Tidernas kortaste fotbollskarriär

Fotbollsspelare kan skriva in sig i historieböckerna med avgörande mål och vunna titlar. Patrick Luxenburg är ihågkommen för tidernas kortaste allsvenska karriär. Efter fyra sekunder var det över.

”När Djurgårdens tränare Lennart Wass berättade att jag skulle få åka med laget till bortamatchen mot IK Brage i september 1990  blev jag förstås glad. Allt hade gått spikrakt uppåt för mig ända sedan jag börjat spela fotboll en gång i tiden – i fotbollsskolan för femåringar i Engelbrektsskolan i Stockholm. Under uppväxten susade jag igenom årskullarna och gjorde också några juniorlandskamper där jag spelade tillsammans med sådana som Patrik ’Bjärred’ Andersson, Magnus Hedman och den tidens supertalang Jonny Rödlund. 1989 blev jag utsedd till Årets junior i Djurgården och säsongen därpå fick jag A-lagskontrakt. 

Och så nu detta. Jag hade precis fyllt 18 år och hade möjlighet att få göra allsvensk debut. Chansen att det skulle bli så var ganska stor, även om jag visste att jag skulle få börja på avbytarbänken. På den tiden togs bara 14 spelare ut till match. Om tränaren fick för sig att göra ett enda byte fanns inte många att välja på. 

På Domnarvsvallen i Borlänge började jag också värma upp tidigt i andra halvlek. Och jag värmde … och värmde … och värmde. Det stod 0–0 i matchen och som jag minns det var det ett resultat som tränaren var tillräckligt nöjd med för att inte vilja göra några förändringar på plan. 

Men så i 90:e minuten ropade äntligen tränaren på mig. Det var dags att hoppa in. Men för att kunna göra bytet var bollen tvungen att vara ur spel. Jag stod där vid sidlinjen och såg matchen fortsätta – utan att domaren blåste för en enda frispark och utan att någon av spelarna sparkade bollen utanför sidlinjen. Minuterna gick. Först när matchklockan hade nått 94:e minuten gavs klartecken för byte. Jag klev in på plan, hann ta två steg, och då blåste domaren av matchen. 

Efteråt gratulerade alla mig till debuten och jag kände själv att det inte var hela världen att jag bara hade fått några sekunder där inne. Det skulle säkert komma fler chanser. Men det gjorde det aldrig. Säsongen löpte på utan att jag byttes in igen och något förlängt kontrakt med Djurgården fick jag inte. Rent ekonomiskt var det inte hela världen. Jag tjänade bara 2 500 kronor i månaden, och någon bonusstege om jag spelade många matcher. Men i många år efteråt skojade Mats Jansson, dåvarande sportchefen, om att det var det dyraste kontrakt han någonsin hade skrivit under, med tanke på hur få sekunder jag faktiskt spelat.

För egen del är det här givetvis ett speciellt minne. Varje år ringer det ett tiotal personer och påminner om rekordet jag en gång satte. Jag fattar det. Fyra sekunder i Allsvenskan – det är svårslaget. Samtidigt är det ett rekord jag helst hade varit utan, för jag hade större drömmar med min fotbollskarriär. Men när jag nu ändå har skrivit in mig i historieböckerna så får det väl vara så. Något ska man ju vara känd för. 

Och så illa är det faktiskt inte. Vad alla inte känner till är att jag fortsatte min karriär i många år efter det där korta inhoppet. Bland annat fick jag vara en del av laget Café Operas resa från division fyra upp till Superettan under 1990-talet, och väl i Superettan mötte vi rätt bra lag – som Malmö FF med en viss Zlatan Ibrahimovic på plan. 

Och att jag aldrig fick någon mer chans i Djurgården den där säsongen 1990 är inte heller helt sant. För efter resan till Borlänge blev jag faktiskt uttagen i truppen en gång till och även i den matchen dröjde det till övertid innan tränare Wass ropade att jag skulle hoppa in. Men då låtsades jag inte höra. Jag ville inte göra bara fyra sekunder till. 

Om det är något som jag har tagit med mig från den här erfarenheten är det nog en irritation mot tränare som inte vågar satsa på unga spelare. Genom åren har jag ofta stått och förbannat fegisar som väntar med byten in i det längsta. 

Själv har jag försökt resonera annorlunda. I många år var jag engagerad i ungdomsfotboll, bland annat som tränare för Brommapojkarnas pojkar födda 2005, och parallellt med mitt jobb som säljare har jag också de senaste tio åren drivit ett företag – Luxcuper – som arrangerar fotbollsturneringar för barn och unga.

Till de där cuperna kommer många av dem som jag lärt känna genom åren – före detta elitspelare och elittränare – men nu i andra roller, som engagerade föräldrar eller coacher. För mig är det ett sätt att hålla kontakt med sporten, men också en chans att sätta lite avtryck inom fotbollen. På ett helt annat sätt än vad man mäktar med under fyra sekunder i Allsvenskan.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Läs mer:

”Jag har tappat bort 64 miljoner kronor”

”Jag var första kvinnliga fotbollsdomaren i världen”