Nu är det dags för Bokmässan igen – efter flera års pandemiuppehåll. Uppladdningen har varit lugn, till skillnad från 2017 års mässa som kantades av hätsk kulturdebatt efter att den högerextrema sajten Nya Tider deltog. Inför den mässan bad Vi Läser Björn Werner lista de sex största litteraturbråken i svensk historia.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi Läser #5 2017.

Årets bokmässa i Göteborg har rört upp ovanligt starka känslor. Att den högerextrema tidningen Nya Tider åter tillåts medverka blev droppen för många författare som meddelade att de då bojkottar Sveriges största litteraturhändelse. Ett upprop i Dagens Nyheter i våras skrevs under av över 200 författare, en del rätt namnkunniga (oavsett vad Jan Guillou tyckte om den saken). Andra gick ut och argumenterade för motsatt aktion: aldrig att vi lämnar walk over åt de högerextrema – i år är det viktigare än någonsin att vara på mässan.

Debatten på kultursidorna har varit infekterad, och antagligen är inte sista ordet sagt. Men det är varken första eller sista gången författarkåren ryker ihop.

För att sätta in årets strid i ett sammanhang bad vi Göteborgs-Postens nye kulturchef Björn Werner att påminna oss om uppslitande svenska författargräl genom tiderna. Vad handlade de om – och vad blev resultatet av de upprörda stämningarna?

Alla litteraturbråks moder: Strindbergsfejden

Hur lite du än vet om litteraturhistoria är chansen stor att du ändå hört talas om den legendariska sammandrabbningen i början av 1910-talet mellan de två litterära giganterna August Strindberg och Verner von Heidenstam. Den så kallade Strindbergsfejden är nämligen alla svenska litteraturbråks moder. Det är också fortfarande det i särklass giftigaste, mest utdragna och omfattande grälet som svenska kultursidor fått genomlida. När det väl tog slut (i och med att Strindberg dog) hade tusentals artiklar, en rasande mängd kulturpersonligheter, massor av satirteckningar och ett otal ämnen avhandlats i de olika läger och schatteringar som uppstod mellan de två bråkstakarna.

Den som vågar sig in i de faktiska texterna som kombattanterna skrev blir nog lätt förvirrad såhär snart 110 år bortom den historiska kontexten. Vad har egentligen Strindbergs första text »Faraon-dyrkan« – om faran med att idolisera Karl XII – att göra med hans förakt för Heidenstam? Varför blandar sig efter ett tag socialdemokratiska debattörer in och tar ställning för Strindberg? Vad var han överhuvudtaget så arg på? Och hur lyckades han vinna hela bråket (bara att det heter Strindbergs- och inte Heidenstamsfejden är bevis nog för det) fast han dog innan det var helt överspelat?

Den perfekta cocktailen för ett litteraturbråk.

Lyfter man blicken från texterna och tittar på tiden de levde i blir det mindre snurrigt. Fortfarande snurrigt. Men mindre. Strindbergsfejdens själva kärna var egentligen ganska plump. Strindberg ansåg att den väldigt kände och något yngre Heidenstam var en posör. En fejk som fått sin berömmelse för att han råkat bli känd på 1890-talet när genomslaget för litteratur var större än när Strindberg slog igenom tio år tidigare. Eller till och med såhär, innan Heidenstam och hans generationskamrater kom fanns det helt enkelt inte kändisar. Nu fanns det det, och Strindberg var kränkt, lite på samma sätt som vi nu säger om dokusåpakändisar: »De gör ju inget! De bara är kända för att vara kända!«.

strindberg hade åtminstone delvis rätt. Heidenstam hade inte skrivit speciellt mycket för att förtjäna sin folklighet. Och när Heidenstam ställde sig emot den växande arbetarrörelsens stora strejker som drog över Sverige runt 1910 blev det en perfekt storm för Strindberg att sätta in sin stöt under. Heidenstam var, sa han, ingen stor författare. Han var inte en speciellt bra poet.

Och han stod inte ens på folkets sida.

Huruvida Strindberg faktiskt gjorde det var oklart, men han hade en hel del arbetarromaner, som Giftas, som talade för honom. Att han var en bättre författare, det kunde de flesta efter några vändor hålla med om. Arbetarrörelsen slöt upp bakom Strindberg och permanentade honom i en evig position som folklig. Heidenstams penna och arv blev den adliga kulturelitens.

Det är alltså inte konstigt att vi fortfarande minns Strindbergfejden. Den är den perfekta cocktailen för ett litteraturbråk: Stora kändisar, enorm hybris, personliga vendettor som samtidigt fungerar som metaforer för stora politiska frågor i vår tid.

Studentspex och pretentioner: Obegriplighetsdebatten

Den litterära modernismen var rätt jobbig, åtminstone för läsarna. Den som med ungdomlig naivitet försökt ta sig an James Joyces Finnigans Wake vet precis. Författarna inom denna litterära strömning gjorde en stor sak av att lämna gamla konventioner och utforska litteraturens gränsland, ofta i form av fri vers och komplexa berättarstrukturer. Att många läsare inte förstod något alls var för många författare och poeter inte alls lika viktigt som att ta själva skrivandet framåt.

Sverige var inget undantag. Många gav sig ut på modernistiska äventyr med ibland extremt svårtillgängliga resultat. Obegriplighetsdebatten som rasade i mitten av 1940-talet blev en sorts kulmen på detta, när kritiker av den gamla skolan gjorde ett sista försök att göra upp med vad de tyckte var en hopplös litterär strömning: »Sluta krångla och skriv så man fattar!«.

Debatten tog sin början i en recension av kritikern Sten Selander i samband med nyutgivningen av 1940-talets i efterhand klart mest inflytelserika diktsamling Mannen utan väg av Erik Lindegren. Rubriken var »Det dunkelt sagda…«, i sig en upprepning av Tegnérs klassiska sågning av sin tids modernister. Selanders invändning? Man fattar ju ingenting. Jo faktiskt, det var precis så han formulerade sig: »Man har inte den blekaste aning om innebörden i åtskilliga av samlingens dikter.«. Eftersom många av modernisterna själva var flitiga kulturskribenter fick Selander raskt svar på tal. Han blev beskylld för att vara en medelmåttornas företrädare mot litteraturens modiga förtrupper.

Det hade varit ganska tråkigt, om det hade slutat här. Men det gjorde det inte.

I samma veva satt nämligen två läkarstudenter (varav den ena, Lars Gyllensten, långt senare blev invald i Svenska Akademien) och drack öl och skrev ihop en diktsamling på fyllan genom att ta slumpmässigt valda ord och blanda med vokabulär från en Rembrandtbiografi. Till det sattes ett pretentiöst förord och titeln Camera Obscura. De skickade in det hela till Bonnier under pseudonymen Jan Wictor. Förlaget köpte det som en verklig modernistsamling och gav ut den. Recensionerna från litteraturkritikerna – som i många fall själva var aktiva modernistpoeter – var som bäst ljumma men de accepterade ändå spexet som varandes poesi.

De hade gått i fällan! Modernismens kritiker fick åter vatten på sin kvarn. Kåserierna över de pretentiösa unga männens poesi haglade, inte minst de båda upphovsmannens förklaring.

Debatten var för den sakens skull inte slutet på svensk modernism. Däremot var det ett välbehövligt stålbad. Modernismen hade verkligen en stark och bärande idé, obegriplighetsdebatten rensade ut de aspekter av direkt flum som letat sig in i idébygget.

Fatalt förtalsmisstag: Romanen Märit

Kanske inte så mycket ett bråk mellan författare som ett bråk mellan lagen och det fria ordet. Romanen Märit (1965) är den senaste svenska roman som fällts för tryckfrihetsbrott. Den kritikerrosade boken var författaren Ing-Marie Erikssons debut, om en utvecklingsstörd kvinnas sorgliga öde i den lilla jämtländska byn Sikås, med en familj som både misshandlade och slutligen tvångssteriliserade och låste in dottern på sjukhus. (Du hittar ett längre reportage om Märit på vilaser.se.)

Problemet var att Eriksson var väldigt tydlig med att det hon skrev om var självupplevt och att hon dessutom av misstag glömt att byta namn på en person som figurerar i boken. Det gjorde det väldigt lätt att identifiera den verkliga Märit och hennes familj. Familjen kände sig kraftigt och orättvist utpekad och väckte åtal. Som de vann. Ing-Marie Eriksson dömdes i hovrätt till »otillåtet yttrande i tryckt skrift« eftersom man ansåg att uthängningen av familjen som misshandlare inte var av något allmänintresse.

Efter detta har ingen roman i Sverige någonsin nått domstol i tryckfrihetsmål. Trots att personfrågan, som vi ska se, inte precis blivit överspelad. Snarare tvärtom. På så vis kan man se romanen Märit som ett proto-bråk till de många persondrivna romanskandaler som kom att prägla 1990- och 2000-talet.

Obegriplighetsdebatten #2: Jäderlunddebatten

Hösten 1988 skrev kritikern Tommy Olofsson en recension av poeten Ann Jäderlunds diktsamling Som en gång varit äng. Han tyckte att den var ganska bra. Men det fanns ett problem. Man förstod den inte riktigt.

Det var tyst en stund. Några månader gick. Sedan publicerade litteraturkritiker Åsa Beckman ett debattinlägg på DN där hon gick till angrepp inte bara mot Olofssons kritik av Jäderlund, utan mot en generell tendens bland manliga kritiker att inte förstå de många postmoderna kvinnliga poeter som vid denna tid gjorde, rent objektivt, svårläst poesi skriven i en uppbruten, fragmenterad stil. Det var inte för att den var svårläst. Det var för att de var män och inte förstod sig på kvinnligt skrivande, på samma sätt som kvinnor genom år av socialisering lärt sig att förstå både manligt och kvinnligt.

Debatterna gick på så vis om varandra. Olofsson, en modernist, slog fast att det de höll på med hade ett konstnärligt värde, han tyckte helt enkelt inte att den nya tidens skrivande höll måttet. Beckman ville i stället föra en för tiden nydanande feministisk diskussion om litteraturförståelse. Givetvis kastade sig den ena kritikern efter den andra in på respektive fält. Och i slutändan var det förstås den nya strömningen postmodernismen, såväl som feminismen, som skulle bli tonsättande under 90-talet.

Jäderlunddebatten är på så vis en sorts »Obegriplighetsdebatten rond två«. Precis som den förra handlade den i grunden om en sammandrabbning mellan konvention och nytänkande. Om den förra hade stått mellan modernister och traditionalister stod det denna gång mellan modernister och postmodernister. Eller män och kvinnor. Och även här var argumentationen, om man kokar ner det i twitterformat:

»Man förstår ju inte vad människan skriver.«

»Det är för att du är dum.«.

Akademien politikvägrar: Rushdieaffären

1989 utfärdade Irans Ayatollah Khomeini en fatwa, en dödsdom, över författaren Salman Rushdie. Hans bok Satansverserna hädade nämligen islam. En litterär och väldigt mycket mer värdig motsvarighet till Lars Vilks rondellhund, för den som vill ha en grovhuggen parallell.

Vad det hade med Sverige att göra kan man verkligen fråga sig. Men faktum är att det utlöste ett stort bråk mellan Svenska Akademien och ledamöterna Kerstin Ekman, Lars Gyllensten och Werner Aspenström. De senare krävde att Akademien skulle begära att regeringen ingrep i Rushdiefrågan. Det ville inte Akademien som av princip aldrig uttalar sig i politiska frågor. De tre ledamöterna beslutade att lämna sina platser tomma och aldrig komma tillbaka. Eftersom medlemskap i Akademien är »for life« innebar det att deras stolar kom att stå tomma.

Lars Gyllensten och Werner Aspenström har sedermera lämnat jordelivet och deras stolar (14 respektive 12) fyllts av nya ledamöter, men Kerstin Ekmans stol 15 ekar alltjämt tom – hon vägrar att återvända, och framhärdar i att det verkligen bara handlar om Rushdieaffären. Fast lite småelaka – men trovärdiga – röster skvallrar om att det även finns andra skäl till att hon valde att lämna Akademien.

Internetbråk! Myggor och tigrar

Sommaren 2007 slog Maja Lundgrens andra roman Myggor och tigrar ned som en bomb på svenska kultursidor. Lundgren, som några år tidigare debuterat med en hyllad men beskedlig bok om Pompeji var nu allt annat än stillsam. Den nya boken var en brutal uppgörelse med i princip varenda då levande kulturman. Otrohet, kvinnoförakt och vidrigheter avslöjades i en text som jämförde den svenska kulturmaffian med den italienska gangsterligan »camorran«.

Kritiken var delad. Vissa hyllade boken. Andra ifrågasatte om det alls var en roman (vilket Lundgren själv uttryckligen skriver i boken). Ytterligare några anklagade henne för att vara rätt och slätt galen. Det var, kort och gott, som upplagt för bråk.

Och vilket bråk det blev. Internet som vi känner det hade precis börjat få fäste och inlägg och reaktioner kunde för första gången få svar i rekordfart. Debatten om hur mycket man egentligen får lämna ut om andra människor, som 10 år tidigare redan härjat kring Carina Rydbergs roman Den högsta kasten, nådde nu orkanstyrka. Inte minst från dem som själva blev uthängda, som i sin tur svarade med att ifrågasätta Maja Lundgrens psykiska hälsa.

Alla stora svenska litteraturbråk har minst två av fyra komponenter.

Boken är såhär i retrospektiv något av en tidskapsel till just 2007, en anklagelseakt mot det utbredda kvinnoföraktet i kulturvärlden och en trigger för den eviga frågan om vad man egentligen får offra på yttrandefrihetens altare, mer än ett stort litterärt verk. Och troligen också det första i huvudsak digitala litterära bråket. Kanske är det också därför ett av de sista stora litterära bråk vi verkligen minns. I internets tidsålder när en åsikt bara är en tweet bort hinner bråk av Strindbergsfejdsk omfattning blossa upp och dö på bara några timmar. Kul för den som gillar bråk. Men kanske går något förlorat när eftertanken helt försvinner.

Men nu var det Bokmässan vi skulle diskutera. Hur sätter man in årets mässa i denna rika historia av litterära gräl?

Jo. Alla stora svenska litteraturbråk som kluvit landet de senaste 100 åren har minst två av dessa fyra komponenter: Antingen handlar de om personkonflikter (vad dum hen är), bråk om litteraturens utveckling (kan man verkligen skriva så?) eller yttrandefrihet (får man verkligen säga så?). Och slutligen, det är alltid en reaktion på en eller flera texter som någon har skrivit.

Vanligast är att flera grenar smälter ihop till ett storbråk, vilket är anledningen till att de ofta framstår som ganska förvirrande såhär i efterhand. Strindbergsfejden var en saftig blandning av personkonflikt och bråk om litterär kvalitet. Myggor och tigrar handlade på samma sätt både om personer men också om yttrandefrihetens gränser.

Det som gör bråket kring Nya Tider på bokmässan så unikt i sammanhanget är att det inte är en reaktion på en text, utan på en händelse. Det är också väldigt konkret enbart en fråga om yttrandefrihet, utan några som helst kopplingar till litterärt innehåll. Frågan är om det ens är ett litteraturbråk såsom vi hittills känt dem. Kanske är bråket om bokmässan startskottet för en ny sorts litteraturbråk, frikopplat från själva litteraturen. Litteraturen som en aktör bland många i en större samhällsdebatt som snurrar snabbare och intensivare för varje år.

Vad det gör med själva litteraturen återstår att se.

Svaret på poesiprovet i faktarutan är: 1 är trams och 2 är poesi.