Sverker Sörlin: Tillbaka till framtidslandet

Finns det en väg ut ur klimatkrisen, trots att så mycket pekar åt fel håll? Isabella Lövin intervjuar Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria, som ser början på en ny berättelse ta form. En berättelse där en cirkel sluts i Norrland.

Ur Tidningen Vi #3 2023.

För 35 år sedan satt den då hyfsat unge Sverker Sörlin på ett tryckeri i det som skulle bli Hammarby sjöstad i Stockholm och läste korrektur på sin doktorsavhandling Framtidslandet. Ändringar gjordes manuellt genom att vita pappersremsor med ny text klistrades på boksidorna. Ibland var det så många klisterlappar att sidorna hade som ”sin egen topografi”, minns han, det var viktigt att sidorna fotograferades av rakt framifrån så att korrigeringarna inte kastade svarta skuggor över pappret. Det var alltså före datoriseringen av boktryckarkonsten. Nu sitter Sverker och jag i en helt annan tid, högt ovanför stan på Hammarby sjöstads nya skybar, bara ett par kvarter ifrån det nedlagda tryckeriet, och pekar ut byggnader som växt upp i Stockholm sedan dess: Norra tornen i Vasastan, Kista Science Tower, nya Karolinska, hela gamla Hammarby industriområde som blivit ett glassigt bostadsområde med kretsloppstänk. Temat för vårt samtal är givet: framtiden.

Vad vet man om den? Hur kan man skapa den? Hur kan man föreställa sig den utifrån givna förutsättningar? Sverker Sörlins avhandling om Norrlands utveckling under de föregående seklerna – från ”outnyttjad” ödemark till ett ”Sveriges Amerika” som drog till sig baggbölare, skogsbolag och gruvbolagspatroner i en intensiv guldrush, och sedan tillbaka till en avsomnad, avfolkad landsände mot slutet av 1900-talet – har blivit något av ett standardverk på området. Nu ges boken ut på nytt. Och med all rätt; den är i sig en historisk guldgruva, full av kunskap och viktiga pusselbitar som förhoppningsvis kan hjälpa oss att navigera klokare när en ny, grön industrialiseringsvåg sveper över Norrland, och lystna blickar åter faller på dess enorma naturresurser. En utveckling som miljö- och idéhistorikern Sverker Sörlin, numera professor på KTH, inte alls förutsåg 1988.

– Nej, inte att Norrlands naturresurser åter skulle bli en fråga så som den var under förra och förrförra seklet. Men nu gäller det att se om man kan göra det här på ett bättre, mer hållbart sätt än man gjorde då. Jag tror att man kan lära sig saker av att se hur diskussionerna gick, om resursexploateringen, bolagsväldet och behandlingen av vårt urfolk samerna inte minst.

Dagen innan vi träffas har LKAB:s vd Jan Moström och näringsminister Ebba Busch iförda blå gruvhjälmar tillkännagett för den samlade europeiska pressen att Kiruna har en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller – nödvändiga för den gröna omställningen. I Dagens Nyheter beskrevs fyndet i termer av att Sverige sitter på ”den nya oljan”, och att vi nu kan bli en ny, tung global maktfaktor, en ny stormakt nästan.

Jag, som varit djupt involverad i Sveriges arbete med den gröna omställningen och vet hur viktigt Sverige är som förebild globalt på området, kände mest glädje över nyheten, även om jag också vet att vägen till hållbar gruvdrift är lång. Hur kände då Åsele-sonen Sörlin?

– Framför allt fascination över att det fortfarande är en sådan kult kring det här med resurserna. Som att de har en magisk kraft att förändra. Ögonen tindrar, nu ska mineralerna på något sätt frälsa oss! Medan vi i själva verket vet att det finns hur många exempel som helst på att stora naturresurser också för med sig många problem. Det är som att ha mycket pengar, det är sällan okomplicerat, man blir misstänksam, ser sig över axeln, många drabbas av Joakim von Anka-syndrom. Det finns ett ord för det: the resource curse, resursförbannelsen. Först flödar pengarna, sedan kommer problemen, om inte förr så när resursen en dag tar slut. Eller så kommer andra problem om man inte planerar för ett riktigt, inkluderande samhällsbygge. Om man inte bestämmer sig för vad man vill med resursen, förutom att utvinna den.

Sverker Sörlin är en ”existentiell optimist” säger han, jag skriver det med en gång så att han inte ska uppfattas som pessimistisk eller gnällig i ovan nämnda citat. Han är till och med riktigt uppsluppen där han sitter med Stockholmsutsikten och ska diskutera hur framtiden formas, likt ”molnfödelse” för att använda Elin Wägners liknelse, vilken Sverker refererar till i sitt Sommarprogram från 2022. Han medger dock direkt att en sak hade han kapitalt fel kring då han skrev Framtidslandet, och det var pinsamt nog just frågan om Norrlands framtid. Han hade nämligen absolut inte kunnat föreställa sig att naturresurser skulle komma upp som en avgörande fråga på 2000-talet igen, åtminstone inte så snabbt.

Det fanns ingen omställningsberättelse.

När jag läser hans gamla avhandling påminns jag själv om den lite vaga idén som rörde sig kring en positiv Norrlandsframtid på den tiden. Det handlade inte om gröna vågen – den var över med 1970-talet – snarare om distansarbete tack vare en framtida ”datorisering”, hur småföretagare, författare och konstnärer skulle kunna bo naturskönt och skapa kultur i övergivna lador. Infotopia i Mittliden var betecknande nog titeln på en dåtida framtidsrapport. Ingenstans i den visionen fanns något fossilfritt stål, inga vindkraftparker, inga fossilfria gruvor eller batterifabriker, men desto mer av kunskapande och ”en viktlös ekonomi”, det vill säga en ekonomi nästan oberoende av materiella resurser.

Så fel det kan bli. Sverker förklarar i efterordet till nyutgåvan missen så här: ”Den stora omställningen var inte påtänkt 1988. Det är en hel världsbild som omvandlats på några årtionden och det var det ingen i hela världen som hade klart för sig på 1980-talet. Riktigt så långt räckte inte fantasin.”

– Jag har frågat mig ifall jag försöker rädda mitt eget skinn genom att beskriva 1980-talsmedvetandet så här, men jag tror inte det. Man förstod att miljöfrågan var viktig, men det fanns ingen omställningsberättelse på det viset. Fantasin tröt helt enkelt.

Just denna fråga är ur mitt perspektiv otroligt intressant. Sverker och jag är båda högst medvetna om att klimatforskningen var klar över frågan om det allvarliga hotet från växthuseffekten redan på 1950-talet. Vi vet också att kunskapen om detta funnits i Vita huset och hos regeringar i stora huvudstäder under lång tid; den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson nämnde det första gången i ett tal till kongressen 1965, NASA:s chefsforskare James Hansen gjorde ett uppmärksammat vittnesmål i kongressen om det 1988. Ändå hördes knappt ett ljud om behovet av en stor omställning under årtiondena som följde. Alltså riktig omställning; som i att bilar, flyg och båtar måste bort från fossila bränslen, att stål måste framställas utan kol i masugnar, att utvinning av kol, olja och gas måste upphöra. I stället handlade diskussionen väldigt mycket om miljömärkning. Om att konsumera lite mindre. ”Minska” utsläppen, inte ta bort dem. Om ”alternativ” för den som personligen kände ett påträngande miljösamvete, medan alla andra kunde fortsätta som förut.

En seriös diskussion med samhällets samtliga aktörer om hur vi i grunden ska ställa om till ett fossilfritt välfärdsland startade faktiskt inte i Sverige på allvar förrän 2015 då den regering jag var del i lanserade plattformen Fossilfritt Sverige, och året därpå då Sverige antog en klimatlag som satte klimatbudgetramarna för vår del: minskade utsläpp med 63 procent till 2030, och med nettonoll till 2045. Men varför dröjde det så länge innan kunskapen förvandlades till systematiskt och kraftfullt agerande? Varför såg inte ens den miljöinriktade idéhistorikern Sörlin i sin avhandling att visionen måste vara ett nytt, fossilfritt välfärdsland, undrar jag?

– Det är en berättigad fråga, säger han. Och mitt bästa svar på den är det här med berättelsen. Det fanns helt enkelt ingen omställningsberättelse ännu. Både forskningen och miljörörelsen sköt in som små projektiler i debatten, men det fanns ingen sammanhängande idé om vad som kunde göras annorlunda, vad vi skulle ha i stället.

Sverker mulnar en smula och säger det jag precis tänker på:

– Och sedan James Hansen yttrade de där orden i den amerikanska kongressen, har vi släppt ut mer växthusgaser i atmosfären än vad mänskligheten hade gjort sammanlagt innan 1988. Det är ju otroligt kusligt.

Ingen ska nu uppfatta det som att jag skyller den försenade omställningen på Sverker Sörlin eller någon annan forskare eller idéhistoriker, jag hade själv inga klara idéer om hur omställningen skulle gå till 1988. Men det är ändå intressant att blicka tillbaka på den tiden och konstatera hur fast de flesta av oss satt i vissa givna föreställningar. Jag minns själv, betydligt senare, debatten då jag satt i EU-parlamentet och EU:s första klimatpaket diskuterades. Förslaget om att minska EU:s utsläpp med 40 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer möttes då, 2014, av attityder av närmst föraktfull skepsis och antogs till slut av EU med ungefär lika stor entusiasm som hos en gris som skulle få en tand utdragen. Ingen diskussion innehöll något av ”en ny berättelse om omställning”, utan det handlade bara om ­uppoffring, att minska, att det skulle bli dyrt, göra ont, att det var en liten hälsokostaktig aktivitet vid sidan om, det som vi brukar kalla ”alternativ”, det vill säga en dyrare produkt med tveksam effekt. Jag minns också att jag ibland var tvungen att bekräfta den världsbilden för att över huvud taget bli tagen på allvar, inte framstå som naiv eller orealistisk.

– Jag känner igen det, säger Sverker eftersinnande. Jag var förstås också påverkad av tendenserna i tiden, vilka i första hand inte kom från miljörörelsen utan från nyliberalismen. Man tänkte länge att det var marknaden som skulle fixa det där, inte staten. Men vad marknaden gjorde var att städa huset på några våningar, men huset som sådant var inte hållbart, och det bara växte.

Nu ser ju berättelsen väldigt annorlunda ut, det har inte skett med en revolution, utan med en evolution, påpekar Sverker. Och inte minst EU:s roll är nu en helt annan. Ingen annan kraft i världen driver på så mycket för en riktig grön omställning som EU gör med sin Green Deal och utsläppslagstiftning och utsläppshandel, vilket stärker utsikterna om att Norrland ska kunna bli ett nytt Klondyke för gröna råvaror.

– Det är ju en väldigt vacker framtid som tecknas nu: fossilfritt stål, en grön omställning, det tycker jag inte man ska ha något emot. Men vi måste se upp så att vi inte använder samma gamla resurslogik som förr. Det här med att utvinna råvaror, det är ganska lätt, men det är inte alls säkert att det bidrar till vällevnad och ett samhällsbygge. Det vi i stället behöver fokusera på är hur vi gör det på ett hållbart och inkluderande sätt. Hur lokalsamhället ska vara med och bestämma, hur naturen ska ha en röst, hur man planerar och säkrar upp också för en tid efter att gruvan slagit igen eller konjunkturen vänder

Det var ju det Gud hade sagt!

Sverker Sörlins bok Framtidslandetär utan tvekan allmänbildande läsning med många aha-upplevelser. Den beskriver hur debatten kring Norrland utvecklades under ett par århundraden av nationalromantik, fattig-Sverige, Amerika-emigration, industrialisering, arbetarrörelse och en närmast kolonial syn på Norrland i de stockholmska salongerna och riksdagen. Norrland var som Sveriges Västindien, eller vilda västern, samerna var ”Sveriges indianer” i dåtidens språkbruk, resurserna ett Eldorado som skulle tömmas i framstegets och moderniseringens namn.

Det fanns också en annan, något mer långsiktig, agrar vision som ställdes mot industrialiserings- och exploateringstanken. Den handlade om att betrakta de norra delarna av Sverige som ett slags Kanaans land som skulle befolkas och brukas. Även denna vision utgick dock från idén om att resurser är till för människan och att det vore närmast syndigt att låta dem förspillas. Samerna, ansåg man i viss grad från båda sidor, med sin ”enkla” och ”barnsliga” nomadtillvaro, försummade denna plikt. Båda framtidsbilderna utgick alltså från en dåtida verklighetsuppfattning som vi kan kalla tidsanda, berättelse, eller paradigm.

– En grundpremiss för den berättelsen var utan tvekan den religiösa övertygelsen om att människan stod i centrum för skapelsen, och att det var en Gudi behaglig gärning att exploatera naturen. Du ska göra om den här jorden till din egen nytta, för det var ju det Gud hade sagt! Den typen av impregnering hade människorna då. Men de hade aldrig hört talas om Antropocen (att människan skulle bli planetens dominerande faktor, reds anm), och visste ingenting om miljögifter eller atmosfärskemi. Det gör vi i dag.

Hur såg då berättelsen ut i övrigt, undrar jag. Hur skulle Sverker Sörlin, som på sin digra meritlista också har de två Augustprisbelönade volymerna Världens ordning och Mörkret i människan, om Europas idéhistoria 1492–1918, vilja beskriva den berättelse som lett oss till den ekologiska och sociala kris vi befinner oss i i dag?

Han tystnar en liten stund och kisar ut över förorterna åt alla håll, molnen, rusningstrafiken över broarna.

– Svaret blir lite tråkigt, tyvärr. Det är berättelsen om det konventionella framsteget. Framstegsberättelsen. Tanken att vi hela tiden ska bli rikare, modernare. Och där ingår ju resursexploateringstanken. Där står människan i centrum, ingenting annat räknas. I den berättelsen har också vår juridik utvecklats. Vi har ett mycket utvecklat system för att utkräva ansvar i domstolar ifall någon begår en oförrätt mot en människa, men naturen har inga rättigheter. Vår syn på mänsklig äganderätt trumfar det mesta. Till slut har det här blivit en premiss för alltihopa. Den som vill förändra något i större skala måste alltså ändra på den premissen.

Hur gör man det då, undrar jag såklart. Sverker nämner Gregory Batesons bok Steps to an Ecology of Mind, hur Bateson i sina essäer kopplar samman ekologi och beteende med medvetande.

– I grunden handlar det om att våra medvetanden behöver förändras. Människan måste förstå sig själv för att förstå hur hon ska kunna umgås klokt med naturen.

Och han skrattar sedan:

– Men det är ju inget man ställer sig upp och säger en vanlig onsdag på kommunfullmäktige i Skövde. För det är ingen som förstår vad du säger!

Jag skrattar också, men kommer ändå med en invändning. Sedan jag förra året kom ut med boken Oceankänslanoch började tala om just vad oceankänslan är i olika sammanhang, det vill säga en känsla av att vara en del av något mycket större och känslan av mening och andakt inför naturen, har människor utan undantag förstått vad jag menat. Ingen ifrågasätter att det finns värden som inte går att mäta i pengar, eller att vår planet är fantastisk, eller att vi alla är del av en ekologisk livsväv.

I Sverker Sörlins Sommarprat 2022, ett av förra årets mest lyssnade och uppskattade program, finns många vackra formuleringar om immateriella värden, kroppens samhörighet med skapelsen och om allt det positiva som finns i att bidra och vara delaktig i att bygga upp ett samhälle, något Sverker valt att kalla för ”kärlek” (”Vad fan får jag för pengarna? Du får bidra oproportionerligt mycket till kärleken i samhället!”)

Han pratar där också om ”stämgaffeln i bröstet” som vibrerar osaligt när det känns fel och sjunger när det är rätt. Känslan av att förstöra naturen är inte skön, det är det nog få som tycker. Men trots det trampar vi på, bulldozrar, kalhugger, utrotar, utfiskar, för att vi fortfarande lever i en berättelse om att det är det rationella att göra.

Sverker håller med om att känslan av att det vi gör är fel trots allt håller på att artikuleras, och att den sakta ändrar vårt synsätt, och i längden beslut och politik. Men så kallade paradigmskiften tar tid, påpekar han.

– Det har tagit tre-fyrahundra år att bygga upp det exploateringsinriktade samhälle vi har i dag. Men jag tycker att vi sedan rätt länge långsamt håller på att ändra berättelse. Allt tar tid. Förändringar tar tid. Men de är inte omöjliga! Historiska förändringar händer hela tiden. Hur kan vi i dag ha demokrati? Allmän sjukvård? Mänskliga rättigheter? Allt sådant som föreföll orealistiskt en gång, det har vi nu! Vi ska klara det här också.

Men om vi är överens om att det är berättelsen som är grunden, hur förändrar man då berättelsen, undrar jag. Vem ska göra det? Som politiker har jag försökt. Miljörörelsen försöker. Forskare försöker. Även FN försöker måla upp den hållbara värld vi ska ha genom den så kallade Agenda 2030.

Sverker menar att vi behöver ha tålamod, att förändringsberättelser växer fram långsamt och har många avsändare. Men en sak är viktig, påpekar han, och det är att sätta ord på det nya, som termerna Antropocen, Earth System, eller ”planetära gränser”. Det senare något han själv varit med om att utveckla. Orden hjälper till att formulera de nya premisserna.

– Men vi behöver också vara konkreta. Kunna se och ta på förändringen. Jag tror att det är här som förklaringen ligger till att det som händer nu i Norrbotten bränner till så mycket. Det är ett slags test i hanterbar skala. Om vi klarar det då kan vi berätta om att det går. Och vi ska klara det!

Vi behöver fokusera på andlig tillväxt.

Han återvänder till frågan om den sociala hållbarheten. En guldrush som lämnar Norrland plundrat med nya ödelador, tomma hyreskaserner, kalhyggen och stora sår efter gruvorna i markerna om ett par årtionden är inte ett alternativ. Sveriges urfolks rättigheter måste respekteras på ett helt annat sätt, vinsterna från resurserna stanna i Norrland i mycket högre grad, inklusive den vinande vindkraftens intäkter.

– Det måste ju gå, det är inte omöjligt att göra. Jag försöker alltid operera in ord som försiktighet och återhållsamhet, och peka på de djupare värdefrågorna. Vi kan inte bara öka konsumtionen och tro att allt ska bli bra. Vi ska öka vällevnaden och välfärden – det är målet, inget annat. Människor ska få anständiga liv. Ibland innebär det att vi behöver avstå från något som skulle ge en temporär materiell tillväxt, som långsiktigt skulle vara skadligt.

Människan visar sin storhet inte bara genom vad hon gör, utan genom vad hon avstår ifrån, har Sverker poängterat. Men förstås underlättar det ifall vi har styrsystem, tillväxtbegrepp och en ekonomi som gynnar rätt vägval.

– Här finns en stor politisk uppgift, säger han. Vi skulle behöva återta och omdefiniera begreppet tillväxt. Det finns inte så mycket ekologiska kostnader i omvårdnad, ett äldreboende eller en operationssal, till exempel. Vi behöver fokusera på det som får oss att må bra, andlig tillväxt. Vi behöver som art bli mycket bättre på att se oss själva utifrån, tänka långsiktigt, planera utifrån det faktum att vi nu lever på en planet där vi själva är den definierande faktorn. Om vi kan zooma ut tillräckligt långt kan vi titta ner på oss själva på den här planeten och se hur vi liksom myror bär våra strån hit och dit. Men vi kan ju till skillnad från myrorna prata med varandra, och planera trots allt. Vi kan bestämma att vi kanske inte ska bära fullt så många strån fram och tillbaka, kanske lägga ner några på marken och ta det lite lugnare, göra saker annorlunda, tänka bättre, skapa bättre institutioner, göra allt det som vi förknippar med samhällsanda och politiskt arbete, kreativitet och klokskap. Skapa en samhällskänsla. En känsla av något som är större än just jag eller min familj här och nu. Att något behöver vara mycket större.

Sverker tystnar en stund och liksom reflekterar över sina egna ord.

– Bara att säga det var väl rätt så viktigt, va?

Jag håller helt med. Vi avslutar sedan vår stund på skybaren genom att vandra igenom några av de till synes oöverstigliga barriärer som just nu hindrar en gemensam samhällskänsla, i synnerhet på global nivå, allt det som i stället göder nationalism, klimatförnekelse och egoism. Det är polariseringen, fake news, extremism, kriget i Ukraina, klyftorna, attackerna mot demokrati och fria medier, Trump, Kina – listan kan göras lång. Den som lyssnat på Sörlins Sommarprogram har möjligen fått intrycket att han är något neurotisk och alarmistiskt lagd, men det är inte alls det intryck han nu ger. Han känns i stället trygg, utsöndrar något av ett svalkande lugn över hur han tror att det kommer att gå i det som vi pratar om, alltså framtiden.

Är du optimist, frågar jag till slut.

– Ja, i bemärkelsen att det är lite intressantare att vara optimist än att vara motsatsen. Inte så att jag tror att ett positivt resultat är det mest sannolika, men eftersom jag menar att vi måste tro att något är möjligt för att vilja och våga handla, och det tycker jag vi alltid borde göra. Det är ett moraliskt ansvar.

Igen kommer jag att tänka på Elin Wägners liknelse molnfödelse, om hur framtiden skapas av var och ens tankar och handlingar, liksom små vattendroppar blir ett moln. Det är så det går till, så klart. Det är vi som gör det. Genom att välja hur vi ser på oss själva avgör vi riktningen. Passiva, aktiva. ­Optimistiska, pessimistiska. Goda, onda.

Så lätt egentligen. Så viktigt att inse.