i musikvärlden känns det som att vi är vänner sedan länge. Det är en märklig upplevelse att höra honom berätta. Han ser inte mer sliten ut än andra 58-åringar jag känner och är lättpratad på ett trivsamt sätt utan ett spår av tjackpundarsnack i rösten. Det är kanske mina fördomar om missbrukare, men att 45 års missbruk inte satt mer spår är förvånande. 

När du drack varje dag som 14-åring; var det för att må bra eller för att inte må dåligt?

– All moralitet över drickande var bara en teknisk fråga. Jag behövde få i mig en halv vinare för att må bättre, och hällde i mig den så fort det gick, och sedan gillade jag att vara i berusningen. Jag minns hur det var att vakna när jag var 13 år och bakfull, och någon sa att man inte skulle dricka innan klockan 12 och jag tyckte att det var det dummaste jag hade hört. 12 var ju bara en tid i förhållande till hur vi står i förhållande till solen, tänkte jag. Inget spelade någon roll för mig. Samtidigt hade mamma tappat golvkontakten och träffade unga män som var bara några år äldre än jag. Hon kände skuld gentemot mig, och det vet jag själv gentemot mina barn att man blir en väldigt dålig gränssättare om man känner skuld. 

Efter året i Valstad skulle Toni bo hos sin mamma igen, men det blev aldrig så. Han bodde hemma hos tjejer och kompisar i stället och missbrukade tills han var 17. 

– Då hamnade jag i Södertälje, där jag träffade en tjej och fick en lägenhet. Det var inte så mycket knark, jag söp mest. Pappa bodde också i Södertälje och jobbade på Södersjukhuset som vaktmästare. Från 11-årsåldern hade jag varit hos honom varannan helg. Jag tyckte att han var jobbig. Han var alkis och blev som en amöba när han drack. Söp och grät och tyckte synd om sig själv. Det som gjorde att jag började med musiken hände när jag var 20 år. Efter att en längre period druckit och tagit kokain fick jag ett starkt panikångestanfall. Gatan lutade, jag fick kramper och var självmordsbenägen. På psykakuten fick jag veta att det var panikångest och jag slutade helt med allt, jag kunde få ångest av en kopp te. Då kom musiken och räddade mitt liv. Det här var 1985, jag bodde i Södertälje, målade lägenheten vit och började skriva egna låtar. Jag hade sånt driv då, gick runt och frågade på restauranger: ”Får vi spela här?” och fixade Södertäljes bästa musiker. Snart fick jag skivkontrakt och första plattan släpptes 1989. Då var jag nykter i två år. 

Det fanns väl öl och vin i alla loger när ni var ute och spelade?

– Ja, men jag såg det som en laddad pistol. Efter min svåra panikångestattack skulle jag ha riskerat att puttas över gränsen efter en bakfylla av två öl.

Men sedan började du dricka i alla fall?

– Ja, efter ett år började jag få små öar utan ångest och tänkte att jag kanske skulle testa en öl i alla fall. Så jag drack den och fick en panikångestattack, och två veckor senare testade jag igen. Så jag liksom kämpade mig tillbaka till att kunna dricka. Då hade pistolen lagts undan.

Det enorma drivet att vilja dricka?

– Ända sedan jag hittade det när jag var 13-14 så var det mitt sätt att ha kontroll över mitt mående. Jag kan inte sätta ord på om det var en depression eller oro, men någonting var det. Första gången jag drack kände jag ”Det är så här det ska vara.” Jag var så defekt att jag behövde dalarna och topparna, känslan av att det var på riktigt.

Hur var ditt missbruk i början av karriären när du var så produktiv?

– I början var jag ren men snart drack jag en kvarting om dagen under inspelningar och turnéer för att kunna prestera. Inte för att må bra, jag hade bara mått så fruktansvärt dåligt utan, och i perioder käkade jag antabus. 1994 fick jag den fantastiska möjligheten att åka på turné, Visor och rosor med Mikael Wiehe, Lisa Ekdahl och så Björn Afzelius som jag hade sett 13 år tidigare på Valstadkollektivet. Det var en fantastisk möjlighet för mig som jag helt missade, jag gick ju på tjack varje dag. 

Vad är tjack?

– Amfetamin.

Hur tar man det?

– Då hade jag inte börjat injicera, jag svalde det.

Hur blir man då?

– Man blir lyft. Jag är lite lågt stämd för det mesta. Just nu mår jag bra – jag kommer ju liksom från ett skeppsbrott – men annars i längden är jag lite lågt stämd, och kan känna att man släpar omkring på sin existens, och det slipper man med tjack.

Men du hade energi att skriva låtar och turnera under de första åren?

– Jag skrev och spelade in under mina rena veckor de åren, men 1994, under turnén och inspelningen av min femte skiva, orkade jag inte med fler avgiftningar och stannade ”på”. Skivans titel Lyckliga slut var som en grimas. Jag drack i studion och man kan höra på rösten att den inte glittrar längre. Då hade jag börjat injicera tjack. En gång när jag åkte till en spelning var jag för väck för att uppträda, och ringde till min manager och sa att ”nu går inte det här längre”. Det blir en ny nivå när man injicerar, en skuggvärld när amfetaminet formar ens skalle med fixeringar och bristande impulskontroll. Man får en sån extrem dopaminskjuts. Hittar man en knapp till ett sådant mående och inte har med sig referensramar att det känns obekvämt, att det är fusk, ja då trycker man på den knappen.

Det skulle dröja tio år innan Tonis nästa skiva, Tecken på liv. Under åren som följde varvades missbruk med kreativa perioder och nya skivor, de tre senaste i samarbete med äldste sonen Dante Kinnunen. 2010 producerade sonen skivan Ibland kallar jag det kärlek, en skivtrilogi som avslutades med Nordic Noir 2016.

– Att få göra musik tillsammans med Dante blev en otrolig gratisgåva, som fortfarande pågår. Nu har vi kommit igång igen med ett nytt album tillsammans med producenten Lasse Halapi. 

I oktober släpptes låten Så mycket kärlek ska va.

Hur kommer det sig att du är nykter nu?

– I våras hade jag varit ute i ett återfall ganska länge och bodde hos en vän i en förort norr om stan, en försökslägenhet han skulle få ha i ett år om han rätade upp sitt liv. Han tyckte att jag skulle komma dit och försöka lägga av jag också. Men det blev inte så, vi höll på ihop i stället. Gick till bolaget varje dag, rökte, tog tjack. Då hade jag slutat injicera, men blev väldigt väck av amfetamin och kraftigt paranoid. Men jag fick mig inte till att sluta. Jag önskade att jag hade viljan att vilja sluta. Så jag kom till en situation där jag tänkte att det bara är att gilla läget, kanske sluta hoppas på att allt kan förändras när jag blir nykter. Få en ”ordnad” missbrukartillvaro, det som alltid varit min mardröm; att gå där i ett grått mardrömsaktigt missbruk tills man dör. 

Jag har inte ens en gitarr, den är på pantbanken.

 Då ringde det från Finland, i februari. Toni spelade där för 15 år sedan, i Nykarleby, hos några musik- och Sverigefantaster. De ville att han skulle komma dit och spela igen. 

– Jag sitter i en förort och det är lika hopplöst som det alltid är, och jag säger ”Jag är inte riktigt i skick, nyheten kanske inte har nått er, men jag har inte ens en gitarr, den är på pantbanken.” Men han insisterar: ”Vi ber, kom bara.” Jag kände att det var ett tecken, det här är min öppning. Här kan jag ramla ut och se vad som händer. Men jag kunde ändå inte sluta, och hela våren fortsatte jag med missbruk. Då ringde de igen: ”Du kommer väl?” De skickade biljetter, de bad en bön, till och med i telefonen. Jag har inte den typen av tro, men det är kanske aldrig för sent. 

Han åkte till Arlanda i ganska dåligt skick och klev på planet, utan gitarr. 

– De mötte mig i Nykarleby, och var så glada att jag hade kommit, ”ett mirakel”. Jag fick låna en gitarr och hamnade i gäststugan där jag skulle bo men tog fortfarande mina grejer för att orka spela. Efter konserten ber ljudteknikern för mig och det kändes som att alla visste läget, det är som ett bibelbälte där; ”Får vi be för dig?” Jag gillar ju uppmärksamhet och sa ”Ja visst får ni det.” 

Sedan blev han kvar där i gäststugan, i fem veckor. 

– Och där händer något, det går så enkelt. Jag har varit rädd för att sluta, för hur jag ska må, men då alltid varit i miljöer där man håller på. I Nykarleby var det ju ingen som höll på med nåt. Dagarna gick och jag tände av, det var knappt att det var jobbigt. Min vän som jag hade bott hos i förorten kom dit och lyckades också sluta. Vi blev kvar och hade inga pengar, men de bjöd på det. Fantastiska människor. Det var alltså den 12 juni. 

Nu har du varit ren sedan dess?

– På frågan ”Hur länge har du varit nykter?” finns det många som svarar ”Sedan jag vaknade”, för att ta bort förväntningarna. Om jag säger ”68 dagar” tycker folk att ”Jaha du kanske ska vänta med att säga nåt om framtiden.”

Jag tänkte att vi ska ses en gång till nästa vecka, men jag slänger ut en liten brasklapp; du måste hålla dig nykter tills dess.

– Det är bra.

Vad gör du på dagarna, om du inte missbrukar måste det bli rätt mycket tid över? 

– Varje morgon går jag ner vid 9-tiden och boxas ett träningspass. Efter det är det möte och samtal med ”likasinnade” och sedan lunch på Stadsmissionen. Kvällarna är lite sega, men jag tänkte införa en timme med gitarren så att jag får igång det. Efter min resa till Finland har jag ju ramlat ut i en lycklig omständighet och nu vill jag ut och spela igen.

Du har gjort ett såpass stort avtryck under dina år som artist att du gång på gång fått nya chanser?

– Än så länge har världen visat mig att så länge man lever finns det möjligheter, men de sista åren har jag inte klarat av att vara ren när jag gjort spelningar. Nu är det inte så; att jag är här hemma hos dig betyder något, annars hade vi setts i soprummet. Jag har fått ett antal chanser utöver vad jag förtjänat och det har varit hopplöst många gånger i mitt liv. 

För 16 år sedan var Toni med om en bilolycka och krossade båda fotlederna. En kompis skulle hälsa på honom på sjukhuset, men då var Toni inte kvar. 

– Jag hade dragit iväg i missbruk, med två krossade fotleder, och folk sa ”Slutar han inte nu då vet jag inte vad som ska till”, men jag slutade inte, och sedan har det hänt igen. Jag fick en förgiftning några år senare av något jag hade tagit och hamnade på S:t Göran hos ett akutteam och det gick knappt att rädda mig, venerna hade dragit ihop sig och det gick inte att sätta in dropp. De gick och hämtade en hjärtstartare, jag mådde otroligt dåligt och bad till Gud att något skulle hända som fick mig att sluta, jag ville inte bli förlamad, och så hände det ju; jag överlevde! Men två veckor senare insåg jag att tåget redan hade gått, att jag kommer att ta droger igen, att jag kommer att hålla på tills jag dör. Nästa steg var ju att dö. Så det är bara tur att jag är ren och nykter i dag och har fått en till sådan chans, och jag försöker dra lärdom av alla gånger.

Men den lärdomen måste du ha dragit för länge sedan?

– Javisst, rent empiriskt måste man ju säga; varför skulle den här gången funka när det aldrig funkat förut? Men jag vet att jag i kväll kommer att somna drogfri och sedan behöver jag inte tänka så mycket mer. Inte mycket att komma med på en anställningsintervju men ändå.

Din pappa lyckades sluta efter många års missbruk?

– År 2000 när jag var på en avgiftning på Maria Pol skulle pappa samtidigt opereras för levercancer. Han sa till mig att ”läkarna inte med säkerhet kan säga att det beror på alkohol…” Sedan var han nykter i 15 år tills han dog. Han blev nykter när han var 50, precis som farfar, som också slutade dricka vid 50 års ålder, så jag har alltid trott att jag ska bli nykter. Sedan har åren gått, jag passerade 50 och var fortfarande ute i återfall, med några nyktra avbrott när jag spelat in skivor och gjort konserter, och nu är jag 58. 

Men du kanske inte ska fixera dig vid att din farfar och pappa slutade dricka vid 50, det kanske kan komma vid 60?

– 60 är det nya 50?

Ja precis!

– När min pappa hade slutat supa började han ringa flera gånger i veckan, och under hans sista år kunde jag tycka att det var jobbigt att ”plötsligt ska han finnas”. Men nu efteråt, när jag tänker ”pappa”, så känner jag att han fanns där.

Även fast det kom sent?

– Javisst, och det gjorde all skillnad i världen. Om han inte gjort det, hade jag fortfarande haft samma bild av honom som en alkis som satt och tyckte synd om sig själv. 

Du skulle kunna göra samma sak med dina barn. 

– Javisst, och på ett sätt är det ju enkelt; om jag håller mig i skick i dag då kan det ju bli så! Det är ganska fantastiskt, efter att ha missat så mycket så finns det ett utrymme. Från och med nu, så är det från och med nu. 

Från och med nu kan det bli lite bättre?

– Ja, om jag vill så blir det så.

 Vi ses igen en vecka senare och jag har funderat mycket på hur Toni Holgersson kan vara så ”normal”. Både klart analyserande och verbal och ändå har han gång på gång valt missbruket. Jag förstår inte, men det sista han säger i vårt första möte dröjer sig kvar. ”Om jag vill så blir det så.” Inga undanflykter.

Du skyller inte ditt missbruk på något eller någon?

– Morsan var ju deprimerad så jag tyckte inte det var så kul att vara hemma, men jag upplevde inte att jag hade det dåligt. Som barn är man ju inne i ett ständigt överlevnadsläge, man uppfinner världen så att man kan härbärgera den. När jag gått i terapi finns övningar att se sig som barn ensam och övergiven i ett rum, och känna empati för sig själv, men jag hittar inte den känslan. Jag tyckte inte att det var svårt, jag hade min värld, och det fanns inga sadister omkring mig. Mamma klarade inte av att vara en bullmamma, men gav mig intellektuell frihet. Hon ifrågasatte förutfattade meningar, tänkte några steg längre och lät mig tänka fritt utan att döma. Så jag känner att jag gjorde mina val utifrån hur det såg ut runt omkring mig, och hur det ser ut ligger ju utom ens kontroll. 

När insåg du att du är alkis?

–  Jag tyckte aldrig det var ett problem att vara en outsider, och insåg tidigt att jag var alkoholist. På alla sorters gruppterapiövningar är det en stor grej att säga det: ”Hej, jag heter Toni och är alkoholist” och för många krävs bearbetning innan man kommer fram till det erkännandet. Men jag var alkoholist direkt, det var ingen tvekan. 

Bland rockjournalister finns en fascination inför missbruk, att det är charmigt med Keith Richards som överlevt i alla år.

– Ja, de tycker att buckligheten ger autenticitet men jag har aldrig upplevt det så. För mig har missbruket alltid sabbat kreativiteten, och dessutom utseendet. Efter en fotografering till ett skivomslag gick det inte att använda bilderna. Jag var plufsig och fotografen tyckte det såg ut som att jag hade tagit cortison. Jag som alltid ville vara snygg. De som var nära mig beklagade att det var så stor skillnad på mig om det var på eller av. Det var aldrig klädsamt, det var på en sån nivå. Jag drack från att jag vaknade tills jag gick och lade mig. I dag lever ju de flesta musiker sunda liv. Några är klädsamt alkoholiserade och dricker på krogen. De står inte utanför bolaget vid 10-tiden och köper en liten Rosita och drar i sig, och i branschen är det ju ingen som bryr sig så länge man levererar och det kommer folk till konserterna.

 Jag tänker på de artister som drullat runt på scenen på fyllan. Det fanns något missriktat livsbejakande i Ulf Lundells alkoholism för öppen ridå eller Pluras matlagningsprogram. De har krökat med grandiosa gester och ett gott humör. Tonis missbruk är något helt annat. Ett lågintensivt malande av något grått och bedövande. Det blir inga grandiosa gester av en hemlös missbrukare i ett soprum.

Finns det människor i ”skuggvärlden” som du återkommer till? 

– Det är väl fyra-fem stycken som har överlevt. En nära vän som bor här i närheten drabbades av en svår olycka och slutade missbruka direkt efter det. Jag har alltid pratat om att sluta, hon däremot har aldrig nämnt det men nu blev det så, och det är så häftigt att se. Hon är en bit över 60 men det är som att en liten flicka kommer fram. 

I den bästa av världar, var befinner du dig om fem år?

– En sak som jag aldrig gjort i vuxen ålder är att stanna kvar. Vissa saker faller helt bort om jag tänder på, jag finns inte för andra människor och jag vill kunna se vad som händer om jag stannar kvar. Ge det innan det är dags att dö. 

Blir man inte till slut för gammal för att hålla på, det kräver ju en viss ansträngning?

– Så är det, man orkar inte som riktigt gammal. 

Du har ju musiken, det finns väl knappast någon av dina kompisar i missbrukarvärlden som har något liknande att falla tillbaka på?

– Och jag har mina supportrar. De är som supportrar för ett idrottslag. Jag åker längre och längre ner men kommer jag upp igen är de gladast av alla: ”Det var det jag visste!” 

Läs mer:

Anki Lidén: ”Sorgen sätter sig i kroppen”

Ulf Brunnberg: ”Ingen ska pissa på mig”