Till försvar för: Hugo Rask

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare, men nu är tid för upprättelse. Annika Persson går till försvar för kulturmannen Hugo Rask, i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – ibland är en cigarr faktiskt bara en cigarr.

Första gången Hugo Rask dyker upp i Lena Anderssons klassikerstämplade roman Egenmäktigt förfarande är vid ett seminarium där huvudpersonen, Ester Nilsson, ska tala om hans konst. För att kunna sätta sig på stolen bredvid henne får han lyfta undan hennes kappa. I samma ögonblick börjar Ester Nilsson omskapa honom till sitt kärleksobjekt. Redan hans sätt att röra fingrarna över tyget tycks henne så sensuellt att hon tillskriver honom en enastående ömhet och känslighet.

Vad Hugo Rask upplever framgår inte. Mer än att han flyttar en kappa som är i vägen. Och ibland är en cigarr bara en cigarr.
Här börjar i alla fall den relation som utgör romanens handling. En ojämlik sådan där Ester Nilsson jagar och Hugo rask jagas.

Vad vet vi om honom? Att det hålls seminarier om hans konst, att han bjuds på kulturfester och att hans ateljé på Östermalm frekventeras av unga assistenter. Att han intresserar sig för Ester Nilsson och hennes analyser av hans verk. Han söker inte upp henne. Han råkar på henne, eftersom hon förföljer honom. En gång bjuder han henne på middag. Hon säger intressanta saker. Tänker själv. Och när alla assistenterna gått hem sms:ar han snart Ester om sådant han grubblar på. Det blir fler middagar.

Rask vet inte att han förväntas besitta en enastående ömhet och känslighet. Kanske inte heller att sms:ande efter kontorstid brukar tas för uppvaktning – även i de fall textmeddelandena handlar om konsten. Eller att Ester Nilssons vill leva ihop med honom i evig tid.

Han ligger till slut med henne. Mest ivrigt den första gången. Efter tre gånger slutar han. Då när Ester Nilsson lämnar kvar en lapp där det står att hon älskar honom.

I resten av den plågsamma romanen kryper Ester Nilsson för smulor av kärlek, alternativt ställer Hugo Rask till ansvar. Han har varit inne i hennes kropp. Därmed anser Ester Nilsson att han är skyldig henne något. Åtminstone en förklaring.

Romanens berättare låter Hugo Rask hållas utan nämnvärd analys. Någon gång påpekar hen att Rask vill slippa bli föremål för älskande människors hela rättighetsprogram eller att hans behandling av Ester Nilsson bottnar i ett djupt behov av bekräftelse. Men när boken släpptes snodde recensenternas förakt sig snabbt kring honom som en stickig filt. Nils Schwartz kallade honom i Dagens Nyheter för en ”själlös leverantör av triviala floskler”. Jens Liljestrand i Expressen för en ”självgod föredetting”.

Det provocerade nästan alla att Hugo Rask satte konst före parbildning. När debatten om Kulturmannen bröt ut ett år senare tog Dagens Nyheters Åsa Beckman Hugo Rask som exempel på det upphöjda manliga geni som får resten av kultursektorn att falla i motståndslöst medberoende. Hugo Rask, skrev hon med en anklagande ton, träffade gärna kvinnor så länge de inte ställde några krav.

”Hugo måste själv få reglera den plats hon (Ester Nilsson) får ta.”

Och ja, så klart. Varför skulle han inte få göra det? Vi begär väl alla att få bestämma hur stor del av vår tid andra får ta? Varför provocerades offentligheten mer av Hugo Rask än av den huvudperson som förföljde sitt kärleksobjekt på gatorna och som utkrävde ansvar efter några samlag som genomförts utan löften och i uppenbart samtycke?

Troligen handlade det om något mer. Om det som redan bubblade under ytan. Förspelet till metoo.

Men Hugo Rask behövde inte sättas i fängelse. På frågan varför han låg med Ester Nilsson skulle han förmodligen ha svarat: ”För att jag fick.”

Och efteråt? Försökte han vara lite hygglig? Eller – få alltihop att bli normalt igen? Roligt? Som det var innan Ester Nilsson objektifierade honom? Då när de fortfarande pratade om konsten?

Visst – han var säkert mycket självupptagen. Ville höra om sin egen konst. Men det är ju den enda konst vi kan skapa. Och att en kulturman eller -människa sätter den i första rummet borde i stället stödjas.

Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande kom ut 2013 och fick Augustpriset samma år.