Sverker Sörlin: ”Jag känner igen mig i Filifjonkan”

Sverker Sörlins boksamling – som mäter sisådär 400 meter – rymmer en hel del forskningslitteratur, men också Tove Jansson, Albert Camus och Solvej Balle.

Sverker Sörlin är inte helt säker på hur många bokhyllor han har. Hellre räknar han sina böcker i meterlängder. Han ­gissar att det rör sig om mellan 300 och 400 meter. Vilket borde betyda bortåt 13 000 volymer. 

–Därmed inte sagt att jag är boksamlare. Verkligen inte. Mitt bibliotek har snarare uppstått organiskt, genom de projekt jag hållit på med. Det är böcker som mer eller mindre kommit i min väg.

Den första bok som han läste själv var Emil i Lönneberga. Då var han fem, kanske sex år, och det han kände var ren lycka. Andra glädjestunder var när föräldrarna, båda lärare, läste högt. De förde in Astrid Lindgren, Elsa Beskow och Tove Jansson i hans barndomsvärld. 

I dag har Sverker Sörlin samlat skönlitteratur och biografier i sovrummet, forskningslitteratur i arbetsrummet. De 50 böcker som han själv har skrivit, eller varit medförfattare till, står i en särskild hylla. Han visar den inte ens. Talar mer om Sara Lidman, som lärde honom att en bok måste klara ”tre-meningars-provet”.

–Sara var nådlös. Hon menade att man ska kunna slå upp vilken sida som helst i en bok och läsa tre meningar. Om man inte tycker någon av dem är bra kan man lugnt utgå ifrån att det är meningslöst att läsa vidare. 

Själv har han läst hälften av alla sina böcker. Åtminstone. Använt det ha behövt för sitt arbete som forskare och författare. Några skulle han säkert kunna ge bort.

–Men jag är lite lat. Det är ett ­arbete att göra sig av med saker. Att prata om det här är både lite komiskt och ­skrämmande. Ibland kan jag tänka att alla dessa böcker är som ett monument. Nej, värre än så: ett mausoleum. De kommer att stå där när jag själv är borta. Och utan dem hade jag haft ett annat liv. Det ger samlingen en existentiell dimension. 

Det händer att han lustläser en nyutkommen roman, nu senast Solvej Balles Om uträkning av omfång. Andra gånger har han blivit drabbad. I tonåren var det av Camus Pesten, den bok han läst om flest gånger. Som vuxen, insnöad i Boston, läste han en recension av Allen Shawns Wish I could be there, fick tag i boken samma dag och fick med det en litterär beskrivning av den panikångest som han själv känt av sedan 30-årsåldern.

Vi behöver betona de kollektiva sidorna av kunskap

–Shawn berättade väldigt bra, med humor och självdistans till det mörka. Som läsare, själv ­drabbad, kunde jag känna att det går att leva med ångest.

Även i Tove Janssons Mumindalen finns väl oro?

–Absolut. Där kan jag känna igen mig i Filifjonkan. Hennes lugn efter att katastrofen väl inträffat.  

Sverker Sörlins mamma ­talade varmt om vikten av allmän­bildning. Själv har han med åren blivit en av bildningens apostlar. Varnande skiljer han mellan bildning och de individuella kunskaper som lätt blir till prestationer. 

–I dag, mer än någonsin, behöver vi betona de kollektiva, gemensamma, sidorna av kunskap för att samhället inte ska falla sönder.

Ur Vi Läser 2024 nr 3

Läs fler artiklar med Sverker Sörlin:

Sverker Sörlin: Tillbaka till framtidslandet

Studieförbunden byggde vår demokrati – men är folkbildning passé?